Åsas hundar

Inlägg publicerade under kategorin Aggressivitetsträning

Av Åsa - 22 november 2009 16:54

För några veckor sedan hade jag en diskussion med en "traditionell" tränare om just hundmöten, där hon ondgjorde sig över hundägare som gav sina hundar godis "som belöning för att de stressade upp sig vid hundmöten". Jag gav min syn, hon gav sin syn, diskussionen var på en trevlig och respektfull nivå. När jag berättat om hur jag tränat frågade hon "men klarar hon hundmöten om du inte har godis?"

Egentligen är den frågan för mig helt ointressant eftersom jag så gott som alltid har lite frolic i fickan (och mer kräver hon inte), men jag blev nyfiken. Att hon klarar ett "vanligt" hundmöte på stan eller på klubben utan godis vet jag ju, men skulle hon klara Lysia-hundarna - hennes "värsta fiender" som vi har tränat jättemycket mot?

Så när maken och hundarna ville gå den rundan igårkväll och jag kände efter i fickan och den var tom, så gick jag INTE in och fyllde på utan sa "Visst, men du håller mitt tempo". Min plan var att ge Mårran gott om tid att titta och mycket beröm, och OM hon skulle börja stressa för mycket skulle vi vända.

Vad hände? Vi gick vår promenad (Lysia ligger i slutet av rundan). När vi närmade oss kom båda vakthundarna springande och skällande, som vanligt. Mårran kastade en blick mot dem, sedan vände hon demonstrativt upp blicken och låste fast den vid min och gick PERFEKT hela vägen förbi. Inte ett skall, inte en blick, inte ett rest hårstrå på ryggen. Jag berömde henne oavbrutet, och när vi kommit på lagom avstånd (ca tio meter räcker) satte jag mig ner och lät henne slicka mig i ansiktet - maxbelöning!


Så jodå, hon klarar hundmöten utan godis alldeles utmärkt. Åsynen av en främmande hund - allrahelst en som agerar hotfullt - har blivit en signal för att söka kontakt med mig. Vi har helt enkelt tränat så mycket på lugnt beteende, med de medel som krävs, att det sitter som en god vana. Vi har naturligtvis fortfarande en del generalisering att göra, och det nya beteendet MÅSTE underhållas annars bubblar stressen och aggressionen upp till ytan igen, men jag känner mig verkligen stolt över vad vi har åstadkommit!

ANNONS
Av Åsa - 20 november 2009 08:21

Nu går vi in på ett ämne som var helt nytt för mig: hur hjärnan egentligen fungerar. Jag ska försöka skriva så förståeligt som möjligt, vissa ord har jag ingen koll på översättningen och skriver det engelska uttrycket.


Nervsystemet - hjärnan

Hjärnan består av tre delar: framhjärnan, mitthjärnan och bakhjärnan. Mitthjärnan och bakhjärnan bildar lillhjärnan och hjärnstammen, och kontrollerar grundläggande livsuppehållande funktioner som hjärtslag och andning. Framhjärnan innehåller bl a det limbiska systemet och cerebrala Cortex.


Limbiska systemet står främst för uttryck och upplevelse av känslor, och styr stressnivån. Här hittar man bl a amygdala (involverad i rädsla och aggression), accumbenskärnan (belöning och beroende), slutstrimman (ångest och stress) och en del funktioner för minnet.

Cortex är den del av hjärnan som sitter längst ut och utvecklas sist. Den anses vara det främsta sätet för medvetenhet och intelligens, och ägnar sig åt tex inlärning och problemlösning.

Limbiska systemet och cortex är sammankopplade, och kopplingen från amygdala till cortex är starkare än tvärt om. Detta tros förklara varför vissa hundar helt enkelt inte har full kontroll över sina rädsle- och aggressionsimpulser.

 

Input skickas hela tiden mellan de båda delarna, och när den ena är aktiverad är den andra inaktiv. En hund (eller person) som upplever en stark känsla, är bokstavligt talat oförmögen att tänka rationellt! Det är inte ett "val", utan en neurokemisk verklighet.


Neurotransmittorer

Information i hjärnan tar sig runt med hjälp av olika hjärnceller. Cellerna rör inte vid varandra, utan mellan varje cell finns en synaps, ett litet mellanrum. Neurotransmittorer är elektriskt laddat sekret som hoppar mellan cellerna och sprider informationen. Neurotransmittorer kommer från olika signalsubstanser i kroppen, vissa producerar hunden själv och vissa måste tillsättas i fodret. Ibland kan där bli en obalans i hur mycket eller lite av ett ämne som finns i hundens kropp (eller människans), och det leder till vissa problem.


