Åsas hundar

Senaste inläggen

Av Åsa - 3 december 2009 11:09

Det är inte bara jag som blir slö i mörkret och kylan...

  

Popsy har byggt bo i sängen, om inte täcket ligger som hon vill blir det ett fasligt buffande och dragande och bäddande.


  

Mårran ligger och drömmer om sol och värme och snygga mallegrabbar (hennes favoritras för tillfället).

Av Åsa - 3 december 2009 08:53

Titeln "differential reinforcement schedules" gav mig lite huvudbry, men vad det ÄR är ganska enkelt. Det handlar om att öka frekvensen av ett visst beteende genetemot ett annat: genom att kontrollera förstärkarna så manilpulerar vi vilket beteende som lönar sig.


Att förstärka ett inkompatibelt beteende

Ex: en hund kan inte hoppa upp och sitta samtidigt. Genom att förstärka sitt och inte hoppa upp så kommer sitt att öka = hoppa upp minskar.

Ytterligare ex: att göra utfall byts mot att gå fot med ögonkontakt. Att bitas byts mot att bära något i munnen.

Det nya beteendet lärs in utan störning, görs gradvis mer och mer generaliserat, tills det klarar även "skarpa lägen".


Att förstärka ett annat beteende

Ibland är det svårt att hitta ett beteende som utesluter det man inte vill ha. Genom att förstärka ett annat beteende så kan man ge hunden en uppgift och hjälpa den att fokusera på något annat.

Ex: en hund som skäller kan förstärkas för att sitta tyst. det är inte omöjligt för hunden att skälla när den sitter, men vi förstärker bara sitta tyst och skällandet minskar (förhoppningsvis) i frekvens eftersom hunden har ett "jobb" att fokusera på.


Att förstärka vilket annat beteende som helst

Att helt enkelt förstärka att det oönskade beteendet inte utförs, oavsett vad hunden väljer istället. Användbart för hundar som lätt blir passiva.


Att förstärka extra bra beteenden

Shejping, helt enkelt: förstärk bara de varianter som är lite bättre än genomsnittet.


Kontroll av utlösande faktorer

Det kan tyckas så självklart...om vild lek utlöser aggressivt beteende så lek inte vilt med hunden. Om stryphalsband och rytande får hunden i försvar så använd sele och tala mjukt. Om hunden vaktar grisörat så låt den ha det ifred, eller inte alls.

  

James tar upp en hel del olika mediciner som kan användas, samt lite om kastrering av hanhund och tik. Sammanfattning: för att "säkert" undvika aggression bör kastrering göras innan könsmognad, på både tikar och hanhundar.


Och nu lämnar vi denna mer teoretiska biten av boken, from nästa inlägg handlar det om grundläggande, handfasta träningstips.

Av Åsa - 2 december 2009 10:11

Jag har aldrig sett norrsken, men vi har rätt vackra ljusfenomen i Skåne ock...

  

Igårkväll, ibland är det vackert att promenera!

Av Åsa - 2 december 2009 07:40

Följande stycke har inga direkta nyheter för mina klickertränande läsare, men som översikt över operant inlärning funkar det bra :)


Operant inlärning

Operanta beteenden = viljestyrda beteenden som hunden utför.

Ett beteende ökar eller minskar i frekvens baserat på de konsekvenser som beteendet får.


Positiv förstärkning

Beteendet leder till att något trevligt händer, och blir mer frekvent. Du får det du förstärker, inte det du tror att du förstärker, så om ett beteende ökar i frekvens så blir det på något vis förstärkt!

 

Negativt straff

Beteendet leder till att något trevligt försvinner, och blir mindre frekvent. Hunden trodde att den skulle få godisbiten genom att stjäla den, men istället stängdes handen. Time-out = möjligheten att få träna försvinner. Vända ryggen åt hunden = uppmärksamheten försvinner.


