Jag har precis lämnat en lugn och glad Popsy till flygpersonalen, hon bäddade ner sig i sin fäll och började smaska lite på sin leksak. Hoppas att resten av hennes resa blir lika lugn! Lite nervöst är det att lämna sin bebis till främlingar...

Och jag är på väg till sista klickerträffen!

Nervös och förväntansfull om vartannat...själva examen är jag ganska lugn inför - det ska nog gå bra - men min puls blir inte normal förren jag fått tillbaka min Loppa, och hört efter så att Mårran släppte in Åsa i huset och gick på promenad utan problem.

Fram tills dess ska jag försöka slå ihjäl fem timmar utan mp3-spelaren som jag glömde hemma, men med en ny lovande pocketbok.

Varför är det alltid så mycket som måste göras innan man ska iväg? Eller är det jag som "samlar" till sista dagen...

Vi har hunnit med att träna ett kort pass.

Popsy fick en helt ny uppgift: långsamtarget! Alltså en nostarget som hon ska trava emot, att användas i framåtsändande så småningom. Jag valde en hushållspappersrulle, lagom i höjd och syntes bra, med en tydlig solros längst upp att sätta nosen på.

Först nostarget. Inte tasstarget, nosen på solrosen och inte vid botten.

Sedan ökade vi till ett par meter, fortfarande inte tasstarget och upp med nosen.

Ökade snabbt avståndet till fem meter. Nu var targetbeteendet som jag ville ha det, men naturligtvis testar hon att galoppera (för det gör man till target). Jag visste vad jag ville och bröt för galopp, kallade tillbaka, satte henne och lugnade lite, och skickade med ett "saaaktaaa" (som jag senare vill ha som kommando). Trav, klick för att trava ett par gånger (belöning på halva sträckan), sedan återgick jag till klick vid target.

Ökade avståndet till tio meter. Galopp igen, bröt och gjorde om, trav. Klick vid target. Efter fem lyckade reps la jag till "sakta" som signal.

Flyttade targeten, skickade från 15 meter, på signal. Koncentrerad trav, rakt och fint, klick vid target. Alltihop tog tio minuter. Jag har gott hopp inför examensprovet, det känns som att vi förstår varandra!

Mårran tvingade sig till ett minipass trots att jag egentligen inte hade tid, hur kan man säga nej när hon riktigt BER om att få träna lite? Vi körde sitt under b.m eftersom det var jättesvårt sist, nu fungerade det fint.:)

Iakttagelse: Efter att Mårran fick vattensvans för snart tre år sedan märker jag en ovilja att sitta, speciellt vid kallt väder eller blött gräs. Hon hade absolut inga problem med att sitta tidigare (hon fick vattensvans just för att hon suttit i en snödriva i en halvtimme). Jag har fått undersökt hennes svans och hon visar inga tecken på att ha ont. Någon som har råkat ut för samma sak?

Och förberedelserna inför imorgon går vidare...

Tack gode gud för snälla hundvänner och bra extringar på jobb! Gårdagens problem är ur vägen.

I natt var första inne-natten för hästarna. Reo gick in i sin box efter att ha undersökt en del nya saker i stallet (ca fem minuter), och åt sedan nöjt sin betfor och sitt hö. Det enda som skvallrade om att han egentligen var ganska orolig var magen som gick på högvarv...Det blir till att börja mocka igen.

Vi mötte en ny hund igår på promenaden, en labbe som stod utanför sin bil och som behövde passeras på ca fem meters håll. Mårran såg den ca tio meter ifrån, skällde en gång, hoppade samtidigt som hon skällde in mot mig och fick en godis (som hon inte ville ha), satte nosen i backen och nosade sig förbi utan en blick eller ett skall. Jag vet egentligen inte om det var ett steg framåt eller bakåt eftersom tuppkammen stod över hela ryggen och hon inte ville äta (OK, bara tråkiga torrisar) eller ta kontakt igen, men hon var tyst och nosade med en främmande hund på fem meters avstånd så jag är nöjd. Hemmamiljön är absolut svårast!

Idag fick jag reda på att både TAGteach-projektet och freestyleuppgiften är godkända. Jag är numera TAGteacher level 1! Och ett steg närmare godkänd canis-instruktör...:)

Däremot har jag gjort en STOR miss angående helgen...Jag har varit så upptagen med detaljer som att boka biljetter och fundera över packning att jag har glömt:

1. Att jag inte kan jobba på måndag eftersom jag sitter i ett flygplan - och jag har inte fixat vikarie.

2. Att Ola jobbar hela fredagen och hela måndagen och Mårran är ensam hemma från 6.30 till 16.30

Hur mycket ångest har jag just nu på en skala...Ola gjorde mig uppmärksam på problematiken klockan 22 igårkväll, så sovit har jag inte direkt gjort heller.

Dagens projekt är alltså att fixa vikarie på jobb, och hitta någon som kan antingen passa eller komma och gå ut med Mårran fredag och måndag.

Jag hinner iallafall inte bli nervös inför Den Stora Examensdagen på lördag...

Som alltid när jag varit iväg och hållit eller gått kurs på helgen känner jag mig uttröttad och upprymd på samma gång på måndagmorgonen. Det tar mycket energi, men samtidigt så ger det så otroligt mycket tillbaka att få träffa duktigt hundfolk!

Mina egna hundar hade haft en tråkig helg med husse och vedklyven (dags att förbereda inför vinterkylan). Mårran kämpade hårt för att få min uppmärksamhet på diverse kreativa sätt - hämta saker, vinka framför TV:n, placera hela nosen i tidningen, testa "lilla skallet" (som är så gulligt att det alltid brukar få beröm), hoppa upp och ner från sängen, rulla runt, osv...Och jag var bara trött och tråkig och kunde på sin höjd tänka mig att förstrött klia henne lite. Nåja...det blir bättre i veckan.