Dopamin (koordination, uppmärksamhet, förstärkning, reaktionstid)

För lite: oförmåga att lära, oro, nedgång av endorfiner, depression

För mycket: överreaktiv och impulsiv (för människor utlöses ofta en psykos)


Adrenalin och noradrenalin

Adrenalin är ett hormon som släpps ut i blodet när hunden är rädd för att göra den redo att fly eller slåss.

Noradrenalin är en signalsubstans besläktad med adrenalin.

För lite: kroppen stänger ner, depression hos både hund och människa

För mycket: Aggression, överdriven upphetsning, impulsiva beteenden ökar


Serotonin (humör, smärta, stressnivåer, styr sömnrytmen)

Hundar som uppvisar kontrollaggression (beskrivet tidigare) har lägre nivåer av serotonin i ryggmärgen.

Det är troligt att serotonin spelar en stor roll i att hålla ilska och aggression på normala nivåer.


Stressens roll i rädsla, ilska, oro, och aggression

Att förstå och förebygga överdriven stress är viktigt eftersom det sänker hundens tröskelvärden (och våra).

"Stress occurs when any demand is placed upon a dog to change or adjust." All aktivitet är stress i någon form. Alla försök att uppnå en förändring. Utan stress händer absolut ingenting - ett visst mått av stress är nödvändigt.


Stresströskeln är den övre gräns där stressen övergår hundens förmåga att hantera den. Olika hundar har olika stresströsklar. Det är till stor del nedärvt, men hunden kan också tränas att hantera stress på ett bra sätt (tex genom frishejping, där hunden tränas i att hantera låga nivåer av frustration).

För mycket stress skapar kemisk obalans i hunden. Precis som vissa människor kan vissa hundar bli beroende av den kemiska reaktionen av akut stress. Ju obehagligare stressen upplevs ju sannolikare är det att hunden "exploderar". (Någon som känner igen sig...?)


Många hundar är under en kronisk stressnivå. Jag går inte in på de neurologiska händelserna som James beskriver i detalj, utan konstaterar att kronisk stress håller hunden i "fly-eller-slåss-läge" tills kroppen inte orkar längre utan stänger av sig. På vägen märks störda sömnmönster, svårighet att tänka klart, överlänslighet för smärta, och oförmåga att uppskatta belöningar eller andra trevliga saker. (En hunds motsvarighet till utbrändhet?)


Akut stress: adrenalin har största rollen, hunden blir aktiverad

Kronisk stress: uttömmande av hundens reserver av noradrenalin, serotonin och dopamin har största rollen, hunden blir deaktiverad.


Tecken att se upp med:

* hässjande, med läpparna tillbakadragna och rynkar runt ögonen och pannan

* Ingen fokus och uppmärksamhet, kan inte svara på kommandon (limbiska systemet har tagit över)

* svettiga tassar

* gäspning

* hyperaktivitet, kommer innan kroppen stänger av (kan det ha något att göra med unghundar eller barn som blir övertrötta?)

* kissar oftare än vanligt

* kräkningar och diarre

* stretchar, sträcker på sig för att lossa spända muskler

* skaka sig

* visar förvirring

* biter på svans eller tassar

* överdrivet tvättande av ett område

* sover överdrivet mycket, verkar aldrig vara utvilad

* överdrivet drickande

* OCD, som jaga svans, skälla, eller gräva

* överdrivet reaktiv på omgivningen

* stela muskler

* skakar

* omriktade beteenden - du ber om sitt, hunden ger tass. En del av förvirringen som kommer av stress.

* lugnande signaler


Och där slutar kapitel 1 som handlar om att förstå aggression, och i nästa inlägg startar kapitel 2: hur man förebygger aggression.


ANNONS
Av Åsa - 19 november 2009 08:39

Så roligt att fler än jag tycker att ämnet är intressant!

Naturligtvis tar jag bara upp en bråkdel av det som står: det som var nytt och extra intressant för just mig, eller sådant som understöder teorier som jag redan misstänkt men inte haft belägg för (som att det kan vara förstärkande i sig att göra ett utfall, jag har sett det men inte vetat varför).

