Åsas hundar

Senaste inläggen

Av Åsa - 29 april 2010 08:04

Jag startar en allmänlydnadskurs för Eslövs Brukshundklubb 6/5, där finns platser kvar om någon är intresserad eller känner någon som är intresserad. Ingen tidigare kurerfarenhet krävs. SBK-kurs, kostar 1000:- plus medlemskap i Eslövs Brukshundklubb. Anmäl direkt till mig på glada-hunden@hotmail.com eller titta in på hemsidan www.sbkeslov.se .

ANNONS
Av Åsa - 29 april 2010 07:14

Vi har ett trebent lamm.

För ca en vecka sedan upptäckte vi att en av fyrlingarna inte stödde på ena frambenet. Fånga in lammet, undersöka, känna - något är väldigt konstigt i bogen och frambenet bara hänger. Missbildad från födseln? Inte omöjligt. Eller trampad på, mamma Blackie är en bra mamma men ibland lite burdus när det vankas mat.

Vad gör man? Där var ingen smärtreaktion (som vi kunde märka), hon är pigg, verkar glad, skuttar fint på tre ben, slåss om mammas spenar med de andra tre, och hänger liksom med flocken utan problem. Vi beslutade oss för att göra ingenting, och ge henne en chans. Tyvärr har vi ingen möjlighet att lägga mycket pengar på ett lamm, men förutsatt att hon fortsatte verka pigg och glad valde vi att inte avliva.


Minst var hon redan från början, och med ett flasklamm var det enkelt att sticka åt Halta Lotta lite extra mjölk när hon ändå låg och vilade. Hon är skygg och går INTE att fånga om hon inte vill (hur snabbt kan man egentligen springa på tre ben? Otroligt!), så vi har passat på morgon innan fåren släpps ut, och kväll när de kommit in.

Igår när jag matade Smulan vid femtiden kände jag plötsligt någon som kom snett bakifrån och sultade på mina fingrar på den lediga handen. Lilla Lotta har helt klart fattat att det finns en "extramamma" som delar ut mjölk...:)


Är det rätt? Att låta henne leva? Jag vet inte. Jag TROR inte att hon har ont. Jag tycker mig se livsglädje och vilja. Samtidigt gör det ont i hjärtat att se henne springa på tre ben så fort hon kan när hela flocken sätter fart, ynkligt bräkandes, för då hinner hon inte med (tack och lov händer det inte vidare ofta, mina hagar innehåller inte så många faror). Är det bara egoism att inte kunna avliva en defekt lammunge "för hon är ju så söt"? Eller hade det varit känslokallt och cyniskt att avliva henne direkt och slippa problemet?


Kanske ska undvika att börja en torsdag med att fundera över livets stora frågor...


ANNONS
Av Åsa - 28 april 2010 08:32

Svaret på den brännande frågan: det blir en kelpie så småningom, om allt går vägen. Jag ser SÅÅÅ MYCKET fram emot det!


Popsy var på ny operation igår, såret gick upp så det var bara att göra om...uppenbarligen händer det ibland, utan att man riktigt kan svara på varför. Äldre hund, mindre elastisk hud, ren otur. Nu är själva bukhinnan sydd med ståltråd (som jag tyckte lät läskigt men som tydligen ska vara starkt och skonsamt mot vävnaderna) och dräneringsrör ligger på plats.

Idag är det planerat att katetern ska tas bort och hon ska kissa på egen hand, jag hoppas verkligen att det går bra! Man vet själv hur ont det gör att kissa med skadat underliv, jag lider med min vovve...

Jag försöker tänka på att varje dag blir hon lite bättre, har lite mindre ont, och kommer lite närmare att jag får ta hem henne.


Mårran blir besviken varje gång Popsy inte är i bilen när jag kommer hem, och tittar ut genom fönstret och väntar på kvällarna. Förutom det verkar hon klara sig ganska bra, det är ju inte första gången Popsy sover borta några dagar (även om hon brukar vara borta med mig).


