Åsas hundar

Inlägg publicerade under kategorin Träningsdagbok

Av Åsa - 26 december 2008 08:25

Hurra, tid att träna!


Mårran fick lite metallapport, nu tar hon den (tveksamt) från marken eller håller den fint vid min sida.

Stå vid sidan och backandet verkar sitta bra nu! Jag mixar rallyrörelserna och belönar oregelbundet, får hon en miss så gör vi om hela "sekvensen" från början.

Hon fick också köra pyttelite ruta: jodå, intresset finns kvar! Svagt, men dock.


Popsy klarade full apportering med metallen, utan att tveka!

Rutan verkar ligga under "testfas": antingen gör hon helt rätt, eller också springer hon någon HELT annanstans. Bryt, paus, gör om. Då blev det tveklöst rätt. Testfas ska vara något bra: sista ledet innan full förståelse liksom. Jag lever på hoppet. Första skicket blir perfekt 9/10, och på tävling är det ju bara ett skick...

Sedan körde vi samma "rallymix" som med Mårran, Popsy har stora problem med stå vid sidan om vi kör lite annat först och hon inte "vet" vilken övning det är. Bara stå fungerar fint, så det är ju just stå efter en massa annat som behöver tränas.

Hon fick också göra "åttan" med utlagda favoritleksaker, hon är klistrad vid min sida...sedan får hon det underbara varsågod, och springer lycklig fram till älsklingsbollen. Premack in action!


På eftermiddagen fick de stanna hemma, två förväntansfulla barn (syrrans) i ett främmande hus är inte den lugnaste miljön för mina vovvar...Stor risk för nyp och gråt, eller vält och gråt (Mårran gillar att utdela sina pussar med framtassarna på axlarna).

ANNONS
Av Åsa - 15 december 2008 13:09

Med Ola hemma blir det mycket riktigt mer tid över på morgonen.

Popsy fick ett sitt-stå-ligg pass, först i front, sedan vid sidan. I front fungerar det riktigt, riktigt bra! Ibland tjuvar hon, men det är inte ofta. Jag använder bara röstkommandon, hon kan handtecknena också men jag upplever att hon fokuserar bättre om jag inte "distraherar" henne.

Sedan flyttade jag in henne vid sidan, och körde samma sak. Det börjar fungera det med! Hon är inte lika säker på kommandona än, och positionen är fortfarande lite "hoppig", men lite träning till...

Mårran fick ett liknande pass, hon var jätteduktig. Vi avslutade med en full fjärr (tvåan) på fem meter, hon satte den perfekt!


Känns bra att vara på banan igen.

ANNONS
Av Åsa - 10 december 2008 21:05

En ledig eftermiddag!

Jag passade på att ta hundarna på separata promenader, något som både de och jag uppskattar, och som jag gör alldeles för sällan. Fördelen med att gå med bara en hund är att man kan göra hela promenaden till ett enda långt träningspass!

Mårran gick över vägen, förbi Lysia (inga hundar ute sorgligt nog). Vi tränade på "fokus" som snabbt utvecklas till en av de mest användbara saker jag någonsin lärt henne, och jag tog ut ställande vid sidan och backa vid sidan i "verkliga livet". Det sitter! Vi började också med en ny grej: "till matte". Jag har ofta hundarna i flexikoppel, och då vill jag ha en speciell signal på just att komma in vid min sida så att jag kan korta upp och låsa kopplena vid behov.

Popsy fick en löspromenad längst fälten, och envisades med att gå bakom mig...Jag har haft problem med att hon vill springa hem på hemvägen, och började med "till matte" även på henne. Jag klickade för vändningen mot mig och belönade hos mig. Det tog skruv, jag trodde hon skulle få whiplashskador! När hon fattade övningen (typ genast) gav jag inte kommandot förren hon självmant saktade av på stegen (jag vill inte förstärka att hon lämnar mig med ett roligt kommando), och sedan inte förren hon själv stannade och vände. Efter fem upprepningar lämnade hon mig inte längre öht, och vi kunde träna positionen i fotgåendet istället (inte bakom, vid sidan).


Nu ligger de och slappar och ser ganska nöjda ut. Husse är inte hemma (avslutningsfest på jobbet i danmark), och det är tydligt att Mårran är en mattehund eftersom hon är helt OK med att ligga och sova. När jag är borta på kvällen kopplar hon inte av en sekund...

Återigen slås jag av hur egoistiskt det är att ha två hundar istället för att hålla sig till en i taget och verkligen kunna ge den "allt". Båda mina hundar är egentligen "ensamhundar", visst uppskattar de varandras sällskap, men mest av allt gillar de ensamtid med mig (eller mig och Ola). Men nu är det som det är, och jag älskar båda alltför mycket för att klara att omplacera den ena. De känner inte till något annat så de är nog nöjda med livet som det är (det verkar så iallafall).