Boken finns att beställa HÄR för de som vill ha "the full monty".


Personlighet och aggression

Personlighet är: temperament + inlärningshistoria

Ett sätt att beskriva personlighet är genom att beskriva hundens:

* Förstärkande motiverare (det som motiverar hunden att göra något för att vinna något)

* Aversiva motiverare (det som motiverar hunden att göra något för att slippa något)

Alla hundar har olika motiverare, och genom att känna till och förstå vad som motiverar din speciella hund kan du lättare förstå och träna beteendet.

Starka aversiva motiverare sätter förstärkande motiverare ur spel! Därför kan en hund vara väldigt matfixerad, men äter ändå inte när den är alltför stressad (rädd).

Hundens motiverare är både medfödda och inlärda.


Hemläxa: gör en lista över vad som motiverar din hund, både förstärkande och aversivt. Känn din hund.


Två "skolor" att se på aggressiva beteenden

1. Icke-klassifierande. Ren beteendevetenskap, inget försök görs att förstå varför hunden agerar som den gör (tankeläsning) utan allt krut läggs på att se och förändra beteenden precis som vilka andra beteenden som helst. Vad händer? Vad gör hunden? Vilka är konsekvenserna? Hur kan jag ändra det?

2. Klassifierande. Genom att veta vad som driver hunden så kan vi lägga upp en mer specifik plan för varje individ. Olika typer av aggression eller olika individer behandlas på olika sätt.


James ståndpunkt är att plocka det bästa från båda skolorna: om orsakerna till hundens aggression är ganska klara så gör man en specifik plan, är det oklart så ödar man ingen tid på att diskutera och försöka förstå varför utan bara behandlar beteendet som "icke-önskvärt" och tränar därefter.


Hund-hund vs hund-människa

Generellt sett (naturligtvis finns det undantag!):

*Aggression hund-människa är baserad i rädsla. Vi är inte samma ras och har inte samma motiverare.

*Aggression hund-hund är baserad i konkurrens eller frustration. Hundar har ofta samma motiverare, vilket leder till konkurrens mellan hundar som bor tillsammans. Rädsla eller upptrappning av aggression genom konkurrens eller dålig socialisering är vanliga orsaker till aggression för hundar som inte bor tillsammans.


James tar upp ett antal olika aggressionstyper, noga och ingående, jag tar här upp det som har relevans för mig och mina hundar eller som var extra intressant.


Rädslebaserad aggression

En valp är inte rädd för något, utan valptiden är till för att vänja valpen vid allt den ska kunna handskas med i livet. När den blir några månader gammal ändras detta, och unghunden blir mer misstänksam mot nya saker. Det som hunden inte självklart kan lita på är ALLT som inte var där när han var valp. Missar man socialiseringsperioden tillbringar man resten av livet med att försöka komma ikapp.

Det kan räcka med en enda händelse för att få en hund att reagera med aggression som sedan följer hunden genom hela livet. Aggression och rädsla är förprogrammerat och vanebildande...Känner man inte till händelsen, eller inte har sett sambandet, har man ingen aning om varför hunden helt plötsligt är aggressiv mot något som den aldrig reagerat på tidigare.

Rädslebaserad aggression kan bli värre därför att det fungerar.

Exempel:

Hunden går ut ur rummet när barn kommer in, den visar passivt försvar (den flyr). Om den strategin misslyckas kommer frustrationen som hunden känner att plocka fram ett annat beteende, ofta ett aktivt försvarsbeteende som en morrning. Om föräldrarna fortfarande inte uppmärksammar att hunden inte får vara ifred så kommer den första strategin, att fly, att släckas ut (den fungerar inte), och morrningen eskalerar till ett luftbett. Dessutom så har klassisk betingning trätt in, när hunden ser barn förbereder sig kroppen på aggression och hunden blir aggressiv mot alla barn.


Kontrollbaserad aggression

Det finns hundar som medfött har mycket lågt tröskelvärde för frustration i kombination med en oförmåga att veta vad som är ett hot och vad som inte är ett hot. De har ett extremt behov av att kontrollera sin omgivning för att känna sig säkra, och deras respons är väldigt överdriven. De går igång när de tvingas att göra något mot sin vilja, eller hindras från något de vill ha. Hade det rört sig om människor hade termen varit "psykopat". Detta är till stor del ett medfött karaktärsdrag, som blir värre genom att det fungerar - hunden uppnår det den vill ha.


