Åsas hundar

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Åsa - 14 april 2010 19:25

Idag har det varit lammrace mest hela dagen...Tre vilda små lamm, och mamma en bit efter som förtvivlat försöker få sina telningar att lugna ner sig. Smulan är den helsvarta, se och njut!

                

Av Åsa - 13 april 2010 19:10

...men han stannade inte. Inte idag iallafall.

Lilla lammet Smulan, flasklammet, lyckades ta sig ut ur boxen i natt och sprang runt iskall och helstressad ute i hagen när ola kom ut i morse. Återförening med mamma, lite nappflaska, och allt verkade frid och fröjd när jag kom ut och matade tre timmar senare.

Efter ytterligare en timme ringde Ola och berättade om morgonens incident, jag svara "nej, han var som vanligt" samtidigt som jag ser Stjärna och lammbrorsorna komma förbi fönstret. Två lamm. Två. Jag rusar ut i panik, var är Smulan?

Mitt på fältet ligger något som ser ut som en svart hopknölad filt, orörlig. Övertygad om att han är död (det har hänt en gång tidigare att jag hittat ett av lammet dött) förbereder jag mig mentalt och närmar mig. En liten darrning genom kroppen...han lever! Upp med telefonen, ringer min fantastiska veterinär som lovar att komma förbi senare och titta till honom. Lockar mamma och syskon till den lugnaste, soligaste platsen och placerar honom i en hög med halm. Försöker ge lite mjölk, men det bara rinner ur munnen...Måste åka till jobbet.

Fyra timmar senare ringer veterinären: han inte bara lever, han är pigg och hungrig! Lättnad...Så nu blir det penicillin i några dagar, och faran är långt ifrån över. Fick han tillräckligt med råmjölk? Ingen aning...Men jag hoppas på att det lilla livet ska få fortsätta!


Bilder från morgonpromenaden: dagen var kanske helt enkelt alltför vacker, Döden kanske såg genom fingrarna...


      

Av Åsa - 13 april 2010 07:22

Snarare "bär ditt eget huvud och efterkom mina tygeltag"... Det är inte lätt för en nybörjare (Ola kan ju faktiskt egentligen inte rida) att få 900kg knappt inriden ardenner att göra som man vill alltid, så med jämna mellanrum så sitter jag upp och reparerar det värsta.


Jag tror att det handlar mycket om tålamod med grunderna: om jag inte kan få min häst att efterkomma mitt svängande tygeltag i skritt, så är det liksom ingen chans att han lyder i trav eller galopp heller. Eller gör halt när jag vill. Visst är det tråkigt att traggla åttor i skritt med halt på mitten, men ack så nyttigt...


Jag är så lat när jag rider att jag vill att min häst ska svara på SMÅ hjälper. Enklare på ett känsligt fullblod, men även en ardenner känner ju när en fluga sätter sig...Och för mig är trixet - som i alla annan djurträning - att hästen vinner något på att göra som jag vill. När det gäller ridning är jag inte lika "klickig" som när jag tränar hund, traditionell ridning sitter för starkt i min kropp, men jag försöker ha en variant på samma tänk ändå. Hästen efterkommer = eftergift. Hästen efterkommer inte = hindra hästen från att göra helfel, försök igen. Går det fortfarande inte = gör en enklare övning eller ändra förutsättningarna. Hästen gör VÄLDIGT rätt = beröm, halt, sockerbit. Övningarna försöker jag dela upp i små delar, gradvis ökande svårighetsgrad, hög lyckandeprocent.

Det fungerade utmärkt, efter tio minuter var vi inte längre oense om hur en sväng ser ut eller vem som bär benjis huvud (jag vill INTE ha en häst som hänger på bettet!), och han gjorde omedelbara halter på enbart röstkommando. duktig häst! Smart häst...:)




Av Åsa - 12 april 2010 10:46

lördagen tillbringades i skogen ihop med glada vänner! Spår och sök, nybörjarövningar och problemlösning.


Mårran fick en egen mattedag, skogen är hennes element. Hon trivdes utmärkt i nya bilen!

  


Maria visade en taktik för att lära in ett långsammare och noggrannare spårarbete: target-spår. En sten med lukt i varje fotspår, nosmarkering, klick, och godis. Hela spåret blir en enda rad av nostargets!

  

Att lägga spåret är den krångliga biten...

  

Ullis är redo!

  

Yess! Duktig flicka!

 

Mårran fick prova på personspår, ett kort och ett längre, och till slut ett lite mer avancerat viltspår. Hon skötte sig kanon! Lite förvånad på personspåren (var är klöven och blodet?), men med ett slut med nergrävd snusdosa med godis ökade motivationen enormt! När vi avslutade med viltspåret verkade hon väldigt nöjd med att där var blod igen, och analyserade de första fläckarna i flera minuter med viftande svans...:)

  

På väg till spåret, coachen Katy ger några sista råd.

  

Koppla på nosen...

  

vänta på påsläpp...

  

...och iväg!

  

Först Mårran...

  

...sedan jag, i bästa bergklättringsstil.

  

Vi närmar oss slutet

  

STOOOOR belöning. Duktig hund!

 

Resten av oss gjorde mer avancerade övningar:

Sanna kombinerade lodrät bergsklättring med spårupptag till Spencers nöje.

    


Maria gick nedåt istället, och la ett upptag i en ravin till Katy och Kaxe.

  

Maria före...

  

...Katy efter.

