Och jag har bildbevis:

Ser ni? Ingen snö!

Så idag blev det årets första uteträning i hagen, uppe på kullen är det torrt och fint. Jag ville känna lite på det fria följet, dumrutan, och inkallningen, för att se vad som hade hänt med momenten under viloperioden. Dessutom var det rejäl störningsträning med delikata hästhögar lite överallt och Mårran som hittade en massa roliga prylar på sitt håll (bl a grävde hon ett monsterhål! Tur att det var i hagen och inte trädgården...)

Statusrapport:

*Uppmärksamhet på max. Hon släppte inte kontakten en sekund.

*Sitt under gång har fallit på plats ordentligt, och hon missade inte vilken position jag kommenderade en enda gång. Fin stadga dessutom. Dags att börja kedja på riktigt!

*Bra följsamhet i fria följet. Lite bråttom i vänstersvängarna, fixar vi snabbt till. Tappar positionen i språng marsch och är inte beredd på svängar, men tyst! Utmärkt sakta marsch, lite smygande gång men inga sitt.

Vändningarna OK, stegförflyttning vänster och bakåt bra, tränger som en idiot till höger. Måste backa helt i träningen, hon har fått för sig att det är någon sorts kroppstarget mot mitt ben...Tillbaka till kökstrappan. Och den som var så fin...

*Inkallningen har bra fart, fint ställande, men seeeent läggande...Innan vintern tyckte jag att vi hade fått snits på momentet, men det har tydligen fallit bort. måste fundera över hur jag egentligen gjorde...

*Fjärren med samtliga skiften, på två meters håll. Sidoförflyttningen var tillbaka, annars säker i skiftena. Tillbaks till plattformen ett tag. Jag provade igår i köket att lägga en väl synlig godis framför henne, gav i början stor tveksamhet, men sedan mycket fint bakåttänk (rör dig från godisen så får du ta den). Kanske skulle utveckla det? Funderar också på att lägga in "backa" i fjärren, för att kunna backa henne om hon rör sig framåt utan att behöva gå in till henne. Och så finns det ju en ren bakbenstarget att jobba med...den metoden hade varit intressant på flera sätt. Måste fundera!

Ganska nöjd ändå, vissa saker var bättre än jag trodde, andra sämre, men det finns gott hopp för åtminstone uppflyttning till elit (om än inte start) detta året! Självförtroende saknar vi inte...

När jag ser filmen har jag svårt att tro att någon av hundarna någonsin har haft problem med stress, utfall, gnällande, osv...

STORT TACK till mina duktiga kursare!

Så mycket tävlingsträning har det inte blivit, lite vittringsapporteringar, någon stegförflyttning, lite framåtskick på promenaderna. Jag har varit slö, hundarna likaså. Men jag har däremot lagt några minuter extra på varje promenad och ändrat på två saker som har stört mig länge:

1. Tack vare att Ola ibland RUSAR över gatan med hundarna (jätteroligt) så har Popsy sedan vi flyttade konstant stått och strypt sig själv i kopplet när vi väntar på att bilarna ska ta slut. Och det har ju funkat, förr eller senare har vi gått...Men inte numera! Sedan två veckor har jag börjat jobba med problemet, morgonrundan har lagts vid halv tio då trafiken är gles, och sedan har jag envist väntat tills hon har lugnat ner sig innan vi har gått. I början tog det lååång tid och vi gick så fort hon släppte efter, men de senaste dagarna har hon knappt dragit alls utan väntat med slakt koppel. Jag har jobbat helt utan godis/klicker, enbart använt "gå över gatan" som förstärkning. Bara för att testa och se hur det fungerade...Försökskaninen Popsy!

2. Mårran drar vanligtvis inte i kopplet, FÖRUTOM runt första hörnan på promenaden. Och jag har låtit mig dras med, hon har en speciell nosefläck som hon vill till. Men inte numera! Flexikopplet låst på ca två meter, så fort hon drar i kopplet är det stopp, vi backar, och gör om samma sträcka. Om igen tills det fungerar. I början fick hon långt koppel och "varsågod" så fort hon klarade en meter, nu tar vi oss runt hela hörnan. Även här har jag bara jbbat med miljöförstärkningen "att få nosa på fläcken".

