Inspirerad av Susanne och Klicka satte jag igång att träna Popsy att hoppa upp på min rygg.

Jag var så taggad att sätta igång att jag struntade i att tänka, utan bara satte igång. Hur ska jag få fram beteendet? Jag började med att sätta mig på huk på marken och klicka för att hon var bakom mig, men det blev extremt obekvämt.

Flyttade bort till trappan, satte Popsy överst och mig själv på trappsteget under. Eftersom jag ibland helt saknar tålamod bad jag om tass, och kunde snabbt få fram spontana tassar på armen och sedan ryggen. Knepigt att shejpa något som man inte ser...

Jag insåg snabbt att belöningsplaceringen var extremt viktig, och började ge belöningen sträckt över min ena axel (jag satt dubbelvikt för att ryggen skulle bli så plan som möjligt). Snabbt började Popsy klattra längre och längre fram med båda framtassarna, och jag pasade på att klicka och mata flera gånger bara för att hon la sin tyngd på ryggen.

När hon stannade tills jag bad henne hoppa ner började jag vingla lite. Hon ville gärna lägga sig över min rygg, men genom att bli ostadig tvingade jag henne att balansera med tassarna. elt plötsligt hoppade baktassarna upp, och hela hunden stod på min rygg en liten stund.

En gång blir snabbt flera, hon väljer att stå framme vid mina axlar och slicka mig på örat :)

Efter en paus flyttade jag upp ett trappsteg så att vi var i samma nivå = hon måste ta ett litet hopp för att komma upp.

Och till slut satte jag mig på huk på marken = ett ännu större hopp. Jag har inte börjat resa mig upp än, jag vill att hon ska bli säkrare och få bättre balans först (vill inte riskera att hon ramlar och blir rädd eller skadar sig).

Det är roligt att träna in något helt nytt! Även om jag "fuskar" lite i min shejping (jag tar till hjälper där jag tycker att det behövs) så är det fortfarande till 90% ren frishejping och oerhört stimulerande för både Popsy och mig. Sedan är det ju en bra idé att tänka lite innan man börjar, men vadå...det är ju bara på skoj!

Jag la två plats under promenaden idag. Först på fältet, jag gömde mig lömskt bakom en buske. Mårran blev mycket upprörd...Popsy låg kvar!

Sedan utanför hagen (jag ville gå in och kolla Benji, jag är lite orolig över svullnaden). "Gruppen", dvs Mårran, bestämde sig för att undersöka ett intressant sorkhål istället för att ligga (jag hade inte platsat henne så det var OK), men Popsy låg med absolut fokus! Visserligen såg hon mig, men jag var 50 meter bort  och höll på med hennes ärkefiende Benji (hästar är till för att ätas upp, oavsett storlek. Benji fattar inte hur farlig Popsy är, och är därför likställd med en demon i hästhamn).

Duktig Loppa! Mycket nöjd.

Popsy var lite slö idag, och fick köra full fart tillbaka med apporten några gånger, lite ruta, och lite inkallning. Hon börjar kännas säker.

Vi avslutade med en plats på andra sidan stallet, i gräset. Först 30 sekunder, hon låg perfekt. Sedan 60 sekunder, inga problem. Hon inte ens darrade när jag kom ut igen, ett bra tecken på att stressnivån håller på att gå ner. Jag hade lagt en leksak i stallet som jag skickade henne till som belöning. Fokus framåt!

Mårran fortsatte med inkallningar och ruta, och där finns faktiskt en viss förståelse! Det är inte bara jag som inbillar mig!

Vi började träna inför fortsättningsklassen i rallyn, det moment som hon har problem med är "stå - ett varv runt hund". Det kommer fint, men svansen är fortfarande lite tryckt. Den blir gladare när hon blir säkrare.

Idag körde vi fartmoment, jag och Popsy. Ruta och inkallning. Mycket "springa rakt igenom" för att få fart till rutan, en del "hitta mitten" på avstånd, fåren hade vi som publik / störning, det gick jättebra.

