Åsas hundar

Inlägg publicerade under kategorin Aggressivitetsträning

Av Åsa - 29 mars 2008 09:58

Mårran och jag gick över vägen för att träna vid 17-tiden, men av någon anledning var där fortfarande öppet...Nåväl.

Vi fortsatte vår promenad, och passade på att testa ett variabelt förstärkningsschema för antalet steg med kontakt i det fria följet, inspirerat av Morgan Spector, och nedladdat från klickerforum.se denna ständiga källa till kunskap. Inom trettio sekunder gick Mårran klistrad vid min vänstra sida. Kopplet hängde i en båge, jag gick i friskt tempo rakt fram (och tittade rakt fram) helt tyst och räknade steg. "Medel fem= tre steg. Sju steg. Fyra steg. Åtta steg. Höj medel till tio= sju steg. Tolv steg. Åtta steg. Fjorton steg." O s v tills hon gick trettiofem steg utan att vika med kontakten en millisekund. Jag försöker också få in som betingad förstärkare att ha armarna precis rakt ner och blicken framåt. Även det fungerade toppen. Duktig hund!

Väl tillbaka vid macken upptäckte jag till min glädje att hundarna var utsläppta. Yes! På med haltin, över och träna upp det sista godiset.

Samtidigt med mig kom också ett uppklätt sä'llskap på ca tio personer, komplett med blommor och presenter. Efter viss tvekan följde de med över till Lysia (vad de nu skulle göra där?). Mårran var mycket skeptisk till detta oönskade sällskap som TITTADE på henne! Jag är inte direkt känd för att träna bra med publik, men tog mig i kragen. "Hellre för lätt än för svårt, ingen prestige" mässade jag för mig själv när jag satte Mårran på fem meters håll och började klicka. Hon var spänd! Inte blev det bättre när ett par av de unga männen var tvugna att grabba till sig och gå fram till de nu totalt hysteriska Lysia-hundarna...Skulle det vara macho att reta dem? OK de gjorde inget elakt, men bara deras närvaro vid staketet gjorde hundarna vansinniga...

Vi tränade upp vårat sista godis (fick riktigt fin respons på de hysteriska skallen på andra sidan staketet) och vände och gick hem.

Ganska nöjd med hela promenaden faktiskt.

Av Åsa - 22 mars 2008 17:52

Jag tog med båda hundarna, många köttbullar, och kopplade haltin i halsbandet på Mårran. Hon var betydligt lugnare än i morse. Vi klickade för kontakt över vägen, och satte oss på fem meter för att titta på Lysia-hundarna.

De verkar känna igen mig, idel glada svansar! Den ena skällde inte alls.

Mårran var spänd, reste raggen på manken. Popsy ville ha godis och försökte diverse trix utan resultat.

Jag klickade Mårran för att titta på hundarna, och sedan titta på mig, och efter varje skall. Hon lugnade sig fint, och vi började gå lite närmre. På två meter stannade vi igen, klick för kontakt. Min plan var att gå längs staketet, men vi hann inte träna mer.  Deras matte kallade in dem, det fick fart på Mårran! Jag bröt henne efter första skallet, men en lustig reaktion! Sedan gick vi längs staketet i alla fall, vände, och gick tillbaka. Båda hundarna helt lugna och med glada öron.

Lite snöpligt, men ett bra pass så långt vi hann.

Väl hemma tränade vi lite låda och lite städa klossar i badrummet, för att göra slut på godiset.

Måste få in rutin på att träna vid Lysia igen!

Av Åsa - 10 februari 2008 21:32

Man får passa på när man har tid över...

Mårran fick haltin kopplad i halsbandet, som en sorts mellanting mellan halti och halsband. Hon var på G, stack in nosen i den förhatliga haltin!

Jag ville träna vidare med två hundar eftersom hon spände sig så förra gången, men under enklare förhållanden. Viltost på plats...

Hon var MYCKET lugnare idag. Undrar om det är husses närvaro som stressar? Lite "orolig" för Popsy, men hon bryr sig ju inte ett smack!

Lysiahunden reagerar knappt på oss längre, det tog några minuter innan den masade sig ut. Rejält halt är den också, lite orolig blir man... Vi tre paraderade fram och tillbaka, körde sitt och ligg, klickade och matade. Jag bryter inte längre Mårran direkt när hon "fryser", utan väntar ut henne om Lysiahunden är hyfsat lugn. Jag t o m kallade på den ett par gånger för att få lite rörelse och skall som Mårran kunde reagera på. Det känns som att jag tränade tre hundar idag...