Positivt straff

Beteendet leder till att något otrevligt händer och blir mindre frekvent. Hundar försöker minimera straffande saker, och undviker beteenden som leder till straff om där inte finns en förstärkare som utklassar straffet!

För att PS ska utföras korrekt bör det uppfylla följande kriterier: 1. Det måste vara tillräckligt intensivt för att stoppa beteendet omedelbart. 2. Det måste presenteras varje gång beteendet förekommer. 3. Det måste presenteras omedelbart efter beteendet. 4. Hunden måste kunna utföra ett alternativt beteende som inte leder till PS. 5. Beteendet måste vara borta, eller mycket starkt reducerat, efter max tre PS.

Att använda PS är dels oetiskt att använda om det finns andra alternativ att träna beteendet (och det finns det så gott som alltid), och där finns en hel del bieffekter med att använda obehag i träningen: 1. Klassisk betingning är alltid verksam. Hunden associerar obehaget med den person som utdelar det: du! 2. Hunden kommer att uppleva en del stress, och när stressen går över hundens stresströskel är så försvinner förmågan till effektiv inlärning (när reflexdelen av hjärnan är aktiverad så "tar den över" den viljestyrda delen, ni kommer ihåg?). 3. Hunden måste utföra beteendet för att bli straffad, och varje gång beteendet utförs så sitter vanan lite djupare. 4. Människor som väljer att använda PS slutar ofta att fundera över andra möjligheter att träna hunden, att använda PS är förstärkande för föraren!


Negativ förstärkning

Beteendet leder till att obehag försvinner, och blir mer frekvent. Att använda NF innebär att ett positivt straff måste ha inträffat, antingen från föraren eller miljön. Att strypa en hund som drar i kopplet med hjälp av ett stryphalsband där obehaget upphör när hunden slutar dra är en form av NF, och hunden kommer att undvika att dra i kopplet i fortsättningen OM där inte finns en PF som gör det lönt att utstå obehaget (tex att hunden kommer fram till en luktfläck) ELLER obehaget är så intensivt att limbiska systemet (känslor och reflexer)aktiveras så mycket att cerebrala cortex (operanta beteenden) sätts ur spel.


Problemet med obehag (PS och NF)

Förstärkare är det som driver beteenden, man gör något för att uppnå något. Hundar försöker undvika obehag, men om inte det nya beteendet leder till förstärkaren som de vill ha så kommer de att försöka hitta vägar runt obehaget, eller lära sig stå ut med det, för att uppnå det de vill ha.

När det handlar om aggression så har du en hund som redan är rädd för ett visst stimuli, om du dessutom lägger till obehag när stimulin presenteras  så kommer hunden att ytterligare associera stimulin med obehag. Behovet att försvara sig blir större, aggressionen ökar.

Att få ett beteende att bli mindre frekvent genom obehag får inte beteendet att försvinna. Hunden blir kanske så rädd för konsekvenserna att den inte vågar, men viljan finns kvar. För mig skulle det vara som att köpa salva till sina exem istället för att byta tvättmedlet som man är allergisk mot: symptomen behandlas men inte orsaken.

För effektivt PS så ska obehaget vara så intensivt att beteendet försvinner efter ett fåtal upprepningar (annars börjar hunden habituera sig till obehaget och mer och mer kommer att krävas), men inte så intensivt att alla försvarsmekanismer sätter igång och hunden får ett livslångt trauma. En mycket smal balansgång!

Efter upprepade straff så kommer hunden att reagera annorlunda rent fysiologiskt: kortison, endorfiner och adrenalin kommer att pumpas ut i blodet, vilket i värsta fall känns bra för hunden, och straffet har vänts till en förstärkare. Intressant är att förare som använder PS oftast inte själva ser att det faktiskt inte fungerar långsiktigt, beteendet minskar inte i frekvens utan avbryts bara för stunden.