Inkallningen blir stadigt bättre! Åtminstone 50% blir riktiga tvärnitar, med fulla fart emellan. Blandade med några släta för att kolla stimuluskontrollen, här ska endast stoppas på kommando.

Sedan var det Mårrans tur. Hallelujah, vi har fått ett rutbeteende! Inte mycket mer än ett embryo, men vi har något att jobba med! Och glad är hon.

Blandade med lite släta inkallningar, idag fungerade de tack och lov. Tänker byta metod (för 511:e gången) till den som jag en gång började med och förkastade eftersom den inte fungerade då: Ursula Wilbys "kasta enorm matbelöning över hunden för att skapa förväntan"-metod (samma som jag en gång i tiden använde på Popsy). Tidigare har Mårran tagit själva kastandet som ett hot, idag tar hon det som den belöning som det är menat som. Fördelar: snabbt tempo, bra ställande, tydlig signal för hunden. Nackdelar: tydlig signal till hunden som ska jobbas bort om man vill ha röstkommando, risk för "lura" istället för "lära". Just nu vill jag bara ha fram rätt beteende, så strunt i det.

Vi har jobbat lite med platsen idag, passat på i solskenet.

Det går definitivt framåt på alla punkter utom en: ligga på gårdsplan när jag går utom synhåll. Istället för en förbättring var där en märkbar försämring, max tio sekunder så var hon på benen.

Inte riktigt det jag vill ha, så efter att Mårran två gånger fått äta upp maten tog jag mig en funderare. Vad är den största skillnaden mellan denna övningen och övriga? Jo, här har jag lagt in ett ganska hårt neg. straff om hon misslyckas: maten blir uppäten av annan hund. Uppenbarligen inget bra koncept.

Ny planering: eftersom vi har fått in lite stress och obehag i plats på gårdsplan började vi om med matte inom synhåll, och utan utlagt godis. Klick för fokus, fram och belöna liggande (reste hon sig tryckte jag mjukt ner rumpan medans hon åt, hon verkar inte uppfatta det som obehag). Om igen, gömde mig, klickade för fokus framåt, fram och belöna liggande. Ökade tiden något. Ökade tiden ännu mer, till 30 sekunder. Hon tittade bort två gånger, men kom snabbt på sig och tittade framåt igen. Hålla position med huvudet tre sekunder, klick, fram och belöna. Avslutade med att skicka in henne i stallet för att hämta wubban.

Det kändes mycket bättre, jag fick mer beteenden att belöna och hon blev lugnare och gladare.

Vidare tränade vi inkallning med ställande för att få jämnare tempo och snabbare stå, och fjärren på 10 meter.

Mårran fick träna inkallning med ställande, som nu har resulterat i att hela inkallningen är förstörd. Skitmoment, hur kan det vara så svårt? Mårran kommer aldrig att komma längre än Lk1!

Jag tröstar mig med rallylydnaden. Kanske skulle börja tävla agility med henne...jag har ju inte uppfyllt min del av utmaningen...kanske skulle TRÄNA agility i så fall, det känns som en förutsättning...Allt utom Lk2-momenten!

Idag hoppade vi över platsträningen, och fokuserade på sådant som vi faktiskt SKA göra nästa tävling (jag har så lätt att totalt snöa in på en enda sak...).