Och som vanligt blir jag förvånad över hur fort och effektivt det går att träna bort även fem år gamla ovanor - med tålamod, en bra träningsplan, och en bra förstärkare. Premacks princip sparkar rumpa! Varför gjorde vi inte detta för länge sedan?

Dessutom har Mårran skvallrat på hundar som aldrig förr...Efter bakslaget med ett antal möten med lösa, skällande hundar som sprang fram trodde jag att vi skulle ha backat rejält i träningen. Men inte då! Titta på hunden - titta på matte - hålla kontakten - belöning. Min duktiga Mårris!

Nu började tiden rinna ut...Freddy är en man med många ord och mycket att säga, och säkert 1/4 av hans material hann vi helt enkelt inte med. det sista han tog upp var lugnande signaler, eller i Freddys tycke den felaktiga definitionen lugnande signaler. Jag som både jobbar med lugnande signaler på egna hundar med gott resultat och lär ut dem spetsade öronen lite extra.

freddy började med att konstatera att just lugnande signaler verkar vara en "helig ko" för många, och hans påståenden har bemötts med ilska fler än en gång. Han anser att det är viktigt att ifrågasätta i stort sett allt, och kräva att forskningen är underbyggd. Jag håller med! Kanske är det så att just de lugnande signalerna har känts så självklara för mig att jobba med att jag inte har ifrågasatt exakt VAD det är som fungerar?

Kommunikation är en avsändare som ger en signal till en mottagare för att påverka mottagarens beteende på ett speciellt sätt. Där ska finnas ett biologiskt, medfött, eller inlärt samband mellan avsändarens intention och mottagarens reaktion.

Signaler ska uyppfylla följande kriterier:

* Ofta ritualiserade för att inte kunna missförstås

* Medfödd/inlärd benägenhet till utförande och förståelse

* De medfödda förstås omedelbart av alla artfränder

* Signalen har en enda betydelse

* Utförs alltid på samma sätt

* Utförs bara i en speciell typ av situationer

* Inväntar att mottagaren finns på plats

* Riktas mot mottagaren

* Upprepas om den inte fungerar första gången

En pacificerande signal är aggressionshämmande.

En lugnande signal är beteendedämpande.

För att ett beteende ska vara en lugnande signal ska det alltså alltid utföras i syfte att dämpa beteende. Inte ibland vara dämpande och ibland uppfodrande, och inte förekomma då det inte finns något att dämpa.

De tre säkra pacificerande signalerna är

1. Aktiv underkastelse

2. Passiv underkastelse

3. Vända bort blicken

(Tyvärr fick vi ingen genomgång av vad exakt aktiv och passiv underkastelse är, men det är vedertagna etologiska termer som man kan hitta i litteratur eller på nätet.)

Många av de som vi kallar lugnande signaler har vi fel fokus på.

Freddy höll upp en knuten näve framför sig och frågade hur vi tolkade den. Ilska? Segergest? Ömhet? En knuten näve används i samtliga dessa situationer - det är inte DEN som är signalen. Dignalen är i människans ögon, det vi säger. Näven är bara en förstärkare.

* Vända sidan/rumpan till: är inte lugnande I SIG. Det förekommer i lek, i kel, osv. Det kan dessutom vara potentiellt farligt, risk att bli biten. Det som är lugnande är bortvändandet av blicken, resten är en förstärkning.

Fler signaler mede fel fokus:

* Sätta sig/lägga sig. Utförs hela tiden, det är HUR de utförs som är viktigt.

* Långsamma rörelser, kan vara provocerande eller kan vara lugnande.

* Gå i båge

* Lekbugning, används ofta som "redo"-ställning i jaktsituation för att snabbt kunna skutta på ena eller andra hållet. Det som egentligen markerar lek är de små "busrörelser" som hunden uppvisar när den är i lekbugningen.