Till sist: Hunden har inte bett om att hamna i ditt hem, du har valt att sätta hunden i den situation som den befinner sig, och ingen levande varelse förtjänar att bli misshandlad fysiskt eller psykiskt. Även om PS och NF skulle fungera så är det helt enkelt inte rätt att genom att slå, strypa, skrika på, eller på annat obehagligt sätt få någon varelse att utföra det vi har fått för oss. Din hund är din vän. Han lever i en värld som är onaturlig för honom, och han har ibland svårt att anpassa sig. Skada inte din vän.


Skönheten i att använda PF och - till viss grad - NS

Det bästa med att använda positiva förstärkare - trevliga saker - för att ändra beteenden är att man får lov att vara "den trevliga personen", hunden gör en bra association till det stimuli som man jobbar med, och det är ganska enkelt att kontrollera förstärkare i hundens omgivning för att ändra hundens beteende.


Utsläckning

Är vad som händer när en förstärkare som drivit ett visst beteende tas bort. Vi kan inte påverka allt som förstärker hunden, alltså bör utsläckning paras ihop med förstärkning av ett alternativt beteende för att vara riktigt effektivt.

Utsläckningsutbrott är när hunden säger "men det SKA gå", och provar mer intensivt under en period. Ju kraftigare förstärkare att jobba för - ju kraftigare utsläckningsutbrott. Själv har jag jobbat i två (!) timmar med att få igång min bil innan jag till slut gav upp...

Spontan återhämtning är när hunden "bara ska kolla" om beteendet har börjat funka igen. Minnet av att beteendet en gång har fungerat gör att det är värt att testa. Inget beteende försvinner någonsin till 100%.



Av Åsa - 30 november 2009 17:54

För första gången på länge höll träningslusten i sig även efter helgen...

Popsy flyttade ner fjärren från sin låda till en spånplatta, fungerade superbra! Stegförflyttningarna ser fina ut, hon börjar bli lite ivrig så vi växlar med att bara sitta stilla.

Mårran fick träna sitt-stå-bli stående. Jag har fått in ett ställande som liksom vänder direkt till ett nytt sättande, och hon tycker att hon är jätteduktig...Desutom la vi in lite doggie-zen mot godishanden, hon blir gärna väldigt låst till det hållet som godiset severades ifrån sist. Men det blev bättre!  Och hon var glad och träningsvillig!


ikväll ska jag förbereda en vindmarkering med vittringspinnar, och spika vittringspinnar på en bräda - mer träning på G!

Av Åsa - 30 november 2009 07:57

Lördagen tillbringades i Svalöv med båda hundarna och en STOR burk rökt fårlår.


Popsy började med vittringen, och jag var glad över nya tips och trix! Dessutom kändes det faktiskt bra att höra någon annan säga "men hon använder ju inte sin nos! Alls!". Ibland har jag fått för mig att problemet sitter i mitt huvud, men hon är faktiskt ovanligt svår...Jag ser fram emot att testa lite nya upplägg!

Sedan körde vi bruksstegen, som hon tidigare har tagit sig över utan problem, men nu var VÄLDIGT tveksam till. Och när hon tvekar får hon ingen fart och inget flyt, utan skuttar från stegpinne till stegpinne. Till och med för henne innebär det tillvägagångssättet att det är svårt att hålla balansen...Måste fundera över om jag vill lägga tid på det öht, eller om bruksstegen sorteras under "onödiga saker".

Sedan var det fjärren, som hon har en lustig högerförflyttning i. sitt-ligg-sitt går utmärkt, men så fort stå blandas in så liksom glider hunden till höger, nästan omärkligt...så vi gör skiftena på en lagom stor låda - omöjligt att göra dem fel. Jag HOPPAS att om hon gör dem på lådan tillräckligt ofta så "sitter" de i kroppen sedan. Vi experimenterade lite med tasstramp och avstånd, att sänka hennes förväntan, och kunna växla mellan skifte och stadga.