 

Efter lunchen tittade vi på söket, Mårran som inte är så glad för figuranter fick en motivationshöjande pop-upp-övning som jag var mycket nöjd med. Fast jag kommer nog aldrig att tycka att sök är lika kul som spår...

Mycket motivation och bra basövningar ligger i bakluckan på vägen hem, tillsammans med en MYCKET trött hund!

 

Av Åsa - 11 april 2010 20:24

                

Av Åsa - 9 april 2010 14:19

OK, lammet får inte dia, och bräker högljutt och ilsket. Ansvarsfull Matte har varit och köpt mjölkersättning, korrekt blandat i nappflaska, lagom temperatur, sitter med lammet i knät. Vill Fröken Lamm dricka? ALDRIG! Med van hand öppnar jag den pyttelilla lammunnen, placerar nappflaskan på plats, och masserar försiktigt. Jodå, hon sväljer, slappnar av, och verkar somna. Bra. Jag släpper henne. GENAST springer hon bort till mamma, vilt bräkandes, och försöker dia = blir hårdhänt undanskuffad IGEN. Mjölken har blivit kall i nappflaskan, jag går och gör en ny sats, och samma procedur en gång till...under tiden som jag lyckas få i lammet drygt en dl har nog mer mjölk hamnat på mina kläder än i lammets mage...Men nu verkar hon äntligen vara någorlunda mätt, och jag samlar kraft till en ny omgång om tre timmar.


        

Av Åsa - 9 april 2010 08:24

Årets första lamm såg dagens ljus igår. Stjärna fick först två identiska svarta med vit teckning på huvudet, och sedan ytterligare ett litet helsvart. Igårkväll tog hon alla bra, slickade och puffade och mammabräkte, men nu på morgonen verkar hon stöta bort det svarta (minstingen). Det blir till att mata med nappflaska om hon inte mjuknar!

Hon är VÄLDIGT vaktig (det var hon redan förra året) så jag får inte lov att sitta och titta för länge - då blir hon mycket orolig. Inga bilder än mao...men det kommer!


Mårran har tränat på skällande svarta hundar under de senaste promenaderna, två nya (eller nygamla) har börjat vara ute i trädgårdarna under vår vanliga runda. Inga staket någonstans, vilket gör matte ganska orolig, men båda verkar vara för fega för att våga sig ut. Och skäller gör de! Mycket bra träning.

Våra nya grannar har dessutom skaffat valp. De bor i samma hus som Mårrans tidigare (helt oförtjänta) hatobjekt, och hon blev ganska paff när hon väntade sig en stor svart hund men istället fick se en pytteliten överglad grå långörad minihund...De första dagarna skällde hon en del ifrån vår trädgård eller genom fönstret, men hon verkar vänja sig och vi har gått förbi flera gånger utan minsta reaktion. Funderar på att föreslå gemensamma promenader om någon månad, allt för att främja en ny hundkompis.

Av Åsa - 7 april 2010 08:41

Funderar på om hästarna blir extra pigga och spralliga av vårvindarna...


Söndag: Ska slänga på hästarna varsitt regntäcke i hagen på förmiddagen, gjort samma sak ett antal gånger innan (mycket regn och snö i vinter). Lägger en grimma om halsen på Reo som vanligt, och helt plötsligt är han övertygad om att täcket är en tvångströja, avsedd att plåga honom för resten av dagen. Känslan sprids till grimman, nu är den ett avancerat tortyrredskap. Han slänger sig bakåt och i sidled, grimskaftet glider ur mina händer (mina handflator är fortfarande brända), och sedan bär det av i 190 med grimskaftet fladdrande. Kombinationen PRE/arab har redan nerverna på utsidan, och grimskaftet blir i hans huvud (tror jag) någon sorts luftburen fiende som ömsom ska flys ifrån och ömsom sparkas sönder. Jag, Ola, och Benji tittar på spektaklet till lilla hästen lugnar sig något, fångar in (med mycket övertalning), kliar och klappar och tar av den "otäcka" grimman. Ner till lilla hagen, på med grimman, på med täcket, inga problem. Tokhäst!


Måndag: Ola ska rida Benji, smeknamn "Benji den orörlige" eftersom han för det mesta inte rör sig snabbare än en snigel om han inte måste. I måndags däremot...(och jag är inte hemma) Taktande runt hela hagen, och på sista raksträckan hemåt händer det: Benji bestämmer sig för full fart hemåt! Ola beskrev det som att sitta på ett skenande ånglok, han hade NOLL kontroll. Ingen reaktion på bettet. Alls. Och på väg mot staketet (vi har spärrat av hagarna på mitten för att läka den åtgångna vinterhagen) i högsta fart. Vad gör man? Ola kontrollerade så att säkerhetsstigbyglarna var på rätt håll och skulle lösa ut, tog vikt i fötterna, grabbade tag i manen, förberedde sig på ett tvärkast till vänster, och hoppades att hästelendet INTE skulle försöka hoppa (eller gå rakt igenom) och att han inte skulle gå omkull i kurvan. Det gick bra...

Nu har han lovat att ALDRIG mer rida när inte jag är hemma.


Så nu ska tid läggas på att sätta på och av grimma och täcke tusen gånger på lilla hästen, och stora hästen ska få extra träning i kommandot "ptrooo" - något som jag ALDRIG trodde skulle behövas. Har man inget att pyssla med är det bara att skaffa fyrbentingar...

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kategorier

Länkar

Tidigare år

Arkiv


Skapa flashcards