Nu kan jag i lugn och ro börja oroa mig för flygresan med Popsy och sista canis-träffen. Det är väl tur att det alltid är nya event på gång!

Efter en tröttande dag sitter jag hemma hos Lena och mumsar på choklad och förbereder morgondagen...jag kan bara konstatera återigen att jag lätt har världens bästa jobb, och hundfolk är de trevligaste som finns!

Dagens CU är verkligen inget undantag. Det ger mig massor av energi och inspiration att jobba med engagerade och duktiga tränare, och jag är hes efter att ha pratat och diskuterat och gett åsikter och fått input hela dagen.

En helkurs i CU är alltid ett vågspel - kommer hundarna att hålla två dagar? Klarar de att gå upp i

aktivitetsövningarna? Håller koncetrationsförmågan hela vägen? Det är oerhört tröttande för dem, och de har verkligen jobbat underbart bra idag! En stor eloge till samtliga förare som känner sina hundar väl och ser till att jobba på en bra nivå och anpassa övningarna efter just SIN hund.

Det ska bli väldigt kul att se vad morgondagen för med sig! Intressant forskning (hämtad från "animals make us human" av Temple Grandin, intressant bok som rekommenderas varmt!) på människor visar att när man blir mentalt uttröttad så påverkas hjärnans frontallob, dvs den del av hjärnan som styr känslo- och impulskontroll. Folk blir med lättirriterade, reagerar starkare på stimuli i omgivningen, osv. Det är bara att gå till sig själv, jag t ex blir väldigt grinig när jag är trött i huvudet. Är det likadant för hundar? Vad jag vet är ingen forskning gjord på samma sätt, men min erfarenhet säger ABSOLUT! En hund som är mentalt trött blir mer reaktiv och går lättare i försvar. Jag tror att det är viktigt att veta om att det faktiskt har en dokumenterad fysisk förklaring, det är inte hunden som är "knäpp" eller "beter sig oförklarligt". Den beter sig högst normalt...

Nu ska jag sova (ja, jag vet att klockan bara är åtta...) så att jag iallafall inte blir grinig imorgon, utan kan hålla energin och tålamodet uppe en dag till!

På min "att tr'äna" lista efter MH:s föreläsning står bl a "träna oftare på appellplan", "bygg en avslutande rutin", Uthållighet och kedjor med Mårran", och "tävlingsträna mera med båda". Igår slog vi flera flugor på smällen och åkte till klubben för att träna "ingång på plan", "kedja" och "externbelöning".

Först fick båda vasrsin runda runt planen. Mårran var spänd och behövde tio minuter innan hon kom och tog kontakt, Popsy var mer på och ville börja träna snabbt.

Med Mårran i bilen började vi med att träna in en bra externbelöning, jag och Popsy. Flera svårigheter, men jag tyckte att efter några reps blev förståelsen helt OK. Hon börjar kunna lämna den och söka upp mig spontant, och har vi väl kommit fem meter bort jobbare hon fint. Hon kedjar bra, vi körde inkallning med läggande och ställande, sittande under gång, och dumrutan. Jag belönade också flera gånger att hon slöt upp spontant och satte sig på "startpunkten" med kastad leksak. Hon vill forttfarande inte riktigt kampa så jag kastar leksaken och låter henne hämta och byta mot en annan, och blandar med "mjuk" kamp.

Mårrans tur. Just när jag tar ut henne kommer en kille i grävskopa körandes in, störning! Mårran var HELT fokuserad på mig, och gick som en smäck vid min vänstra sida. Jag la ut externen, hon blev JÄTTEGLAD och kastade sig bort till mig och frågade "vad ska jag göra?". Vi körde ett par ingångar, lite rallyövningar, och två apporteringar - allt med samma glädje och intensitet! Hon fick göra lite längre kedjor innan jag skickade, och hon var SUPERDUKTIG! Så nöjd med mina små vovvar!

Idag var det dags att fixa fossingarna på stora Benjamin. Det betyder att idag skulle Reo in i ett stall för första gången i sitt liv! Han har visat klar skepsis inför allt som har fyra väggar och ett tak, så jag såg till att ha god tid på mig och plan B var att han fick gå i hagen utanför istället.

Benji blev jätteglad nar han fick komma in i sin box, kliade sig en bra stund på den stackars dörren som bågnade ordentligt, och tittade sedan nyfiken på när jag och Reo gemensamt undersökte dörröppningen.

I bakhuvudet hade jag något som jag snappat upp i en hästbok för många år sedan: vi människor tror att vi har tålamod om vi låter hästen undersöka något nytt i ca två minuter innan vi vill "hjälpa" den, men om hästen själv får bestämma behöver den stå och fundera i ca sju minuter innan den känner sig säker. Så jag väntade, utrustad med lite havrekross i hans gröna hink som han ätit ur varje kväll. När han kom fram till dörren fick han en liten näve.

Snacka om nyfiken häst! Benjamin var ju därinne...det verkar ofarligt...mycket riktigt, efter ca sju minuter gick han försiktigt in i stallet. Jag lät honom vara lös och undersöka omgivningen, han gick ut och tänkte lite, men gick direkt in igen. När han kändes helt lugn tog jag på honom en grimma och gick in i boxen med hinken. Ytterligare sju minuter så var han inne och boxdörren var stängd. Sedan tog det nog hela tio minuter innan han hade undersökt varje millimeter av boxen, konstaterat att han inte kunde knuffa upp dörren, och slutligen lugnat sig och småsov med huvudet mot Benjamins håll.