Beteenden med fysiologisk förklaring:

* Gäspning (forskare har ännu inte hittat meningen med gäspningen)

* Slicka nosen (utförs även i tiggande, för att saliven ökar)

* Smaska - samma som slicka

* skaka sig

* Klia sig

* Blinka, blunda

Att endast utföra de beteenden som klassas som "lugnande signaler" är inte lugnande. Effekten avgörs av HUR beteendet utförs. Alltså kan de inte kallas "lugnande/dämpande signaler.

Jag både håller med och håller inte med: det är en definitionsfråga. Jag ser ju hur Mårran gäspar när Popsy morrar på henne för att komma in under täcket, och hur Popsy svarar genom att slappna av. Men visst, Mårran vänder också bort blicken. Jag tror att signalsystemet är mer komplext än att bara säga att ett beteende endast är en signal om det endast används till en viss sak, hur många beteenden gör det? Hundar tittar bort, lägger öronen, höjer/sänker svansen av massor av anledningar, skulle då inte det vara signaler (redan fastställda som pacificerande signaler)? Men absolut har han en stark poäng i att titta på HELA hunden OCH situationen, och inte förlita sig på enstaka bitar av beteenden när vi försöker läsa våra hundar.

Jag kan förstå att han definitionsmässigt anser att begreppet "lugnande signaler" är felaktigt, men det betyder inte att vi som tränar hund och lever med hund inte har nytta av att känna till och använda dem - det fungerar bevisligen.

En frågestund följde om än ganska kort, Kerstin informerade om sina nya projekt, jag köppte ett par nya akyiveringsleksaker till hundarna (uppskattade) och sedan var det roliga slut. Många nya tankar och intryck tar jag med mig!

Snabbt vidare med flockmentaliteten: rangordning mellan hund och människa. Freddy hävdar att han är den ledande forskaren på området, ingen har kommit lika långt som honom. Hans svar är enkelt:

DET FINNS INGEN RANGORDNING MELLAN HUNDAR OCH MÄNNISKOR!

Rangordning:

* En ordning i förhållande till rättigheter

* Upprätthålls med dominansbeteende och underkastelsebeteende

* Linjär, könsuppdelad, komplex hos varg och hund (1-2-3 är tydliga, därefter mer suddigt)

Dominans / underkastelse är en demonstration av överlägsenhet / underlägsenhet i förhållande till en annan individ. Det är sitiationsbundet och riktat mot en annan individ. En hund kan inte vara dominant på egen hand, den kan bara uppvisa dominant beteende mot en annan individ.

Detta är INTE dominans:

* Olydnad

* Imponerandebeteende

* Självsäkerhet

* Hög markering

* Krafsande

* Bestigande

* Markering på ägare

* Hoppa upp på folk

* Dra i kopplet

* Zonförsvar

* Generell aggression

* stå/sitta högt

* Hålla föremål i munnen

En självsäker hund är alltid självsäker, en hund som visar dominans är bara dominant i just den situationen.

Underkastelse visas genom

Aktiv underkastelse (gå undan)

Passiv underkastelse (ryggläge)

Vända bort blicken

Alla dessa är aggressionsdämpande.

En rangordning är

* Ofta stabil under lång tid

* Växlar inte från uppgift till uppgift

* Kräver ofta kamp för att skiftas

* Skiften uppkommer snabbt efter att en individ försvunnit

* Demonsteras dagligen, fredligt

Initiativet växlar mellan individer, men rangordningen består.

Hälsningsbeteende är INTE underkastelse

Lekbeteende är INTE underkastelse

Insmickrande/inbjudande beteende är INTE underkastelse

Tiggbeteende är INTE underkastelse

Rädsla är INTE underkastelse

Eftersom hunden inte visar några som helst dominerande eller underkastande beteende mot människor (eller tvärt om, vi kan inte göra det korrekt eftersom vi saknar svans och öron) så FINNS DÄR INGEN RANGORDNING MELLAN HUND OCH MÄNNISKA!