Ägande aggression

Hundars tendens att aggressivt vakta ägodelar är till största delen medfödd.


Aggression med medicinska anledningar

En hund som har ont blir ofta aggressiv, "anfall är bästa försvar". Även om själva orsaken till smärtan behandlas är det inte säkert att aggressionen försvinner, om hunden har varit aggressiv en längre period så är det nu en vana, beteendeplan A.

Kolla ALLTID upp en hund som blir plötsligt och oförklarligt aggressiv! Och kom ihåg att även om hunden är kollad av veterinär så har man aldrig uteslutit alla medicinska orsaker - utan bara de medicinska orsaker som blivit kontrollerade.


Ytterligare ett par intressanta observationer som James gör:

Kastrerade tikar är oftare invilverade i aggressionsproblem än intakta tikar. Man tror att kstrering av en tik gör att hormonet progesteron, ett lugnande hormon, slutar produceras.

Jagande hundar biter ofta sitt byte i frambenen för att hindra vidare flykt. Det är en anledning till att hundar inte gillar att vi hanteras deras tassar: det är en inbyggd varningssignal att den stora attacken är på gång!

Och ett citat: "A house full of hair trigger Jack Russell Terriers is a recipe for conflict" Det finns en anledning till att Popsy kallas Superbitch...


Del tre tar upp neuropsykologi och aggression.

Av Åsa - 18 november 2009 08:24

I gråmulet väder ägnar jag mig gärna åt en favoritsysselsättning: böcker!

Den senaste i raden kräver faktiskt en helt egen sammanfattning. "The canine aggression workbook" av James O`Heare måste vara en av de mest heltäckande böckerna som finns om hundaggression! Inte helt enkel att ta sig igenom om man inte är hyfsat flytande i skriven vetenskaplig engelska, så jag tänker referera några av hans idéer och tankar som jag verkligen tyckte var intressanta.


Det han trycker väldigt mycket på är vikten av att HUNDÄGAREN sätter sig in i problematiken. Det är JAG som ska träna min aggressiva hund, alltså måste JAG vara experten. Eftersom alla hundar har två tränare - ägaren och miljön - så är det superviktigt att jag ser och förstår hur miljön tränar och påverkar min hund, så att jag kan utnyttja eller motverka.

"T'änk på det ur hundens perspektiv, och var säker på att om han kände att han hade ett val så skulle han hellre bete sig socialt än osocialt."


Boken börjar med att ta upp de olika psykologiska stadierna hos ägaren av en aggressiv hund:

*Förnekelse. "Du stirrade på honom / din hund var ohyfsad. Klart han biter."

*Ilska. Antingen mot hunden eller mot personer som påpekar att hunden har ett problem.

*Köpslående. "Men SÅ illa är det väl inte? Han är ju så snäll ibland, och bara inte barn kommer närmare än 50 meter har vi inga problem."

*Depression och skuld. "Det är MITT fel. Jag har uppfostrat fel, tränat fel, köpt fel valp. Det blir ALDRIG bra".

*Accepterande.

Alla dessa stadier är naturliga, och bör inte förtryckas eller förnekas - men som hundägare får man heller inte "fastna" i något stadie utan vara medveten om hur vi människor reagerar.


James skriver flera gånger att en aggressiv hund är en aggressiv hund resten av livet, där finns inget "botemedel". Precis som en alkoholist kan bli en nykter alkoholist kan en aggressiv hund bli en välanpassad hund, men när aggression/rädsleresponsen väl har blivit ett alternativ för hunden (vilket är medfött för många hundar) så kommer responsen alltid att finnas kvar som ett alternativ i hundens huvud. Tyvärr. Att träna en aggressiv hund blir aldrig "färdigt", det är en process som måste fortsätta resten av hundens liv.

Där finns egentligen bara fyra alternativ (fem, om man räknar "lev med en aggressiv hund")

1. Hantera problemet genom att hindra problemsituationer från att uppstå. Sätt inte hunden i en situation som den inte kan hantera, någonsin.

2. Omplacera.

3. Avliva.

4. Behandla/träna


Att förstå aggression

Det är genetiskt inprogrammerat i våra hundar: de är "förprogrammerade att använda ett beteende som ger kontroll över omgivningen och således maximerar deras möjlighet till reproducering." Att bita eller morra är en möjlighet att uppnå detta mål.