Ny dag, ytterligare en natt av läkning avklarad, snart får hon komma hem!

Av Åsa - 26 april 2010 17:47

Först och främst ett enormt tack till alla som på skiftande sätt uttryckt sitt stöd för min lilla Loppa! Ni har burit mig genom dagen...


Nu är operationen över, och "den gamla damen" (som veterinären kärvänligt kallade henne) mår efter omständigheterna utmärkt. Tumören hade suttit precis på urinröret och det gör att hon får stanna några dagar extra - hon har fått kateter och det finns en risk att hon svullnar - men förhoppningsvis får min lilla älskling komma hem på torsdag igen! Det känns så skönt att det är över, och nu ser jag fram emot den där nya och förbättrade hunden (ingen smärta, ingen inflammation, inga löp, inga superjobbiga skendräktigheter) som jag har blivit utlovad ;)

Mina elitplaner innan årets slut kanske får läggas på is, men det är långt ifrån färdigtävlat med lilla fröken om jag får bestämma.


Och en rolig smygnyhet...vi planerar tillökning till nästa år...(Valp så klart, inte barn.) Husse är fortfarande lite motsträvig, men han verkar ha gett med sig till slut :) Jag ska bli "mamma" igen!

Av Åsa - 26 april 2010 08:49

Popsy har följt med Fröken Sköterska, iförd djursjukhusets blå halsband och koppel, och namntaggad så att hon inte ska komma bort. Jag undertryckte min impuls att svepa upp henne i famnen och springa därifrån, och nu följer ett antal timmar av oro och ångest...

Jag VET att det är en vanlig operation som går bra så gott som alltid. Det är det där "så gott som" som skrämmer mig. Tanken som naggar i utkanten av medvetandet, som jag inte riktigt vågar fullfölja: Vad gör jag om något går snett och min älskade PopLoppa inte finns längre? Ut ur huvudet, inga sådana tankar! Allt kommer att gå bra!

    

Av Åsa - 24 april 2010 17:51

Med Popsy ute ur leken fick det bli en snabblösning på dagens uppvisning av eliten i Svalöv. Mårran fick hänga på, löpet till trots, och visa valda delar av eliten i brukset (lydnaden är INTE att tänka på).


Förmiddagen tillbringade jag dock i sällskap med Marias mudi Ullis, en förtjusande bekantskap. med en gemensam nämnare - klickern - lärde vi känna varandra hjälpligt. Så svårt det är att "ta över" en hund som någon annan tränat! Att hitta rätt kommandon, rätt kroppsspråk, rätt tonläge...Ullis tyckte att jag var ganska knäpp med jämna mellanrum, men gjorde sitt bästa med den information hon fick - som hon tolkade den. Roligt och utmanande!


Så på eftermiddagen var det dags för Mårran att visa att vi tränat åtminstone pyttelite (det är ju Popsy som fått den mesta uppmärksamheten).

Fritt följ: katastrof.

Inkallning: gjorde en slät inkallning på 30 meter, fungerade bra.

Framåtsändande: stod över (aldrig testat)

Kryp: stod över

Skall: hade henne i front, och jag är väldigt nöjd! Fina distinkta skall, satt lugnt, och tyst när det skulle vara tyst.

Metallapport: faktiskt riktigt bra! Tendens till tjuvstart, men fint och fast gripande och galopp både ut och in.

Tungapport: stod över (har hon aldrig sett)

Hoppet: på halv höjd, väl utfört enligt min standard

Stegen: utmärkt! Den tycker hon är kul :)


Det var väl inte direkt något fantastisk prestation tävlingsmässigt, men för att vara henne så är jag nöjd. Vi fick till några betyg som var bättre än noll...

Av Åsa - 24 april 2010 17:42

Hundarna är i löp = valda privata delar svullnar rejält. Denna gången har jag varit lite frågande, brukar Popsy verkligen svullna SÅ HÄR mycket? Har hon haft SÅ HÄR svårt att hålla tätt tidigare?