Ledarskap, baserat på Freddys studier och fördjupning i andras studier om både hundar och vargar:

Ledaren är den som

1. Tar initiativ

2. Får de andra i gruppen att följa upp

"Den individ i en grupp som tar de flesta initiativ och stryr genomförandet på ett sådant sätt att de övriga medlemmarna deltar och utför uppgiften."

Hos vargar är det den som

* Tar flest initiativ till uppbrott, vandring, start av jakt, och försvar.

* Försvarar hona 1 i löptid

* Markerar mest

* Ivrigast skaffar mat till valpar

Detta gör ledaren INTE:

* Tillrättavisar

* Belönar

* Undervisar

* Ger order

* Sätter gränser (förutom zonförsvaret som alla individer gör)

* Ställer krav

* Utfärdar restriktioner

* Tvingar någon att följa med/stanna kvar

* Styr jakten

* Vaktar

* Får maten hämtad

* Stoppar slagsmål (men de blandar sig)

* Fixar mat till andra

Ledaren har inte heller automatiskt företräde till resurser. Den som kommer först har och försvarar äganderätten.

Hundägaren som flockledare? Inte många likheter...

Freddy tog också upp de "restriktiva ledarskapsreglerna" för att uppnå ett gott ledarskap/hundägande:

* Ägaren äter först

* Går först ut genom dörren

* Ser till att hunden aldrig ligger/står högre upp

* Ignorerar hunden vid hemkomst

* Hunden är inte tillåten i möbler

* Inga draglekar och hunden får ALDRIG vinna

* hunden får ingen uppmärksamhet på eget initiativ

Freddy kallar reglerna "HundOvänliga" och har jobbat för att få bort deras spridning i danmark genom att helt enkelt motbevisa dem.

Ex: Den som äter först är den som har äganderätten. Endast om det är väldigt ont om mat är det "störst går först". När en individ kommer tillbaka till flocken är det en lång och utdragen hälsningsceremoni, inget ignorerande där! Den som är mest nyfiken går först. Hunden får gärna vinna en draglek, speciellt om leken övergår i en konkurrenssituation. Människan ska INTE upplevas som en konkurrent!

Sedan blev det lite luddigt i mitt huvud (jag ska läsa om boken och se om jag förstår), för sedan pratar Freddy lite om rollfördelning i flocken och vem som tar initiativ till vad.

Freddy har inte sett en rollfördelning där den som är "bäst" håller sig till något speciellt (han anser att det är en orimlig situation, vem skulle bestämma vem som är bäst?), utan den som tar initiativ är helt enkelt den individ som är mest motiverad för stunden. Tex så är ledarskap helt oväsentligt under en jakt, alla tar i så gott de kan och försöker få ner bytet.

Frågan kom också upp "om inte ledaren bestämmer, vem gör det då?" och Freddys svar var individen. Alla individer gör det de känner för, och antingen väntar på att de andra ska hänga på för att fullfölja, eller fullföljer på egen hand beroende på motivationen.

Jag får inte ihop det riktigt med att man ser vilken individ som är ranghögst genom att se vilken individ som tar flest initiativ, om det egentligen inte spelar någon roll utan den som är mest motiverad tar initiativet. Kanske har man ett annat system för att mäta "rang" (som enligt Freddy inte ändras beroende på vem som tar initiativ utan rangordningen är konstant tills någon försvinner ur flocken), men jag personligen känner att den linjära rangordningen kanske är något mänskligt som inte vargarna är medvetna om? Är det verkligen så att de kämpar för att få högre rang och behålla den rangen de har? Hur ser man EGENTLIGEN vilken individ som har högst rang, när initiativet tas av den som är mest motiverad? Det finns säkert bra svar, men jag fick inget där och då.

Freddy och Kerstin tillsammans jobbar för att få bort "ledarskapsreglerna" och införa "den ansvarsfuölla hundägaren" istället.