Jag är nöjd, Mårran är trött, och Popsy fattade aldrig vad vi tränade men uppskattade osten.

Av Åsa - 9 februari 2008 18:17

Så var det dags. En "riktig" promenad förbi Lysia, tillsammans med Ola och Popsy. Jag hade med klicker, halti och viltost på tub.

Promenaden gick bra, hon tog mycket kontakt. Nästan framme bytte vi till haltin. Ola och Popsy (som inte alls bryr sig om Lysia-hundarna) gick i förväg, och hunden (bara en ute) följde efter dem. Perfekt! Mårran var spänd, nästan på gränsen till okontaktbar. Jag klickade för glatta livet, vände runt när hon låste sig, och försökte mata med ost. De första trettio sekunderna tog hon ingen ost, men reagerade i alla fall på klicket. Sedan lugnade hon sig gradvis, och till slut bjöd hon på sporadisk kontakt.

Det är i exakt dessa omständigheterna som hon har förvandlats till ett vrålande monster tidigare, så detta är ändå ett stort steg framåt!


Duktiga jag som var väl förberedd och fokuserad.

Duktiga Mårran som gnällde istället för att skälla, och hoppade runt i slakt koppel istället för att göra utfall.

Duktiga Popsy som inte reagerar alls...

Av Åsa - 29 januari 2008 19:39

Pass 12

Jag ville gå vidare mot målet med ett i mina ögon ganska stort steg: byta från halti till halsband. Jag ville också börja gå vår "vanliga" runda, som avslutas med att vi kommer förbi Lysia från det svåra hållet. Jag funderade ett tag, undersökte vad jag hade hemma att använda som godis (lammstek, högt värde!), och beslutade mig för att slå två flugor i en smäll.



Mårran var oerhört uppmärksam under hela promenaden, och tog oftaq kontakt och gick fot en stund (lammsteken lockade väl...). Jag valde att mestadels bara berömma med rösten, och spara på steken tills det var dags.


När vi kom nära kortade jag upp kopplet ordentligt, körde ett par vändningar, och laddade med rejält med godis i handen. Ett djupt andetag...andas uuut...och slappna av i hela kroppen. Vi var redo.

Vi kom runt hörnan innan hunden fick syn på oss (bara en ute idag), och stod som allra trängst när den kastade sig mot staketet. Jag mosade in en handfull stek i Mårrans mun innan hon hunnit reagera, och voilà! Mårran lugn och fokuserad.

Jag jobbade med att låta henne välja beteende istället för att bara "serieklicka", och hon tog distinkt kontakt med mig varenda gång hunden kom farande. Lite nyp i fingrarna, men glada öron, litet småleende, och lugn i kroppen.

Vår frekvens har gått ner betydligt de senaste passen. Jag börjar ge henne chansen att göra "fel" eftersom jag är så säker på att hon kommer att göra rätt, och håller inne klicket så att hon får hålla kontakten ett par steg innan jag klickar.


Som vanligt mycket nöjd!


Av Åsa - 24 januari 2008 11:16

02-11-07

Mårran är en lättstressad varelse. Hon är osäker på andra hundar och går lätt in i "resa ragg, dra i kopplet, skälla som en idiot". Vi har tränat mycket, och för det allra mesta fungerar hon idag utmärkt.

Förra året så skaffade då Lysia, som ligger mitt emot där jag bor, en vakthund. Det enda nöje den stackars valpen hade när den var lämnad ensam var att skälla på folk, och hundar, som gick förbi. "Det är bara en valp" tänkte jag. "Hon vänjer sig" (menade då Mårran, som redan började visa osäkra tendenser). Alla andra hundar som vi träffar på promenaden har vi lärt oss samexistera med, varför skulle detta vara annorlunda?
Som vi alla vet växer valpar, så även denna. Jag började ta med mig godis när jag gick förbi, för att Mårran skulle göra kopplingen Lysia = godis, håll kontakt med matte. Popsy kunde jag lika gärna haft lös, hon var lugn som en filbunke. Mårran blev OK, lite stressad, men hanterbar.

