Tog tag i inkallninen på en gång under dagens promenad. EN inkallningssignal, maxbelöning som var gömd i fickan, och en handtarget innan belöning när hon kom fram (av någon anledning gör detta att hon kommer bättre). För att vara säker på att få det rätt började vi med två när hon ändå var på väg. Sedan fyra på kort avstånd, hon tittade inte på något speciellt. En när hon var på väg (nu började tempot komma upp rejält). Ytterligare två på längre avstånd. Avslutade med två "svåra", Mårran var mitt ute i åkern och nosade runt. Reagerade blixtsnabbt, full fart!

Det finns en viss risk för att man får en kedja när man laddar inkallningen intensivt, att hunden går ut bara för att få bli inkallad, därför varierar jag både avstånd och svårighetsgrad. Jag tror också att det är viktigt att inte bara göra det svårare och svårare för hunden, utan det ska vara lite oförutsägbart hur mycket jobb som krävs för belöning.

Va hann med ett kort pass fjärrdirigering också. Momentet är vä'l påbörjat, men aldrig avslutat. Nu vill jag börja baklängeskedja och belöna med externbelöning. Det visade sig vara en svårighet för mycket, helt plötsligt försvann "sitt upp vid sidan"...att ett burklock med mjukmat kan göra så mycket...

Jag valde att plocka upp GF sitt från ligg i front, spontant. Det blev till att vänta läääänge på att hon skulle sätta sig! Kanske trodde hon att vi körde doggie-zen på stadga i ligg? Eller så blev det bara tilt i lilla huvudet.

Efterhand kom hon igång, och efter sju reps lämnade hon träningen (stygg matte som inte avslutar i tid!). Uppenbarligen underskattade jag hur hon hanterar externbelöning - här krävs träning! I KORTA pass!

Alltså har jag gjort en rudimentär planering av de närmsta veckorna för båda hundarna. I juli blir det tävling i tvåan, absolut för Popsy och kanske för Mårran, så nu vill det till att vi får lite ordning på tävlingsträningen! Platsliggning med lömsk JRT någon?

Länge har jag haft en i det närmaste 100%-ig inkallning på Mårran. I torsdags valde hon att titta på mig, och strosa vidare...Ola röt till och naturligtvis kom hon direkt ("var inte arg på mig!") och fjäskade för MIG. Ja, jag var irriterad och kände mig ganska dum.

Så ställer man återigen frågan om det är möjligt att få en säker inkallning utan att straffa om hunden gör fel?

Det knepiga med inkallningen är ju att hundens möjlighet att förstärka sig själv är väldigt stor (just nu så smällde det högre att nosa i rådjursspår än att komma till mig), och det handlar om att bygga en stenhård vana hos hunden. Den ska mer eller mindre automatiskt komma på signal, utan att tänka, för att få sin belöning.

Nästa grej är att belöningen måste varieras. Även om det inte alltid väntar en hel burk VOV hundmat att bara glufsa i sig, så ska skuggan av ett hopp väckas i hundens huvud.

Och inte minst - tror jag, andra tror olika - så bör hunden genom träning "hjärntvättas" till att allt roligt tar slut ca 4 sekunder efter att matte har kallat, inte lönt att stanna kvar.

Jag är övertygad om att ifall man följer detta så har man en 99,9% inkallning, i alla lägen, helt utan att straffa. I praktiken, inte teorin. Detta är tekniken som används när "institute for the blind" tränar ledarhundar, och de flesta affirmativa tränare använder någon variant av den.

Det är inte nödvändigtvis för att vi vill vara "snälla", utan helt enkelt för att ett antal försök har visat att det ger en bättre och säkrare inkallning.

Så vad har hänt med Mårran? Som så ofta har problemet smugit sig på gradvis...

1. Jag har haft med Popsy, som kommer som ett skott (hon är numera för lat för att lämna mig alltför långt). Flera gånger har Mårran inte kommit förren hon sett att Popsy är på väg. Jag har inte reagerat på att "inkallningssignalen" har ändrats från mig till Popsy, utan belönat som vanligt.

2. Jag har kallat flera gånger, dessutom med olika signaler (fungerar inte "kom" så har jag visslat). Effektivt sätt att förstöra ALLA inkallningssignaler på en gång!

Alltså: när hon inte kommit på första signalen så har hon blivit förstärkt, antingen av ytterligare signaler från mig, eller av att Popsy har sprungit. Den goda vanan som jag byggde upp har raserats, och jag har dessutom inte tränat med störning och medhjälpare på evigheters evigheter. Lägg till att det helt enkelt är trevligare att springa i åkern på sommaren, så är det ett under att min inkallning har hållit så långt som den gjort...

Än så länge är inte problemet jättestort (hoppas jag!) och borde vara ganska enkelt att reparera. Måste tänka lite, sedan är det hårdträning!