Det ger hunden det den vill ha: den "använder aggression för att maximera förstärkare och minmera straff". Ofta är det förstärkande för hunden att avståndet till något som den är rädd för ökar, att skälla och hota brukar fungera utmärkt för att uppnå det målet.

"Ilska skulle kunna beskrivas som ett resultat av rädslan att inte kunna anpassa sig och kontrollera sin miljö (frustration)"

Två "grundformer" av aggressiv hund: den som är rädd och bara vill att "hotet" ska försvinna, och den som är rädd, frustrerad, och förbannad, och vill avreagera sig på något.


Aggressivt beteende är designat att bli en vana, varje gång hunden tillåts eller tvingas att upprepa beteendet kommer beteendemönstret att bli starkare och mer motståndskraftigt. Se till att hunden inte får tillfälle att "öva aggressivitet"!

 

Rädsla och försvar

En rädd hund kan välja två strategier:

Passivt försvar: fly, frysa, ge sig

Aktivt försvar: slåss

Vilken strategi den väljer beror på följande faktorer:

* erfarenhet

* motivation och hur känslig den är för stimulit

* temperament

* möjlighet att fly

* hur väl den första strategin fungerade (en hund som inte får bort hotet genom att backa undan kan börja morra istället)

Oftast är "bättre fly än illa fäkta" en sanning, men om hunden känner sig fångad (koppel tex) väljer den att hota eller slåss istället.

 

Vikten av att hantera hundens miljö

Hunden väljer inte att uppfatta något som hotande. Vad den ser som ett hot kan bero på dålig socialisering, tidigare erfarenheter, att hunden är ovanligt rädd eller lättfrustrerad i sig själv, eller ett otal andra orsaker.

När den väl uppfattat något som hotande stiger stressnivån. När den stressar förbi en viss punkt blir det limbiska systemet i hjärnan aktiverat (som har hand om känslor och reflexer) och då sätts cerebrala cortex i hjärnan ur spel (som har hand om de operanta beteendena). Hela hjärnan duschas i bl a adrenalin, cortisol, och endorfiner, och hunden får en stressrespons som består av fly eller slåss. Hunden kan inte längre tänka, lyssna, eller reagera på sin förare. Han kan bara reagera i enlighet med vad som är inbyggt i generna och vad som tidigare lönat sig i samma situation.

Dessutom är de kemikalier som släpps lös i hundens kropp förstärkande och i vissa fall beroendeframkallande.

Återigen: sätt inte hunden i en situation som framkallar en aggressiv respons!


Se fram emot nästa inlägg i serien, olika typer av aggressionspersonligheter :)

 

 


Av Åsa - 12 juni 2009 08:30

Igår var det dags för promenad, i Lund. När jag planerade promenaden i januari fanns inte en tanke på studenter i mitt huvud...


Framme på Mårtenstorget var det fullt, fullt, och hur mycket folk som helst. Jag snodde en plats efter lite cirklande, tog ut Mårran, hittade mina vänner, och vi vaktade gemensamt McDonalds medans vi väntade på Charlotte som fastnat i trafiken.

Mårran är alltså numera tränad på stora lastbilar med fulla studenter, HÖG musik, champagne som sprutar, och allmänt skrik och stoj.

 Vi fortsatte promenaden ner mot botaniska, mycket lugnare, och gick upp mot kyrkan och runt mot Mårtenstorget igen. Mårran och Balder var ömsesidigt glada att se varandra! De hälsade nos mot nos, delade luktfläckar, kissade på samma ställe (samtidigt). Madame har fått en pojkvän!

Vid kyrkan träffade vi lite andra hundar, det märks att det var ett tag sedan vi var ute sist. Mårran gav ett par uppmärksamhetsskall på de första, men brydde sig inte om resten utan skvallrade som jag vill.

Tills vi kom nästan bort till bilen...från ingenstans flög det ut en kamikazehund och skulle äta upp Mårran, allra minst! Jag såg en skymt av något litet och pälsigt (Yorkie?) som snabbt slets tillbaka i sitt koppel och hörde en kvinna högljutt gräla på sin hund. Både Mårran och jag blev lika överraskade, jag la automatiskt i backen, och Mårran bröt sig direkt och kom till mig. Duktig vovve!


Summa summarum:

VÄLDIGT GLAD över att Mårran fått en kompis!

Nöjd med att hon inte gjort några utfall, numera skäller hon bara några gånger.