Då skaffade de en hund till.
Antagligen ett syskon till den första. Nu är det alltså TVÅ rätt stora hundar som kommer springande vilt skällandes när vi går förbi. Lysia-hundarna är säkert mycket lyckliga och tycker livet är toppen, de visar inga aggressiva signaler, men skäller, springer och hoppar. Mårran blev hysterisk.

Lite mer tid, tänkte jag. Jag började lägga ut godiset på marken (jo, hon tog fortfarande godis, så hur stressad kunde hon egentligen vara?) så att hon skulle sänka huvudet = bli lugnare. Klickern gav ingen som helst respons, så jag använde bara röst och godis. Min man slutade ta den promenaden eftersom Mårran var så jobbig, men jag är ju envis...Och Popsy var ju lugn!

Jag bytte halsbandet mot ett halti för att hindra hennes nu vilda hopp och ryck i kopplet. Hon verkade inte arg, det var mera gläfs än skall, och raggen var bara halvvägs uppe. Lite mera tid och träning bara...
Jag provade (naturligtvis, jag är ju mänsklig) alla varianter av ryck i kopplet, smällar på nosen, skrikande, dragande i päls och svans, kastkedjor, skrammelburkar...Behöver jag säga att det inte fungerade? Fy vad jag skäms när jag skriver detta...

Visst, ni vet alla vad jag EGENTLIGEN gjorde...Ibland är det svårt att se sina egna misstag. För varje gång vi gick förbi och hon kastade sig ut skällande, blev det beteendet starkare. Jag byggde effektivt en fast beteendekedja som såg ut "Se hundarna, stressa upp sig lagom mycket, skälla som en idiot, lugna sig något, få godis, gå hem". Jag bröt mot regel ett: låt inte hunden upprepa ett beteende som du inte vill ha.

Ju längre tid som gick, ju mer pinsamt blev detta dessutom i mitt huvud...här berättar jag för folk hur de ska aggressionsträna sina hundar, och så beter sig min egen som ett monster?
Till slut tog jag mig själv som elev. Jag tänkte igenom precis vad som är problemet, vad jag gör och vad hunden gör, och sedan låtsades jag att det handlade om någon helt annan som jag skulle ge råd. Det hjälpte!

Handlingsplan:
1. Inga fler promenader med två hundar förbi Lysia. En hund = full fokus.
2. Alltid halti, inget dragande i kopplet.
3. Alltid supergodis. Frolic räcker inte till.
4. Börja så långt ifrån att hon INTE börjar skälla.
5. Jobba med klickern. Lyssnar hon inte på den är hon för stressad.
6. Lär in "vänder vi!" som signal för att vända tvärt och gå på andra hållet.  


01-11-07 Pass 1.
Lysia ligger på andra sidan E22:an, så vi började en söndagmorgon utan så mycket trafik. Lysiahundarna är ute till ca 9.30, så först gick jag en vanlig runda med båda hundarna, sedan tog jag köttbullar och halti och dumpade Popsy hemma.
Mårran gillar att träna så hon blev glad och förväntansfull när jag tog ut henne igen. På vägen (ca 50 meter innan vi kommer till E22:an) klickade jag kontakt och började träna vändningar.

Jag hade redan innan bestämt att om jag missbedömde situationen och hon började skälla, skulle jag bara vara helt passiv, kanske sakta backa, tills hon blev tyst (om så bara en sekund) och då klicka, belöna och gå hem och slå huvudet i väggen samtidigt som jag skulle upprepa "STYGG tränare!". Ansvaret för att lyckas var mitt, eftersom det var jag som hade problem med vad hon gjorde. Hon hade nog lika gärna fortsatt skälla.

Vi började med att stå på andra sidan vägen, ca 30 meter från Lysia. Vi gjorde ingenting, bara stod och tittade. Med jämna mellanrum klickade jag och gav köttbulle för att belöna tystnaden. Sakta la sig raggen och kroppen slappnade av.
Nästa steg var att gå över vägen, och stanna 15 meter bort. Samma sak. Varje gång någon hund skällde klickade jag. Mårran började spontant ta kontakt, Hurra! Vi vände och gick hem.

Lyckad första träning!

  
 02-11-07  Pass 2

Lite mer på alerten på promenaden dit, så jag tog lite extra tid för att träna kontakt och vänd.
Vi stannade kort på andra sidan vägen, helt lugn.
Väl över vägen stressade hon lite, men började söka kontakt redan efter någon minut. Vi tränade vändningar, gick fem meter mot, vände (innan hon hann reagera på de skällande hundarna), klickade och belönade. Raggen var nere, kroppen avslappnad, blicken på mig.