Mårran fick visa sitt (om man ser det tävlingsmässigt) gräsliga kryp...som inte var så illa som jag trodde! Visst, hon skuttar lite bak, men samtidigt pressar hon ner bröstkorgen så att hon blir som ett platt streck. På inrådan bara fortsatte jag liiiite lite i taget, klickade för frambensförflyttning, gungning, och bakbensförflyttning (både skutt och korrekt), och gandska snabbt blev skutten färre och färre. Jag antar att det helt enkelt krävde mer energi att skutta än att kravla.  Däremot när jag började lägga på kommando (som jag har på hennes trixkryp, som verkligen inte är tävlingsmässigt), så ändrade hon sitt kroppsspråk. Jag får hitta ett nytt kommando. Kravla? Åla?

Mårran fick också fjärra lite, stå från sitt har liksom fallit bort...men det återvände lite i taget.


Till slut tränade vi platsliggning med Popsy. Jag förklarade vår problematik och hur jag har tänkt träna in tävlingsledaren som "ställföreträdande matte". Bea studerade henne för att se exakt vad hon gjorde och vad som var problemet, och vi konstaterade att det är åsynen av mitt ansikte som är hennes trygghet. Det räckte med att jag vände ryggen åt henne så började hon skaka och bli orolig. Bea var snabbt framme och gav en godis så fort hon visade minsta tendens till stadga, och helt plötsligt gick det upp för Popsy att hon kunde bevaka någon annan än mig! Det var väldigt tydligt: så fort jag kom utom synhåll (för jag gömde mig sedan) så tog hon kontakt med Bea istället. Lugn och fin och avslappnad.

Hela gruppen körde tävlingsmässig platsliggning, jag gömde mig, hon sökte upp Bea som var tävlingsledare även i den nya situationen. Hurra! Alla bytte plats, jag gömde mig, Popsy sökte upp Maria som var tävlingsledare och bevakade henne. Jag tror att vi har hittat lösningen! :)


Det sista vi gjorde var platsliggning med skott. Vi hälsade på skytten, gick lååångt bort, jag förberedde henne med "nu kommer pang" (som hon inte fattar än, men kommer att fatta), och efter skottet fick hon leta godis i gräset, sedan kom första favoritmänniskan Katy med en godisburk, och sedan kom andra favoritmänniskan Bea med en godisburk. Första betingningen sägs vara den viktigaste, och även om detta inte var den första så var det den första i tävlingsmässig sättning, så jag hoppas att det blev starkt för lilla vovven! Skott = pärleporten öppnas...Och så fort hon slutar reagera på skottet med rädsla så kommer skott att börja betyda att ligg = pärleporten öppnas.


På söndagen träffade vi träningsgruppen. Popsy var överlycklig över att få träna - för det hade hon ju inte gjort på jättelänge - och vi gjorde appdir, en platsliggning (jodå, hon bevakade tävlingsledaren!), och utvecklade framåtsändandet genom att lägga till en grupp och ta bort musmattan. fritt följ mot gruppen, kommando framåt = galopp till gruppen, sedan belönades hon med boll kastad framåt från en i gruppen. Jag TROR att hennes problem kommer att bli att hålla galoppen hela vägen fram, travbiten tror jag blir enklare. Vi får se...

Tack för bra träning!

Av Åsa - 27 november 2009 08:44

Jag börjar fundera över om det hade varit vettigare att göra EN sammanställning och lagt ut den när den var klar...det här blir mer än jag trodde! Tröttnar ni på hundaggression får ni hojta så blir det lite hundbilder istället ;)


Klassisk betingning

Handlar om förväntan, och ger oss möjlighet att förutsäga vad som kommer att hända genom att associera olika händelser eller saker till varandra. Utan klassisk betingning hade det varit omöjligt för djur att förbereda sig för tex ljus som träffar ögat, mat på väg mot munnen, eller smärtan från en flamma. De skulle inte heller lära sig vilka tecken som betyder byte eller rovdjur. Klassisk betingning är ALLTID verksamt!