Att fixa till under 1,5 veckor:

Tempot in med apporten

Tempot i inkallningen och ett snyggare ställande

Ännu säkrare läggande

Hitta mitten och tempo till rutan

Hela fjärren

Och, alltid, det fria följet

Det enda som jag inte tänker träna är hoppet (risk för ryggont + att det är nära perfekt)

Jag har funderat en del över apporteringen. Det var väldigt tydligt att apporten helt enkelt var lite för rolig och motivationen att lämna den hos mig lite för svag. Idag började jag med att storbelöna ettans apportering några gånger. Sedan punkttränade jag tempot genom att sätta henne med apporten liggande framför, gå ut långt, och kommendera "apport". INNAN hon tappade tempo klickade jag och kastade en ny, rolig leksak bakom mig. Hon formligen flög fram efter ett par gånger! Jag övergick till att kasta apporten (längre avstånd = bättre tempo så jag tog i för kung och fosterland), samma leksaksbelöning. Bara för att testa gjorde jag en tävlingsmässig med full ingång, superbra! En stor del av tugget och leken verkar försvinna när hon fokuserar på belöningen istället för själva apporten. Ska köra vidare på detta ett par dagar, träna ingången separat, och sedan kedja ihop igen. Det borde ge önskat resultat.

Som "paus" fick hon leka lite i framförmappen, för att hålla henne alert och snabb i rörelserna.

Sedan tog vi upp fjärren (igen). dag satte hon sig mer än gärna, värre med läggandet...Vått i gräset...Men det gick, det med, efter lite punktträning.

Mårran fick träna lite rallyövningar inför söndag, helt plötsligt har hon börjat kasta sig in vid min vänstersida efter "hund framför sitt". Efter lite testande av vilken handling och vilka kommandon som förenklade för henne, och MÅNGA "höger runt", tror jag att hon började förstå. Hon blir så glad när hon tror att hon vet vad jag vill, och blir lätt väldigt låg om jag säger att hon har fel, så det gäller verkligen att förekomma INNAN hon hinner kasta sig iväg.

Mårran fick också träna lite fjärr. Idag väntade hon fint på kommandona, och kunde göra flera skiften utan belöning på två meter. Hon är så söt, hela hunden liksom lyser av stolthet när hon gör rätt!

Det blir mer och mer tydligt att jag aldrig har verkligen lärt Popsy en stadig grund i all ligga stilla.

Idag tog vi upp störningsträning ute på åkern, mer för att jag hade det på min checklista än för att jag trodde att det verkligen behövdes. Sådant här har jag gjort med Mårran i massor: springa runt, hoppa över, puffa på, kasta mig bredvid, osv. Mårran låg som en staty (förutom när svansen viftar). Popsy däremot...hon satte sig flera gånger, märkbart störd. Jag följde min plan och jobbade igenom störning för störning med klickern, och bara la om och gjorde lite lättare när hon gick upp för att sedan gradvis bygga på svårigheten.

Det verkar som att jag har haft ren och skär tur på platsen hittills! Eller också har jag omedvetet tränat in en ren "tävlingsplats", som en hel kedja. Inte konstigt att det föll samman när kriterierna ändrades!

På pluskontot: massor att träna på, så att hon verkligen kan bli 100% säker (eller 99,99).

Idag är vi igång på allvar.

Vi började i badrummet, där jag kan stå med ryggen mot och se henne i spegeln. Först 30 sekunder några reps, sedan en minut. Hon försökte gå upp en gång, sedan låg hon och stirrade på min rygg, ganska avslappnad (för att vara en JRT med myror i tassarna).

Vi avancerade ut på gräsmattan. Jag gömde mig bakom staketet och kunde se henne genom ett kvisthål, hon låg jättefint! Vi tränade 3x en minut, hon låg lika bra varje gång. Första gången ville hon inte resa sig när jag gick fram till henne, men det var enkelt fixat.

Vi avancerade till gårdsplan. Det är inte lika trevligt att ligga på grus, jag började på 1 minut men borde gått ner till 30 sekunder första gången - hon satte sig upp. In med henne, ut med Mårran (som låg perfekt i en minut!)

Ut igen. 2x30 sekunder utan problem, sedan 2x en minut utan problem.

Vi avslutade med en plats utan störningsgodis på daggvått gräs, tre minuter, stensäkert. Hon fick MYCKET godis, jag var väldigt nöjd. Daggvått gräs är inte direkt en favorit när man har tunn päls på magen, men hon fixade det.

Det finns hopp!