Igårkväll ärade hon oss med sin närvaro utanför täcket (hon gillar verkligen att sova varmt...) och jag kunde konstatera att något var rejält fel. Svansen tryckt, hela hunden skakade, ville inte äta, och ställde sig i ett hörn med kramper i magen.

Orolig Matte kör direkt till djursjukhuset i lund, blir insläppt direkt, och veterinären konstaterar vaginaltumörer som vuxit sig större under löpet och irriterar henne. Vi diskuterar en framtida operation. Precis när veterinären är på väg att gå droppar där från Popsy, ganska mycket. Misstanken väcks: livmoderinflammation! Mot röntgen. Mycket riktigt, livmodern är förstorad och inflammerad och måste bort.

Så nu blir det operation på måndag...Popsy har mått riktigt dåligt hela natten, men varit betydligt piggare idag (smärtstillande gör underverk). Jag är livrädd för allt vad operationer heter, och ser verkligen fram emot att få hem min lilla hund frisk och fin på tisdag (men opererad så klart)!

Av Åsa - 22 april 2010 09:42

Eslövs brukshundklubb hade träff med Studiefrämjandet igårkväll, tema verksamhetsutveckling. Mycket intressant och roligt, och jag hade med mig massor av tankar hem! Förutom att diskutera hur vi kan utveckla klubben, och hur vi vill utveckla klubben (viktigt att veta först!), halkade vi in på en massa sidospår. Ett av de jag tyckte var verkligt intressant var det här med fördomar, hur man ser på människor och hur det påverkar mitt förhållningssätt.


Med en liten hund kan jag ibland känna att man inte blir riktigt tagen på allvar i träningen. "Men hon är ju så söt i sitt tjänstetecken" eller "Hon gör nog sitt bästa" istället för "Hon har för dåligt tempo till figurant, jobba med att höja belöningskvaliten hos figgen". Det är liksom ingen som räknar med att hon ska kunna prestera något...

Det har irriterat mig emellanåt att folk har fördomar mot mig och min hund, att de blir överraskade när vi faktiskt visar upp något som är riktigt bra. Det irriterar mig ännu mer när de blir imponerade när Popsy utför ett moment dåligt...bara för att hon är just "liten och söt".


Igår upptäckte jag till min förskräckelse att jag har precis lika många fördomar.

Min bild av en agilityhund? Skällig och överstressad, med en matte som premierar fart framför korrekt utförande.

Skyddet? Schäfer eller malle, husse som tycker att det är "coolt" när hunden biter och glömmer att hunden ska kunna koppla om och släppa lika snabbt.

Bruks? Skogsnisse i gröna jaktkläder utan någon precision i lydnadsmomenten.


OK, det är KRAFTIGT överdrivet och jag känner många som absolut inte stämmer in på min bild på något sätt eller vis. När jag tänker efter känner jag nog egentligen ingen som stämmer in på min bild... Varför är det då fortfarande den första bilden som dyker upp i huvudet?

Kan det vara så att jag undermedvetet letar efter detaljer som konfirmerar att jag har rätt, och "silar bort" övriga upplysningar som jag får genom ögon och öron? Jag ser de gröna byxorna och vandrarkängorna, konstaterar att hunden spårar som en gud, och ser inte att den också har en superfin kontakt till och från spåret och sitter snabbt och rakt vid vänstersidan?

Kan det vara så att mitt sätt att agera lyfter fram de drag som jag är övertygad om finns där? Att jag är tror att en hund kommer att skälla, och genom mitt eget agerande omedvetet framkallar just det?


"Ta först bort bjälken i ditt eget öga..."

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kategorier

Länkar

Följ bloggen

Följ Åsas hundar med Blogkeen
Följ Åsas hundar med Bloglovin'

Arkiv


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se