Jag har haft en skön eftermiddag och en lugn kväll framför TV:n (Stephen Kings "the mist", rekommenderas), snart kommer Ola hem, livet är gott!

Av Åsa - 8 december 2008 20:26

När vi nu behärskar stå vid sidan, backandet, stå-gå runt hund, och har börjat på åttan, så är det dags för lite finputsning: Från utgångsposition sittande vid vänster sidan ska hunden sätta sig mittemot mig, och avsluta med att antingen göra en ingång eller gå runt min rygg och sätta sig i utgångsställning. Jag får inte röra fötterna, men resten av kroppen.

De låter enkelt, men för två tävlingshundar så är det svårt att få in i huvudet att sitta mittemot och inte vid vänster sida...Speciellt för Mårran som har ingång som defaultbeteende (det hon tar till när hon inte fattar). Jag har kunnat hjälpa henne genom att ta ett steg bakåt i nybörjarklassen, men nu är hon förvirrad igen...

Jag har valt att visa med höger hand, för att få henne så långt ifrån vänstersidan som möjligt. Först höjde jag upp handtarget. Sedan bad jag henne följa, och klickade för försök i rätt riktning. ör effektivast träning flyttade jag sedan efter henne, och bad henne upprepa. Igen. Och igen. Och igen...Helt plötsligt verkade där gå upp ett ljus, precis som att hon kopplade det till vår "vanliga" hund framför sitt, med bakåtsteg. Jag klickade endast för korrekta utföranden, och bröt och gjorde om ifall hon var tveksam, sned, eller sen. Sedan byggde jag ihop med de olika avslutningarna innan klick. Perfekt!

Popsy fick träna spontant sitt-stå (hon ville stå på händer och vägrade testa sitt förren efter en hel minut...), och med flyt så ställde jag mig vid sidan och fortsatte. Jag vill 1. ha en säker ordförståelse för "stå", och 2. få bort skuttet som hon gärna lägger in. Trägen vinner, det börjar sitta!

Till våren är vi LÄTT klara för både fortsättning och avancerad klass!

Av Åsa - 7 december 2008 17:33

Efter en lång promenad och träning på den glada och skälliga grannhunden (mårran var oustanding!) så tog vi tag i rallylydnadens värsta moment för Mårran: åttans frestelser.

Vi ska gå i en åtta runt två koner, och på varje sida är där supergott godis utlagt som hon ska strunta i. Problemet är att om jag ber henne låta bli godiset så blir hela platsen obehaglig...Trots att jag inte använder hård röst eller hotar på något sätt, så blir frustrationen helt enkelt för stark.

Jag har funderat ett tag på detta, och jag hade en plan.

Först övade vi på att bara göra åttan, utan störning. Eftersom jag har tränat fritt följ för lite och "räddat" på tävling genom att prata med henne, så har hon tappat initiativet att hålla kontakt med mig. Jag övade det fria följet spontant, genom att helt enkelt bara gå min åtta utan att låtsas om henne, och klicka när hon hittade sin plats. Inte locka på något sätt, det enda sättet att få min uppmärksamhet är att gå i bra position av egen fri vilja. Efter några klick gick där upp ett liljeholmens "Jaså, är det DEN leken. Det kunde du väl sagt med en gång!", och jag kunde göra åtta på åtta med Mårran klistrad i rätt position för ett ynka klick och 1/4 frolic.

Dags för störning 1: jag la ut två neutrala borstar. Samma sak: jag gick min åtta och väntade på henne. Ett par klick för att hon kom upp i position, sedan stoppade jag hennes intresse för borsten med ett mjukt "nej" (som hon kan sedan innan). Hon stod och valde en liten stund, när hon valde mig klickade jag direkt och höll sedan hög frekvens några klick. Vi upprepade start - åtta tills det gick perfekt med enbart klick på slutet.

Störning 2: Två handskar. Hon var övertygad om att vi skulle leka med dem, och hämtade den ena till mig två gånger (jag bara tog den och la tillbaka den). Ett par klick för fokus på mig, ett mjukt "nej" när hon tittade mot handsken, klick när hon valde bort handsken, sedan fattade hon. Jag flyttade konerna och handkarna och jobbade tills det gick perfekt (det gick fort).

Störning 3: Frolic på handsken. Eftersom hon hade mer att vinna på att gå till handsken stoppade jag henne med ett lite skarpare "a-a", klickade direkt när hon valde bort handsken, höll hög frekvens tills svansen var glad igen, övade till perfektion. Egentligen vill jag inte använda vare sig "nej" eller en skarpare röst, men utan medhjälpare har jag inte kunnat lösa det på annat sätt...