En ansvarsfull hundägare är

* Omsorgsfull vid anskaffandet av hund, sätter sig in i hundägandet INNAN den skaffar hund.

* Ansvarar för hundens välfärd på bästa sätt.

* Ansvarar för hundens beteende genom uppfostran/träning, förebygga beteendeproblem, och sörjer för att hunden inte stör eller vållar obehag.

DET kan jag skriva under på!

Hunden - en soffvarg (illustrerat med en härlig bild av en lycklig varg i en soffa)

I sitt möte med hundmänniskor har Freddy konstaterat att ett STORT problem i Danmark (och Sveriga kan vi nog intyga) är aggressionsproblem/resursförsvar. Han har med hjälp av sin vargforskning utarbetat en modell som tilltalade mig: enkel att förklara, logisk, och stämmer utmärkt med mina egna erfarenheter (även om jag är mer inriktad på själva träningsbiten och Freddy mer på observationsbiten).

Det första han slår fast är att resursförsvar är en överlevnadsmekanism. Det är naturligt att vilja försvara en resurs mot en konkurrent, det är nödvändigt om man vill överleva som vild varg. Det ligger i alla hundar - mer eller mindre - och enligt Freddy i alla varelser från fiskar och fåglar till människor.

Han började med människor: min personliga sfär. Om någon ställer sig för nära så känner jag obehag och flyttar mig. Om personen provocerar eskalerar mitt obehag, jag kan fräsa ifrån eller tom knuffa undan personen (jag har själv utfört min beskärda del av vassa armbågar i ryggen på berusade människor som snubblar in i mig på dansgolv).

Utöver min personliga sfär har jag också en äganderättskänsla till "min plats". Om jag sitter på en bänk i en park och av någon anledning reser mig för att tex gå bort till papperskorgen och någon annan sätter sig på min plats under de sekunderna, så känner jag irritation. MIN plats, jag var där först. ingen logik (jag äger ju inte bänken), bara en känsla.

En ÄGANDERÄTTSZON är ett område som man känner äganderätt till och därför försvarar mot konkurrenter.

Äganderätt är en känsla hos en individ eller en grupp, att något konkret (föremål, ställe, resurs) har en så stor betydelse, att det ska försvaras mot andra.

Freddy visade snabbt exempel på olika äganderättszoner: zonen runt sovplatsen, lyans ingång, ett föremål, en matbit, valparna, osv.

Exemplet med lyan var extra intressant, där ligger zonen runt lyans ingång och försvaras av mamman när valparna är nyfödda. Freddy och Brita hade en ingång från baksidan av lyan, alltså inte i zonen, och undgick därmed en stor del av vakt-beteendet hos mamman. Zonen var störst första dagen, och krympte sedan dag för dag tills det var fritt fram att komma in och hälsa på valparna.

En zon (tex en matzon) respekteras av de andra vargarna. De gick av och an utanför zonen, men gav sig inte in i den. Däremot om vargen med äganderätt gjorde ett utfall mot någon som kom för nära, kunde en annan varg stjäla maten från bakom ryggen och så hade äganderätten flyttats till den nya individen.

Freddy tror att mycket av problemen som vi upplever med våra hundar beror på att den naturliga socialiseringen till det egna släktet som påbörjas i valplådan avbryts när valpen byter hem. Även om man fortsätter med socialiseringsarbetet så blir det en helt ny socialiseringsprocess, och det blir inte ultimat för hunden. Och dessutom, hur många hundägare lägger verkligen den tid och kraft som behövs för att verkligen socialisera valpen på bästa sätt? Hur många har kunskapen och möjligheten?

Zonförsvar i fyra steg:

1. Lätt hot: stirrar, stel

2. Kraftigt hot, visar tänderna, morrar

3. Skenangrepp med luftbett

4. Angrepp med hämmat bett (Freddy poängterar att det fortfarande inte är en attack med avsikt att skada, utan hundens sätt att säga LYSSNA FÖR H-E!)