Inte vet jag vilken metod som gav resultat av alla jag testat, eller om det var en kombination, men nu verkar poletten ha trillat ner för båda hundarna. Popsy ställer sig rakt utan skutt till 95%, Mårran sätter sig (eller ställer sig) rakt i ingångarna. Båda känns ganska välarbetade och redo för torsdag. Få se om beteendena håller även i ny miljö...inte lika säkert.

Benjamin fick en kort ridtur idag, kort eftersom han markerade lätt på ena frambenet i trav i högervarv, och dessutom snubblade ordentligt och gick ner på knä med båda frambenen och det tog flera steg innan han återfick balansen (inte lätt med en extra vikt på ryggen). Inte bra! Jag misstänker alltför långa fossingar, ska ringa hovis i veckan för verkning. Hoppas det hjälper!

Konstigt att man är så trög...

Eller kanske ligger det i min natur att söka krångliga lösningar på enkla problem? Jag fick en liten spark när jag läste Mortens blogg igår, och började fundera över Mårran...Vad har hon lärt sig allra snabbast och varit mest motiverad till? Spola på toa. Varför då? Maximal belöningskvalitet (burkmat)! Så vad händer då om jag använder lite mjuk kattmat som externbelöning för inkallning med ställande? Explosiv start, fin fart, snyggt ställande, full fart tillbaka på varsågod eller ny inkallning med full fart och sedan varsågod. Alternativt en rak inkallning, fortfarande full fart.

Jag inser att vi byggt en bra grund med övningen (hon klarar att låta belöningen vara när jag går ut, hon har draget mot mig, och "varsågod" sitter som en smäck utan att jag visar med handen), men ibland känner jag att med Mårran blir jag så upptagen med timing-kriterier-frekvens att jag glömmer belöningskvaliten - det viktigaste för en vildhund.

Iallafall fortsatte vi med att köra rutan med tasstarget (GALOPP ut till rutan!). Hon har en gräns vid ca tre meter som vi ska försöka komma över ganska snabbt, då dragningskraften till mig är större än till rutan. Men det finns en vilja, alltså finns det hopp!

För att testa var jag ju tvungen att lägga ut mjukmaten i åttan. Nu hade vi kört med externbelöning ett tag, skulle hon försöka stjäla maten ("hon sa nog varsågod")? Icke! Hon kände igen sättningen och jobbade superbra med ögonkontakt! Klick betyder godis hos matte, varsågod att man får ta det som är utlagt.

Popsy fick en kort träning på plattform. Inspirerad av Michele Pouliot som använder plattformar för att forma beteenden i muskelminnet, och påhejad av Ann-Louise som var inne på samma linje, så vill jag träna om hennes ställanden helt och hållet till kommando "upp".

Alltså: hunden står på en platt träbit, precis så stor att hon kan stå rak. Vitsen är att hålla alla tassarna på plattformen, och på så sätt få raka, lugna, koncentrerade skiften. Det fungerade över förväntan! Att det kan vara så kul att försöka hålla tassarna på plats...

Snälla Ann-Louise ställde upp för en lektion igårkväll, för att få lite tips för de moment som vi kämpar med.

Popsy fick göra plats med dold förare (naturligtvis låg hon blick stilla) och vi tittade vidare på ställandet från sitt för att verkligen få rätt rörelse. Lilla Loppan stilade lite med sitt hopprepstrick :)

Men dagens förvåning var Mårran som hängde med på en höft...

Först ville jag få hjälp med åttan. Hon gick perfekt och visade ingenting av sina gamla problem. Naturligtvis, när vi har hjälp...

Sedan tittade vi lite på ställandet, det sitter bra som vanligt.

Över till Stort Problem 1: Rutan. "Hon får inget drag, blir rädd för konerna, och uppskattar varken att springa till godis eller target". Vad gör hunden? Springer till både godis och target från till slut tio meter. OK, ingen galopp, men säkert och med glädje. Vi pratade lite om hur jag ska kunna hitta ännu hetare belöningar som verkligen gör henne glad, inte det lättaste...

Efter en paus vågade jag mig på Stort Problem 2: Inkallning med ställande. A-L har sett hennes inkallning förra hösten och vet var problemen ligger...Vi körde som vi har gjort under vår (mycket) sporadiska träning hemmavid: godis bakom, kalla, ställa på DK, varsågod. Funkade bra. Inte perfekt, lite segt ställande, men bra. En rak inkallning där jag belönade en explosiv start med kapplöpning, lek, och godis. Sedan avslutning med ytterligare ett ställande (och det är här den kritiska punkten kommer...kommer hon att tappa tempo eller missa ställandet, och bli helt låg?). Perfekt! Full gallopp, distinkt ställande, varsågod till godiset.

Vila sig i form...funkar varje gång...;) Ny inspiration, och kanske hopp om en start i tvåan! (Fast det hoppet har blivit grusat så många gånger hittills så är det fortfarande lätt att tända...)