Störning 4: Köttbulle på handsken. Nu behövde jag inte stoppa med rösten, hon tittade på köttbullen och tog självmant kontakt med mig. Jubel! Efter två reps gick det perfekt, och hon fick varsågod att äta även godiset som låg på handskarna.

Efter en paus tränade vi ett par sitt-stå-ligg vid sidan, och ett par stå-gå runt hund, det gick jättebra!

Mycket nöjd med upplägget för dagen, jag tror att jag bygger en bra grund för ett stabilt moment. Så fort hon förstår vad jag vill så gör hon det mer än gärna!

Av Åsa - 4 december 2008 08:53

Mårran var så störig när jag kom hem, att när hon till slut la sig ner i två sekunder belönade jag med ett träningspass (ovanligt de dagar som jag jobbar till åtta). Naturligtvis skulle metallapporten fram när hon nu var så taggad! Lustigt, det brukar vara Popsy som tigger träning...men hon låg och snarkade...

Lite Frolic var höjden av lycka (hon måste varit hungrig!), och metallapporten greps, bars, lämnades av, och hölls fast trots störning. Det enda vi behövde jobba lite med var att lyfta den från marken. Det kanske är obehagligt mot tänderna? I allafall så började jag med att hålla den längre och längre ner, och klickade när hon lyfte upp den. Efter några gånger blev greppet mera självsäkert och jag la den på vovvesängen så att hon skulle lyfta en liten bit, men inte hela vägenfrån golvet. "Läskigt!" Jag provade hålla den precis vid sängen, helt OK. Så jag började med att hålla i den medans den låg på sängen, och sedan flytta min hand cm för cm bort från den. Många små steg  leder till ett snyggt gripande!

Nöjd körde jag lite backanden (spikraka!), ställanden vid sidan (spikraka), stå-gå runt hund (hur stadig som helst). Hon kunde helt enkelt inte misslyckas!

Sedan var hon lugn och fin, och somnade vid mina fötter.

Av Åsa - 3 december 2008 18:12

Jag var så nöjd med Mårran och metallen igår, men hej vad jag bedrog mig! Idag ville hon inte ens titta på den...än mindre ta den i munnen...Börja om från början! Ska vässa upp förstärkningarna rejält, det blir nog ett pass vid matbordet, samt apporten i munnen när jag kommer hem (stark lyckokänsla).


Popsy fick ett pass i sängen, eftersom jag ville träna gripande från "marken" utan risk föär skrammel. Efter ett par tveksamma gripanden upptäckte hon att det var en riktigt rolig lek, och hämtade apporten till mig från sängens alla hörn. Vi tränade lite "håll fast", och hon höll stadigt och utan tendens att släppa tills jag klickade.


En annan sak som måste göras med båda innan jag kan börja träna metallen "på allvar" är att betinga ljudet när den går i marken! Som det är nu skräms de rejält, och det främjar inte direkt träningen...Alternativt bara träna på gräs eller i sängen, men det begränsar oss något.

Av Åsa - 3 december 2008 08:42

Jag har äntligen köpt en metallapport, detta förhatliga, lömska, strömledande(?) föremål om man frågar Popsy. Ska vi någonsin fixa elit börjar det bli dags att träna...och dit ska vi ju (sure, men man måste ha drömmål!).

Matskålen i ena ringhörnan, apporten i den andra, och Popsy mittemellan. Vad gör en hungrig terrier? Jodå, efter lite nostouchar så grep hon...mycket försiktigt...Första passet körde vi enbart gripanden, och shejpade att hon skulle greppa ordentligt och direkt. Andra passet började jag jobba med att hålla den längre och säkrare (det är så lätt att man fastnar i "gripa-spotta"). Jag var noga med att hålla på mina kriterier och inte backa när hon helt plötsligt sa "ska min svaga mun kunna bära hela den tunga metallapporten? Omöjligt", utan pausa några sekunder och sedan köra igen med samma kriterier. Jodå, det går framåt! Till slut greppade hon utan att tveka, höll ordentligt, jag tajmade klicket så att hon verkligen höll hårt och inte var på väg att spotta, och kunde tom dra lätt i apporten. Jag släpper den inte helt än så länge, men hon bär vikten själv. Den är faktiskt lättare än hennes stora träapport...

Jag var lite orolig över att den tappade tanden skulle ställa till problem, men hon har inte visat något än.


Mårran har inte fattat att metall är räligt att hålla i munnen, så vi shejpade snygga gripanden på fem minuter och avslutade. Problemet med henne kommer att vara skramlet om hon tappar den...Jag tränar med en dubbelvikt handduk under, fallifall.

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kategorier

Länkar

Tidigare år

Följ bloggen

Följ Åsas hundar med Blogkeen
Följ Åsas hundar med Bloglovin'

Arkiv


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se