Tacka nummer två, Mona, lammade i eftermiddag. När Ola gick in och tittade till henne låg där slem, blod, och två döda lamm i boxen. Han såg att något fortfarande hängde ut, och konstaterade att det var ett tredje lamm som fastnat...Tur man är gift med en redig bonnapåg, han stoppade in lammet, rättade till benen, och hjälpte Mona att få ut det igen. Och där var en puls! Handduk, skrubba lamm medans Mona hämtade sig, och en timme senare stod ett alldeles nytt liv på benen och diade. Otroligt!

Jag har anat oråd sedan några veckor, Mona har hostat och varit svag och smal, men jag hoppades på att där bara skulle finnas ett lamm i livmodern. Tre stycken hade aldrig någon chans...

Lammet kommer att heta Xena eller Herkules beroende på kön, ett fighternamn till ett fighterlamm!

På hundfronten intet nytt, Mårran har börjat löpa vilket betyder att Popsy antagligen höglöper under vår planerade tävlingsdebut för säsongen i Hörby. Tikar...Ett elende att tävla med!

Fast hon var ganska gräslig att träna idag, vi har kört fritt följ i språng marsch. Eller, JAG har sprungit, Popsy har sagt vvvvovvvv och stannat. Frustrerande? Neeeej då...Jag tröstar mig med att hon gjorde snygga hopp-apport med metallapporten.

Idag har det varit lammrace mest hela dagen...Tre vilda små lamm, och mamma en bit efter som förtvivlat försöker få sina telningar att lugna ner sig. Smulan är den helsvarta, se och njut!

...men han stannade inte. Inte idag iallafall.

Lilla lammet Smulan, flasklammet, lyckades ta sig ut ur boxen i natt och sprang runt iskall och helstressad ute i hagen när ola kom ut i morse. Återförening med mamma, lite nappflaska, och allt verkade frid och fröjd när jag kom ut och matade tre timmar senare.

Efter ytterligare en timme ringde Ola och berättade om morgonens incident, jag svara "nej, han var som vanligt" samtidigt som jag ser Stjärna och lammbrorsorna komma förbi fönstret. Två lamm. Två. Jag rusar ut i panik, var är Smulan?

Mitt på fältet ligger något som ser ut som en svart hopknölad filt, orörlig. Övertygad om att han är död (det har hänt en gång tidigare att jag hittat ett av lammet dött) förbereder jag mig mentalt och närmar mig. En liten darrning genom kroppen...han lever! Upp med telefonen, ringer min fantastiska veterinär som lovar att komma förbi senare och titta till honom. Lockar mamma och syskon till den lugnaste, soligaste platsen och placerar honom i en hög med halm. Försöker ge lite mjölk, men det bara rinner ur munnen...Måste åka till jobbet.

Fyra timmar senare ringer veterinären: han inte bara lever, han är pigg och hungrig! Lättnad...Så nu blir det penicillin i några dagar, och faran är långt ifrån över. Fick han tillräckligt med råmjölk? Ingen aning...Men jag hoppas på att det lilla livet ska få fortsätta!

Bilder från morgonpromenaden: dagen var kanske helt enkelt alltför vacker, Döden kanske såg genom fingrarna...

Snarare "bär ditt eget huvud och efterkom mina tygeltag"... Det är inte lätt för en nybörjare (Ola kan ju faktiskt egentligen inte rida) att få 900kg knappt inriden ardenner att göra som man vill alltid, så med jämna mellanrum så sitter jag upp och reparerar det värsta.

Jag tror att det handlar mycket om tålamod med grunderna: om jag inte kan få min häst att efterkomma mitt svängande tygeltag i skritt, så är det liksom ingen chans att han lyder i trav eller galopp heller. Eller gör halt när jag vill. Visst är det tråkigt att traggla åttor i skritt med halt på mitten, men ack så nyttigt...