Lite mindre nöjd med att hon skäller öht, även om skallen var ganska få. Det verkar nu vara överraskningsmomentet "NY HUND!" som får henne att reagera. Jag känner att i det läget är det snabbare reaktion från mig som gäller, ett klick INNAN skallet borde göra susen. Jag måste vara mer fokuserad på henne, hon talar om för mig vad som händer.

Inte nöjd alls med att hon ibland har börjat skälla två gånger, och sedan förväntansfullt vända sig till mig...även om jag tycker att det är ganska roligt att se henne i kontroll över sitt beteende, och en intressant utveckling. Nej, då blir det ingen belöning!


Jag inser (som vanligt) vill jag VERKLIGEN ha bort hennes problem till 100% så måste jag träna oftare än en gång i månaden...Fast OFTAST (till 90%) så går hon iaf så här:


Kajsa och Nelly, jag och Mårran, Inger och Balder. Charlotte håller i kameran.


Av Åsa - 6 april 2009 15:23

Åtminstone i min värld...:D


Idag skulle bilen ÄNTLIGEN fixas, denna gången medans jag väntade. De tycker inte längre om mig på verkstaden, jag misstänker att jag är klassad som "en jobbig bitch"...Inte mig emot, jag gillar inte dem något vidare heller.

Naturligtvis läge för en rejäl stadspromenad i Lund under 2,5 timmars väntan.

Jag har sällan varit så nöjd, speciellt med Mårran! Båda hundarna i slakt koppel på min vänstra sida, av egen fri vilja. OK, Popsy testade ibland om man kunde tigga till sig lite godis genom att prova olika positioner (det kunde man inte), och visst ville de nosa då och då, men sedan var det genast tillbaka i position. Jag knöt ihop kopplen och höll lite lojt på mitten.

Genom grönområdet, genom stan, träffade hundar, Mårran reagerade med att stelna till lite vid första hunden, men tiggde sedan mat vid övriga. Hon är extra lugn i stan, säkert för att där finns så mycket annat att fokusera att hunden bara blir en liten detalj i hennes sinne. 

Vi stannade och köpte kaffe, båda hundarna satte sig och väntade snällt vid parkbänken tills jag filosoferat klart och kelat en stund med varje hund.

Tillbaka samma väg. Av erfarenhet vet jag att detta är "värsta" tiden, när Mårran är trött i huvudet, kommer till en lugn miljö, och helt plötsligt dyker en hund upp. Jag var förberedd men lugn och självsäker. Första mötet var två flattar, jag väntade tills Mårran visade att hon sett dem, bedömde att det var för trångt för ett garanterat bra möte, och vände 180 grader och gav godis. Den leken har vi lekt ett antal gånger, och det märktes! Mårran stressade ner omedelbart och vi kunde vika in fem meter på en annan stig och titta på flattarna när de gick förbi och äta godis. Hon låste sig inte alls utan tiggde aktivt: "Hund! Godis tack!".

Vi fortsatte och mötte en liten tjock JRT. Inga problem. En weimaraner mitt i vägen, Mårran ville bara ha godis. En schäferliknande hund på andra sidan gatan, vem bryr sig överhuvudtaget?


Jag är så stolt över mina duktiga hundar, och så nöjd med hur långt vi har kommit Mårran och jag! Jag hade inte kunnat önska bättre vardagslydnad!


Nu tänker jag gotta mig i detta hela dagen, innan vi kastar oss över nya utmaningar imorgon.

Av Åsa - 26 mars 2009 20:23

Mårran och jag gick ner en runda till Lysia. Snart sätter nästa morreklass igång, det känns bättre om jag verkligen har två fungerande kurshundar att visa upp :)


Vi har inte tränat på Lysia på evigheter (de har varit inne pga kylan), och mina förväntningar var ganska låga. Men jag kände mig ändå säker med bara halsband och frolic, så lite har vi höjt våran lägstanivå. Nosloopen hängde om halsen, ifallatt...

Ingen hund ute. Vi tränade lite, och helt plötsligt kom de springande, yrvakna! Hurra, äntligen träning!

Mårran betedde sig super! Vi klickade för att titta, och utökade till att hon skulle söka kontakt. Hon var avslappnad och fin, svansen gick, men fortfarande var hon lite nypig när hon tog godiset - typiskt tecken på att lite stress finns kvar som jag inte har lyckats bli av med under träningen hittills.