Antingen är vår morgonrunda väldigt tråkig, eller också är jag väldigt rolig. Hundarna vill inte gå på "egen" runda, utan försöker hitta olika sätt att komma åt de 1/4 frolicbitarna (eller röda bollen) som jag har i min ficka. Gå fot? Helt perfekt för att träna uthållighet och position på lilla Loppan. Läggande/ställande/sättande? Givet. Och nu senast: dubbelfot med Mårran innerst och Popsy precis utanför. De börjar kunna gå lååånga sträckor...mycket praktiskt och bra förberedelse för stadsrundor där jag vill ha absolut koll på båda.

När vi kom hem fick Popsy ett pass fjärr med tonvikt på sättandet (funkade varenda gång idag, tack och lov), och Mårran fick träna lite med våra nyinskaffade godisbehållare inför rallylydnaden. Jag ställde ut fyra stycken och klickade för allt som inte var rörelse mot dem. Min tanke är att själva åsynen av godisbehållare på marken ska ge tankar om hög chans på belöning vid kontakt, och det verkar sakta men säkert lyckas! Annars var hon långsam men uppmärksam, helt OK.

Hästarna har börjat sova utomhus och de ser så mysiga ut när jag kommer på morgonen. Då verkar de precis ha vaknat och strosar bort till frukosten som husse lagt ut innan han åkte till jobb, står och solar ett tag, och börjar sedan med dagens konsumtion av det nya gräset. Deras mål verkar vara att på två hästar hålla nere gräsnivån i hela hagen (3 ha)...de har att göra...Lyckliga är de, och den nya sommarpälsen glänser i solen. Idyll!

Det har mest blivit tränat i minipass under promenaden, idag hade vi ett lite mer organiserat pass.

Popsy börjar ligga säkert igen (varmare väder), och då kan jag bara säga hej och välkommen till våra gamla vanliga problem med fjärren. För ska man ligga så ska man ligga...Jag sliter mitt hår i förtvivlan! (Kanske inte riktigt, tävlingsmoment är inte livsavgörande, men ni förstår tanken.) Idag såg jag iallafall EN av anledningarna: när lilla fröken lägger sig i gosigt högt gräs så liksom sträcker hon fram bakbenen för att få det extra bekvämt. Inte en ultimat ställning att sätta sig upp ifrån! Jag får vara noga med att läggandet ska vara...inte med förflyttning framåt, men med TANKE framåt, så att bakbenen är hopvikta snyggt vid sidorna redo att lyfta upp henne till ett sättande. Ibland känns det som att hundträning och kvantfysik har en del gemensamt...

Vi har återupptäckt en gammal favorit, den röda pipbollen. Jag misstänker att hennes käke har blivit mindre rörlig med åldern, jag kan inte komma ihåg att bollen var så stor i hennes mun innan? Lycklig är hon iallafall, och det är inte HELT säkert att jag får tillbaka den direkt...;) Jag låter mig inte lockas att jaga henne i det läget, utan går bort till Mårran och börjar träna henne istället. Det har varit effektivt vid andra favvoleksaker, men idag la sig Popsy med bollen en bit bort och signalerade "skiter väl jag i!". Vi får se om nyhetens behag blir mindre och hon börjar ge den spontant till mig igen. Samtidigt är det härligt att ha en sådan superbelöning i fickan, jag vill helst att den ska behålla sitt höga värde. Får fundera lite.

Mårran körde rally, fronten börjar sitta riktigt bra nu utan extrasteg, skiftena är raka och säkra, stadgan är utmärkt, och dessutom jobbade hon glatt för Popsys mat. Jag ska fixa lite godisbehållare och börja träna åttan mer intensivt, sedan sitter det mesta! Det ska bli roligt att ha med henne till Canis-träffen i Uddevalla, och ännu roligare att tävla henne i rally! Få se om hon fungerar så som jag tror även i ny miljö.

Efter att ha saknat mig hela helgen (?) ville Mårran träna för första gången på evigheter. Hurra!

Vi satte ut lite rallyskyltar och hennes svans började gå...Jag är väldigt nöjd, det känns som att jag har reparerat mitt misstag när jag introducerade rallylydnaden i hennes liv (alltid tävla och aldrig träna när skyltarna var framme). Hon har en hög förväntan vid första skylten och är avslappnad och glad.

Påverkad av helgen tränade vi åttan på "ledarhundsvis", egentligen är det ju enkelt: ut med en massa godis på marken och klicka för allt som inte är intresse för godiset...Hennes fokus var perfekt!

Popsy fick naturligtvis prova banan, alla poitionsändringar vid sidan satt super! Inga hopp, fokus framåt. Undrar om träningen med trottoarkanterna satte sina spår?

Jag vill träna allt på en gång, men eftersom rallytävlingen är om en månad så har rallyn företräde. Kanske borde ta mig tid att åka till ribban och träna med mina skyltar!