KB påverkar i första hand hundens känslor, attityd, aktivitetsnivå, och reflexer - de beteenden som inte är viljestyrda.


KB i korthet

När ett neutralt stimuli (ingen betydelse för hunden) presenteras precis innan ett obetingat stimuli (medfödd betydelse för hunden) ett flertal gånger så kommer hunden att börja associera de två. Han kommer att förvänta OS när NS presenteras. NS upphör då att vara neutralt eftersom det nu har fått betydelse för hunden och blir ett betingat stimuli (inlärd betydelse för hunden).


Klassisk utsläckning

Ett betingat stimuli förblir inte automatiskt betingat i all evighet, betingningen kan försvinna eller ersättas av en annan betingning. Miljön runt djur ändras, alltså måste beteende kunna ändras, alltså måste förväntningar kunna ändras (smart uppbyggt, inte sant?).

För att släcka ut en respons så presenterar vi BS utan OS ett antal gånger. Spontan återhämtning kan förekomma, och debatten går varm om man egentligen kan släcka ut något till 100%. För mig räcker 99,9 ganska långt.:)


Motbetingning

Känslor påverkas väldigt mycket av KB. Hundar kan associera nästan vad som helst med obehag och reagera därefter. För att ändra de känslorna behöver vi få hunden att associera det den reagerar på med en trevlig känsla istället för en otrevlig känsla.

Ex: Om en hund är rädd för barn så placerar du ett barn på det avstånd där din hund ser det, men inte bryr sig jättemycket. Sedan låter du barn förutsäga något som hunden verkligen älskar, som ger hunden en glad känsla. Efter ett tag kommer åsynen av barnet att väcka trevliga känslor - hunden förväntar sig något trevligt. På samma gång verkar operant inlärning, eftersom vi har barnet på ett sådant avstånd att vi förstärker lugna beteenden.

Tyvärr kommer ibland saker att hända som förstör vår plan, och när hundens rädsla väl blivit triggad och den går in i "fly eller slåss" så är det svårt att nå fram till hunden för att ändra hans känslor. Jämför med att få en pistol riktad mot huvudet av en rånare - vad skulle man kunna para ihop den händelsen med för att ändra rädslan till glädje?


Hemläxa: Gör en topplista över de fem saker som din hund gillar allra mest.

 

Systematisk desensitivisering

Går nästan alltid hand i hand med motbetingning. Man utsätter hunden för det obehagliga stimulit på en sådan låg nivå (genom avstånd, duration, och distraktion) att en respons inte triggas, och låter hunden vänja sig vid den nivån. När hunden inte reagerar alls höjer man svårigheten något, och låter hunden vänja sig vid den nya nivån. Osv.


Hundens jippie-respons

När din hund blir glad eller lugn påvisar den det med sitt kroppsspråk, jag kallar det för en jippie-respons (efter Jean Donaldsons "Fight!"). När vi jobbar med desensitivisering/ombetingning är det viktigt att jobba med varje nivå till hunden uppvisar en jippierespons innan man går vidare!

Ex: Vi börjar med att presentera barn på 100 meters håll, och därefter får hunden kyckling. Efter några reps (det skiftar hur många) så kommer hunden att bli glad när den ser barnet eftersom den vet att kycklingen är på väg. Först när hunden visar att den är helt lugn med barnet på det avståndet eftersom kyckling är smaskens, så placerar vi barnet närmare (kanske på 90 meters håll), och börjar om. Vaeje gång vi ändrar något i sättningen (ny plats, nytt barn, barn som springer, barn som skrattar, osv) så gör vi övriga kriterier enklare (ökar avståndet tex). Obs att hunden INTE får någon kyckling för trevliga beteenden utan barn! Det är så lätt att vilja belöna sin hund, men det vi vill göra är att sätta en neonskylt på barnet som säger "jag är den enda vägen till kyckling"!