Pecis när vi skulle avsluta hände något oväntat: en annan hund kom från vänster. Samtliga hundar (inklusive Mårran) började skälla. Precis som planerat backade jag så långt jag kunde, och var annars helt passiv. Efter den främmande hunden kom tte människor gående. I Mårrans läge var det fullt tillräckligt för att hon skulle fortsätta skälla, nu sittande vid min sida. Jag log och hälsade glatt. När de hade gått förbi tystnade hon ÄNTLIGEN och vi kunde gå hem.

Och det som började så bra...



 04-11-07, Pass 3
Vändningarna börjar fungera riktigt bra. Hundarna var inte ute, så vi gick över för att träna lite vändningar precis utanför deras gård. De första 30 sekunderna var hon lite spänd, men sedan glad och fokuserad. Mitt i träningen kom den ena hunden ut! Vi vände SNABBT!
Mårran gnällde lite upphetsat, men lugnade sig igen, och vi kunde fortsätta träna några vändningar till bara 10 meter från Lysiahunden! Mycket lyckat. Idag lyckades jag också sluta i tid och gå hem medans hon var lugn, innan något oförutsett inträffat.

Mycket nöjd!


06-11-07, Pass 4

Succé!
Vi tränade vändningar på vägen dit, jättebra, och klickade för spontankontakt fem steg. Ett par klick vid macken, sedan över vägen. Hon reste raggen något (båda Lysiahundarna skällde och sprang), men skällde inte. Klickade ett par gånger för passivitet, raggen la sig igen.
Vi gick till sju meters avstånd, och tränade vändningar längs med Lysias staket istället för gå mot-vända-gå ifrån. Varje gång hundarna skällde klickade jag, samt för kontakt i tre steg, och vändningar. Vi närmade oss sakta till fem meter, och höll oss där.
Ett par gånger "fixerade" hon Lysiahundarna, men vi bröt snabbt med en vändning och ett klick. Hon gjorde ett halvhjärtat försök att hoppa ut i kopplet, jag klickade INNAN hon han sätta igång sin "stressa-upp-sig-kedja", och hon bröt DIREKT och kom till mig.
Den sista minuten (vi höll på ca fem minuter = fem köttbullar i små, små bitar, kanske 30 klick) gick hon med full fokus på mig och slappnade av helt i munnen. Hon t o m fick lite "lekmin", det här var ju kul!
Fantastiskt. Otroligt nöjd.


09-11-07, Pass 5
Det går snabbt framåt...
Jag hade lite bråttom idag dock. Istället för att klicka ett par gånger för passivitet på 10 meter, ville jag gå närmare direkt. Hon blev spänd och reste ragg. Dessutom var jag lite ouppmärksam, och hon hann börja skälla ett par gånger (två - tre skall, sedan bröt hon själv). Slarvigt!
Efter att ha klickat ett par gånger för "titta på hund utan att skälla" och tränat lite vändningar sjönk både ragg och svans igen.
Dagens "mål" var att kunna gå förbi ena hörnan på inhägnaden längs vägen, vilket innebär att vara max två meter från staketet utan möjlighet att kunna vända bort (där är en å ivägen) under en sträcka på en meter. Vi närmade oss hörnan under full kontakt, MYCKET hög belöningsfrekvens typ varannan sekund. Mårran hade stenkoll på mig och ansträngde sig verkligen för att ignorera de två skällande hundarna. Hon var avslappnad, även om öronen var strukna och hon tog godiset lite häftigt. Vi gick förbi hörnan, vände och gick tillbaka, vände igen och gick förbi, vände en sista gång, avslutade och gick hem. Det hade ALDRIG gått för bara två veckor sedan.

Tänk på till nästa gång: börja inte kräva för mycket för fort! Jag vet inte vad som gjorde henne mer spänd till en början idag, men jag måste läsa henne bättre så att det inte tar en minut att få henne lugn.

DUKTIG HUND! som verkligen ansträngde sig, höll kontakt med mig, och struntade i två hotande hundar bara två meter längre bort.
Exakt denna nivån ska vi upprepa ett par gånger till innan vi går vidare. Träningstid fem minuter + promenad dit och hem.
Nu är hon helt slut och sover i sin korg...