Denna gången hade jag en plan! Jag tror stenhårt på att beteende leder till känsla, så jag började belöna ner henne i lekställning (gav helt enkelt godisen i den positionen, och buga kan hon sedan innan och tycker är roligt). Resultatet var inte att ta fel på...Hon blev lugnare, mer fokuserad på mig, vi kunde punktträna hennes värsta triggers: att hundarna kommer springande från håll och att de fnyser (av någon anledning). Vi gick fram och tillbaka, fram och tillbaka...Efter en stund såg jag en skillnad i Lysiahundarnas beteende, de var OCKSÅ lugnare och såg gladare ut! Inte så konstigt egentligen, Mårran gav ju lugnande lekinviter gång på gång. Jag kastade in några frolic till dem, och testade att belöna Mårran ur handen när de kom springande. Inga nyp!


Så coolt...en sådan enkel detalj, som verkligen gav resultat för oss...Jag ser fram emot promenaden på söndag, att få testa hundmöten i Lund! (Där finns platser kvar om någon vill vara med.) Så fort det blir lite ljusare riggar jag upp en kamera och filmar vår Lysia-träning, jag behöver bevis att plocka fram när det går sämre (för bakslag kommer alltid).

Av Åsa - 8 oktober 2008 18:37

Bonden som odlar potatis på fälten nedanför oss har skördat hela veckan. Både på promenaden igår och promenaden idag satt de och fikade när vi kom på morronpromenad. Jag såg dem på långt håll, och det gjorde Mårran också...

Jag vet precis hur detta ser ut när hon går med husse: stress, skall, drag, sedan får hon hälsa som belöning och blir lugn. Jag förstår honom, EXTREM negativ förstärkning när hon blir tyst efter att ha fått hälsa, men själva problembeteendet blir ju bara starkare...


Så min strategi var lite annorlunda. Tagen på sängen så var vi utan nosloop och klicker, men lite frolic hade jag i fickan och gott om tid. 50 meter ifrån började hon spänna upp sig. Vi stannade, och jag väntade in kontakt. Beröm och godis. Upprepa tills hon stannade kvar. Sedan kortade jag in flexikopplet och låste det på ca två meter, jag ville inte att hon skulle känna sig fångad, men inte heller att hon skulle kunna få fart. Vi avancerade två steg i taget, stannade när hon släppte fokus och väntade in kontakt. Jag berömde henne oavbrutet med lugn röst så länge hon hade fokus på mig, och tystnade när hon zoomade ut. Kom hon inte spontant inom 10 sekunder kallade jag mjukt. Kom hon inte då heller så fick Popsy hennes godis (effektivt). Efter 20 meters jobb (ca fem minuter) så slappnade hon av och började nosa, och vi kunde gå ganska normalt i ytterligare 20 meter. Nu var vi ganska nära, hon spände sig igen, vi stannade. Hon skällde ett par gånger, så hon fick göra ett par sitt-ligg-sitt vid min sida för att "rensa" huvudet lite. Fungerade perfekt, vi kunde fortsätta förbi de två lätt roade lantbrukarna med ett glatt ropat "hej" som enda hälsning.


Idag var det samma scenario. Mårran var lugn till 15 meter ifrån (såg, men spände sig inte). Jag jobbade förbi på samma sätt, mycket enklare idag. Jag var helnöjd och inbillade mig att jag kanske tom gjorde lite reklam för mjuka träningsmetoder när den ena lantbrukaren föraktfullt kommenterade "MUTAR du dina hundar?". Där sprack min drömbubbla...Inget bra svar hade jag heller, bara något i stil med "klart hon ska ha godis när hon är tyst och lugn" (i det läget satt Mårran vid min sida 5 meter bort, i slakt koppel, och tittade växelvis på honom och mig).


Det mest irriterande är att hans kommentar har förföljt mig hela dagen...Varför påverkas man av sådant? Det är inte ens säkert att han menade något nedsättande, det kan ha varit jag som läste in det alldeles själv...

Skräm bort hjärnspökena! Skit i vad andra tycker så länge hunden är nöjd. Skit i vad andra tycker så länge hunden är nöjd. Skit i vad andra tycker så länge hunden är nöjd...(Och hunden var nöjd, så därför är jag nöjd.)

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kategorier

Länkar

Tidigare år

Följ bloggen

Följ Åsas hundar med Blogkeen
Följ Åsas hundar med Bloglovin'

Arkiv


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se