Zonförsvar är alltså en överlevnadsstrategi, det uppkom tidigt i djurens utvecklingshistoria (ett "gammalt" beteende), och verkningsmekanismen är:

1. individ går in i zonen

2. obehag känns

3. försvar - aggression utlöses

Det beror INTE på rangordning, utan motivationen hos individen. Hungrig hund vaktar mat mer än en mätt hund gör. För vissa individer är föremål väldigt viktiga, de vaktar mer än den individen som inte bryr sig.

Fastställande av äganderätt:

* Beror på vem som kommer till något först / får något först

* Är inte beroende av rangordning

* Ev uppstår kamp tills äganderätten är fastställd (om flera individer kommer fram samtidigt tex)

* Äganderätten etableras, upprätthålls, försvaras

* Äganderätten kan ges upp om det inte är viktigt för individen.

Eskalering:

Om en människa inte respekterar zonen så växer zonen (valpen ska minsann inte morra, jag ska kunna ta maten/tuggbenmet när jag vill!). Hunden känner större obehag, människan upplevs som en konkurrent, försvarslusten ökar, aggressionen ökar. Zonen fortsätter att växa ju mer obehag hunden känner.

Om vi istället respekterar hundens zon så kommer obehaget att minska, hunden vänjer sig vid att människor inte är konkurrenter, trygghet och förtroende gör att zonen minskar.

Om hunden får tag på något potentiellt farligt är det bästa att byta med något annat, locka med en godisbit, eller vänta ut att den släpper på egen hand och snabbt flytta HUNDEN inte resursen. Gå INTE i kamp!

Det är ALDRIG OK att reta en hund "på skoj", det leder bara till aggression och större zoner.

De fyra stegen i zonförsvar speglar ökat obehag hos hunden, det är ingenting som hunden VILL göra utan den känner sig TVINGAD. Zonerna är medfödda, alla individer har zonförsvar i beredskap, det har ingenting att göra med rang eller dominans.

En hund behöver lära sig att andra också har zoner (precis som ett litet barn som stjäl kompisens leksaker).

Det bästa sättet att bemöta zonförsvar är

1. Flytta ut ur zonen (minska hundens obehag)

2. Se till att kränkningen inte sker igen (bygg upp förtroendet på nytt)

3. Ändra på förhållandena

4. Träna målinriktat med ombetingning och desensitivisering

Freddys system delar upp hundens olika aggressionsproblem på följande sätt:

* Kamp för att uppnå zoner (äganderätt)

* Individuellt zonförsvar

* Grupp zonförsvar

* Kamp för rang

* Hävdande/upprätthållande av rang

* Omriktat/frustrationsframkallad aggression

"Predatoriskt beteende" (rovbeteende) klassar inte Freddy som aggression.

Jag var nyfiken på kamp för rang och hävdande av rang, men fick inget bra svar. Återigen kanske tidsbrist eller missförstånd, eller så menar vi inte samma sak med ordet "rang".

Fokus för aggressionsbeteende är obehagskänslan!

1. Aggression förorsakas av obehag

2. Försvinner obehaget försvinner aggressionen

3. En aggressiv hund är olycklig

Freddy poängterar också att uttrycket "en aggressiv hund" är felaktigt. En hund kan utföra aggressiva beteenden och visa aggression, men när den tex sover eller leker är den INTE en aggressiv hund. Aggression är situationsbundet.

Dessutom var både han och Kerstin mycket tydliga med att obehag glöms inte bort! Frågan om Cesar Milan påstående om att hundar glömmer bort att de tidigare blivit illa behandlade om man börjar behandla dem korrekt besvarades av Freddy med "Men då kan han ju inte mycket om djurs beteende!". Att komma ihåg obehag är nödvändigt för att överleva, för att undvika att det upprepas.