 11-11-07, Pass
Idag var inte hundarna ute. Och vi som hade förberett oss så bra, med mycket kontakt på vägen dit och många köttbullar...Passade i alla fall på att gå över och träna lite lydnad, så att själva platsen skulle bli mindre laddad. I början tittade hon in på gården och väntade sig att de skulle komma, men vi tränade lite fot, lite vänd och lite ligg med bra utföranden.
Något av en besvikelse...Och hon som var så lugn och fokuserad. Kanske visste hon redan på vägen dit att de inte var ute, och det var därför hon var så lugn? Det får jag aldrig veta.


 16-11-07, Pass 7
Ett litet tag sedan sist, så jag laddade ordentligt. På morronpromenaden var hon VÄLDIGT kontaktsökande trots både katt och rådjur som sprang mitt framför nosen.
När vi kom hem släppte vi in lilla hunden och plockade fram haltin som vanligt. För första gången stack hon själv in nosen och höll still så jag kunde knäppa. Fortfaranade lite strukna öron, men hon slappnade snabbt av.
Hennes "älskling" på macken var väldigt upprörd och skällde, men honom har hon aldrig brytt sig om. Lysiahundarna var inte ute idag heller! Sover de månne inne nu när det har blivit kallt? Vi gick över och tränade kontakt och fot i alla fall. Hon verkar inte längre tro att de ska komma farande, utan var helt avslappnad och fokuserad.
Vi fortsatte upp en bit på vägen till nästa hus, där en lös hund (inget staket) brukar skälla tills vi försvinner. Det har inte varit något större problem med Mårran, visst har hon brytt sig och kanske skällt till och gjort ett kort utfall om den kommit för nära, men det har varit hanterbart. Dessutom har det i mitt huvud varit mer OK med en reaktion eftersom här inte finns något staket, utan hunden faktiskt kan komma fram om den vill.
Den hunden var i alla fall ute, och mötte oss som vanligt. Döm om min förvåning när Mårran efter ett kort gnäll GENAST tog kontakt med mig och vi kunde klicka oss förbi utan en blick på den andra hunden! Lite stolt var jag! Vi vände för att gå förbi igen, men då hade ägaren tagit in sin hund, och hundar som skäller genom fönstret bevärdigas inte med en blick.

DUKTIG HUND som generaliserade sitt nya beteende vid hundmöten till en ny plats.
DUKTIGA JAG som var beredd med klicker och köttbullar.


 27-11-07, Pass 8
De elendiga hundarna är ju fortfarande inte ute...Jag bestämde mig för att gå dit ändå och träna utanför. Mårran var avslappnad och fokuserad. Vi gick vidare till nästa hus där Amy (jag tror att hon heter det, hennes matte skriker det ibland) var ute på bakgården. Hon syntes inte men hon skällde bra. Mårran var kolugn och tittade nästan demonstrativt åt andra hållet. Jag bestämde mig för att klicka varje ny serie skall, för att så småningom få en klassisk betingning skall = godis. Det tog bara två klick, sedan började Mårrans öron spetsas när hon hörde nästa serie skall: hon förväntade sig helt klart ett klick. Ett par gånger till så började hon ta ögonkontakt när hon hörde skallen, och aktivt vänta på klicket. Det kändes lite som ett "hallelujah-moment"...
Vi fortsatte vå promenad, och när vi kommit till macken igen DÅ var minsann Lysia-hundarna ute och igång! Där gick förbi en schäfer, så det var full fart på samtliga hundar. Mitt godis var slut så jag ville inte gå över, utan jag lät Mårran vara kopplad i halsbandet och vi gick och satte oss och bara tittade på spektaklet. Hon var lite spänd, men med låg svans och ingen ragg. När vi närmade oss tittade hon förtjust på mig: "ska vi gå över och äta godis?". Även om det inte var mycket till träning så kändes det ändå som jackpot i det ögonblicket. Hurra för klickerträning!


 07-12-07, Pass 9
Två nya kriterier:
1. Kvällstid och mörkt ute.
2. halsband, inte halti.

Egentligen hade vi bara tänkt ta en kort promenad, men eftersom Lysiahundarna ÄNTLIGEN var ute så passade vi på. Lite oförberedda, men klickern låg i fickan och lite rester av lammstek hade jag med mig.
Hundarna var ganska lugna när vi gick över, Mårran likaså, kunde klicka för avslappnat beteende och fokus.
Sedan bröt helvetet loss...Lysiahundarna var som vansinniga (säkert pga mörkret), det här var inga lekskall!