Detta är en hjärntvätt. Den ska ta tid. Det ska vara tråkigt (för oss). Ha tålamod i massor, träna ofta, och hantera miljön så att inga "överraskningar" sker!


Flooding

Är en teknik som idag sällan används eftersom a) föregående teknik ger säkrare resultat, b) den kan göra mycket skada om den utförs fel, och c), den utsätter hunden för obehag.

Det går ut på att utsätta hunden för det fruktade stimulit med hög intensitet, och inte sluta förren hunden har lugnat sig och habituerat.

Av Åsa - 26 november 2009 08:03

Nu kommer vi in på mer välkänd mark, detta har jag hört innan. Och praktiserat massor...


Att behandla/träna aggression

Återigen betonar James: Det går inte att bota aggression. Hundar som visat aggression har alltid kvar det "i verktygslådan". Behandlingen kommer till stor del att bestå av att handskas med hunden och miljön på ett sätt som hindrar hunden från att få problem. En annan del är att få väl fungerande kommandon. En del kanske involverar mediciner. Ytterligare en kan vara att göra hundens vardagsliv bättre. Och naturligtvis kommer hunden att tränas att ÄNDRA sitt beteende med olika tekniker.

Ingen aggressiv hund kan bli botad, men de allra flesta kan bli MYCKET bättre!


Grundläggande inlärningsteori

"Inlärning är en varaktig förändring i beteende som en respons på ett specifikt stimuli, och kommar av tidigare erfarenheter av den responsen på det stimulit" (Fritt översatt, Spreat & Spreat, Learning principles)

Lite kortare: Inlärning är att ändra beteendet efter vilka konsekvenser det får.


Instinkt och artspecifika beteenden:

Inlärning sker enklast inom gränserna för vad som är "inbyggt" i organismen. T ex så är en valp ganska enkel att få rumsren - det ligger i valpens natur att inte smutsa ner i lyan - medans en chimpans är nästan omöjlig att lära att gå på toa. En chimpans anses vara intelligentare än en hund, men både hunden och chimpanden lär sig inom gränserna för det som är "förutbestämt" för arten.

För hundar är det tom så att rasen spelar en stor roll, varje hund lär sig inom ramarna för de trösklar och karaktärsdrag som nedärvs genom de linjer som avlats på. En bordecollie vallar och en blodhund spårar, ochj INGEN TRÄNING I VÄRLDEN kan få en blodhund lika bra på att valla som en BC och tvärt om.


Habituering och sensitivisering

Habituering är att jag inte längre vaknar när min man går upp på morgonen 2 timmar innan mig. Han har gjort det i två år, det betyder ingenting för mig, min kropp bryr sig inte.

Kortsiktig habituering är det vi får om vi presenterar ett stimuli med ganska korta mellanrum under en tidsperiod. Om någon skriker "BU!" i örat på dig var tredje sekund kommer du snabbt att sluta reagera. Reaktionen försvinner oftast helt, men kommer tillbaka med full styrka (spontan återhämtning) efter en tid utan presentation av stimulit.

Långsiktig habituering tar oftast inte bort responsen helt och hållet, men är mer motståndskraftigt mot spontan återhämtning. Om "BU!" hörs dagligen under några veckors tid så kommer du antagligen fortfarande att reagera, men inte lika mycket, och habitueringen varar.

Habituering är väldigt specifik. Om du istället hör "Hallå!" så kommer du att reagera lika starkt som om du aldrig vant dig vid "BU!".

Sensitivisering är att man istället blir mer och mer känslig för ett stimuli, tex en droppande kran eller en spindel.

Gränsen mellan de två har beskrivits som en bergstopp, när man habituerar en hund befinner man sig nära spetsen på ena sidan och man måste hela tiden vara säker på att man inte glider över på fel sida och hunden blir sensitiviserad istället.


Nästa avsnitt går jag in på klassisk betingning, nu är det hundpromenad som gäller!

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kategorier

Länkar

Tidigare år

Arkiv


Ovido - Quiz & Flashcards