Freddy har alltså en gedigen grund att stå på, och hans nyfikenhet och vargintresse har dessutom gjort att han följt och sökt efter forskning som har gjorts och "sanningar" som kommit fram. En del håller han med om, annat avfärdar han som rent nys, allt med samma självklara övertygelse. Själv vill jag ibland ha lite mera kött på benen än bara hans ord, men ibland så är det verkligen så att sådant jag tagit för sanning inte alls är vidare väldokumenterat...

Han slår fast att hunden ÄR en varg, baserat på:

* Genetiskt så är hunden en vargras

* Fysiologiskt så är hunden en vargras

* Hunden har vargens beteenderepertoar såtillvida att inga nya element har tillkommit. Däremot har vissa element förstärkts, andra reducerats eller försvunnit, och tröskelvärden har ändrats. Men det är fortfarande så att vargens repertoar ligger inom hundens repertoar.

Den populära "sopätarteorin" som säger att vargarna började söka sig till människan för en herrans massa år sedan lockad av de sopor som vi lämnade efter oss, och sedan genom naturligt urval blen mer människotillvända, tror han inte alls på. Han hävdar att OM det hade varit så hade vi inte haft varg-ättlingar, utan mindre hunddjur typ schakaler hade varit troligare. Han la dock inte fram någon motteori om hur vargen började domesticeras och bli till en hund, kanske beroende på tidsbrist.

Han tog också upp det försök som gjordes i USA för åtta år sedan där man jämförde vargars och hundars förmåga att läsa människors kroppsspråk (bl a följa en människas pekande för att hitta mat), där man fann att hundar hade förmågan men inte vargar - ett bevis för att domesticeringen hade gjort hundar mer mottagliga för människans språk. Freddy hävdar att försöket var felaktigt utfört och aldrig borde blivit godkänt eftersom vargarna placerades i en okänd miljö, och på vargvis blev så rädda att de inte kunde tänka. När försöket senare har gjorts om i vargarnas hemmiljö (i varghägnet) har de visat sig lika bra som - kanske bättre än - hundarna på att följa människors kroppsspråk. Lite "vargarna är bäst"-varning, men jag håller absolut med om att försöket var felaktigt utfört och aldrig borde fått det genomslag som det fick! Fast slutsatsen - att hundar kan läsa en del människans kroppsspråk utan att behöva lära sig hur - är ju densamma även om det inte beror på tusentals år av domesticering.

Freddy poängterar att beteenderepertoaren utvecklades INNAN hunden som art uppstod, och därför bör man söka orsaken till olika beteenden i vargens livsvillkor - inte hundens.

Han hävdar också att hunden INTE är en "barnslig varg". Enligt Freddy finns inga studier som stödjer att hundens beteende enbart är det beteende som en vargvalp uppvisar, men flera studier som säger motsatsen. (Han nämnde vilka, men jag hann inte skriva av.) För att kunna studera detta på ett riktigt sätt behövs tillfälle att studera hur hundar, vargvalpar, och vuxna vargar beter sig i samma situatoner, för att kunna jämföra likheter och skillnader.

Vargforskare som han nämnde speciellt:

Erik Zimen: varg och hund i likadana hägn

Dorrit Feddersen-Pedersen: varg och hund i likadana hägn

Brita och Freddy: varg och hund i samma situationer UTANFÖR hägnet

Gunther Bloch: vargar i naturen och förvildade hundar (främst i Italien)

Enligt Gunther Blochs forskning bildar både vargar och förvildade hundar "linjära flockstrukturer", dvs en strikt rangordning med hane 1, hona 1, hane 2, hona 2, osv. Ju längre ner i randskalan ju suddigare blir gränserna. Jag försökte få mer ingormation om just rang (hur uppnås den, hur ser man vilket djur som är ranghögt, finns där kamp om rangordning, osv), men fick tyvärr inget bra svar antagligen delvis beroende på språkproblem. Det förvånar mig nämligen att han går emot annan forskning om vargflockar som jag tagit del av, som hävdar att ranordningen INTE är linjär, knappt existerande alls. Det kan vara att forskarna lägger olika mening i ordet "rangordning"? Mer om just ledarskap och rangordning följer senare.