Mårran var lugn.
Vi gick naturligtvis inte så nära att jag riskerade att misslyckas, men ändå fem meter ifrån. Hon tog godisarna med viss frenesi (tandmärken i fingrarna), men förutom ett ensamt voff var hon lugn, och fokuserad på mig. Hon såg ut att tycka att det hela var rätt ball...

Efter ett par minuter var mitt godis slut, så vi vände och tog en annan väg för vår promenad. Hon gick perfekt vid min vänstra sida resten av promenaden, uppenbarligen mycket nöjd med sig själv.

DUKTIGA MÅRRAN! som klarade av de nya kriterierna.
DUKTIGA JAG! som läste henne rätt och höll lagom avstånd och hög belöningsfrekvens.


 09-12-07, Pass 10
Inspirerad av förra gången var vi nu bättre förberedda. Målet: att kunna gå förbi "lätta" hörnan, och att kunna gå framför på gräsmattan avslappnat.

Mårran tog glatt på sin halti, och vi gick iväg. Lysiahundarna såg oss på långt håll och började morra och skälla. Lite dåligt samvete har jag för deras skull, men jag inbillar mig att de blir lugnare efterhand...Nu börjar jag kunna komma nära, jag ska ta med köttbullar och kasta till dem. Förhoppningsvis fattar de så småningom att jag och Mårran = mat, och ändrar attityd.

Mårran var glad, lite upphetsad. Vi gick ganska rätt på istället för att serpentina oss fram, jag lyckades klicka i exakt rätt ögonblick, och fick hennes fulla uppmärksamhet.
Sedan höll vi på i nästan tio minuter, gick fram och tillbaka, förbi lätta hörnet flera gånger. I början kastade jag godiset på marken för att undvika skadade fingrar, men efter några minuter slappnade hon av i munnen och tog fint ur handen. Jag drog ner på frekvensen och klickade bara antingen när de skällde extra livligt, när vi var extra nära, eller hon gick perfekt fot.
Mårran verkade ha hur kul som helst!

På vägen hem mötte vi vår andra granne och hans Effie, Mårran vek inte från min sida. DUKTIG HUND!


------------------------------------------------------------------------------------------------



 22-01-08

Så är vi äntligen igång igen, löpet har klingat av, julen är slut, livet återgår till normalt. Och vi börjar träna aggressivitet.

Vi tog en promenad förbi för två veckor sedan, både jag och Ola, med alla tre hundarna (otroligt vad man kan övertalas till!). Katastrof - så klart. Med det i huvudet var jag lite orolig för om det vara att börja om från början igen...
Vi startade med att träna fot utanför macken, vänstersvängarna går sådär, så vi fokuserade på det medans Lysiahundarna skällde på andra sidan vägen.
Över vägen satte vi oss och bara tittade lite på dem (ca 20 meter ifrån). Mårran var ganska lugn, och framför allt: varje gång de skällde till lite extra studsade hon till och tittade direkt på mig, förväntansfullt.
Vi började gå närmre (de var verkligen på pissigt humör), gjorde ett par vändningar. Mårran var fokuserad. Jag började dröja lite med klicket, för att ge henne tid att välja beteende: skall eller kontakt? Hon valde kontakt (som jag visste till 99%, annars hade jag inte provat). Ännu närmare. Hon började nu bita i mina fingrar när hon tog godiset, men visade inga andra stresstecken. Förbi "lätta" hörnan. Tillbaka igen, förbi hela staketet på 2 meters håll, förbi "svåra" hörnet. Här blir hon lite trängd av att ha en å på ena sidan, men vi klickade förbi (inget uppehåll innan klicket nu). Kort paus på långt koppel, sedan vände vi och gick hela vägen tillbaka.
Inte ett skall! Inte ett utfall!

Jag känner mig otroligt stolt. 11 koncentrerade pass har vi kört, jag önskar att jag hade filmat oss före och efter eftersom det känns som att vi har gjort något omöjligt.
Visst, vi har en bra bit kvar, men hittills övereträffar hon alla förväntningar!

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kategorier

Länkar

Tidigare år

Arkiv


Skapa flashcards