Jag är så lat när jag rider att jag vill att min häst ska svara på SMÅ hjälper. Enklare på ett känsligt fullblod, men även en ardenner känner ju när en fluga sätter sig...Och för mig är trixet - som i alla annan djurträning - att hästen vinner något på att göra som jag vill. När det gäller ridning är jag inte lika "klickig" som när jag tränar hund, traditionell ridning sitter för starkt i min kropp, men jag försöker ha en variant på samma tänk ändå. Hästen efterkommer = eftergift. Hästen efterkommer inte = hindra hästen från att göra helfel, försök igen. Går det fortfarande inte = gör en enklare övning eller ändra förutsättningarna. Hästen gör VÄLDIGT rätt = beröm, halt, sockerbit. Övningarna försöker jag dela upp i små delar, gradvis ökande svårighetsgrad, hög lyckandeprocent.

Det fungerade utmärkt, efter tio minuter var vi inte längre oense om hur en sväng ser ut eller vem som bär benjis huvud (jag vill INTE ha en häst som hänger på bettet!), och han gjorde omedelbara halter på enbart röstkommando. duktig häst! Smart häst...:)

lördagen tillbringades i skogen ihop med glada vänner! Spår och sök, nybörjarövningar och problemlösning.

Mårran fick en egen mattedag, skogen är hennes element. Hon trivdes utmärkt i nya bilen!

Maria visade en taktik för att lära in ett långsammare och noggrannare spårarbete: target-spår. En sten med lukt i varje fotspår, nosmarkering, klick, och godis. Hela spåret blir en enda rad av nostargets!

Att lägga spåret är den krångliga biten...

Ullis är redo!

Yess! Duktig flicka!

Mårran fick prova på personspår, ett kort och ett längre, och till slut ett lite mer avancerat viltspår. Hon skötte sig kanon! Lite förvånad på personspåren (var är klöven och blodet?), men med ett slut med nergrävd snusdosa med godis ökade motivationen enormt! När vi avslutade med viltspåret verkade hon väldigt nöjd med att där var blod igen, och analyserade de första fläckarna i flera minuter med viftande svans...:)

På väg till spåret, coachen Katy ger några sista råd.

Koppla på nosen...

vänta på påsläpp...

...och iväg!

Först Mårran...

...sedan jag, i bästa bergklättringsstil.

Vi närmar oss slutet

STOOOOR belöning. Duktig hund!

Resten av oss gjorde mer avancerade övningar:

Sanna kombinerade lodrät bergsklättring med spårupptag till Spencers nöje.

Maria gick nedåt istället, och la ett upptag i en ravin till Katy och Kaxe.

Maria före...

...Katy efter.

Efter lunchen tittade vi på söket, Mårran som inte är så glad för figuranter fick en motivationshöjande pop-upp-övning som jag var mycket nöjd med. Fast jag kommer nog aldrig att tycka att sök är lika kul som spår...

Mycket motivation och bra basövningar ligger i bakluckan på vägen hem, tillsammans med en MYCKET trött hund!

OK, lammet får inte dia, och bräker högljutt och ilsket. Ansvarsfull Matte har varit och köpt mjölkersättning, korrekt blandat i nappflaska, lagom temperatur, sitter med lammet i knät. Vill Fröken Lamm dricka? ALDRIG! Med van hand öppnar jag den pyttelilla lammunnen, placerar nappflaskan på plats, och masserar försiktigt. Jodå, hon sväljer, slappnar av, och verkar somna. Bra. Jag släpper henne. GENAST springer hon bort till mamma, vilt bräkandes, och försöker dia = blir hårdhänt undanskuffad IGEN. Mjölken har blivit kall i nappflaskan, jag går och gör en ny sats, och samma procedur en gång till...under tiden som jag lyckas få i lammet drygt en dl har nog mer mjölk hamnat på mina kläder än i lammets mage...Men nu verkar hon äntligen vara någorlunda mätt, och jag samlar kraft till en ny omgång om tre timmar.

Årets första lamm såg dagens ljus igår. Stjärna fick först två identiska svarta med vit teckning på huvudet, och sedan ytterligare ett litet helsvart. Igårkväll tog hon alla bra, slickade och puffade och mammabräkte, men nu på morgonen verkar hon stöta bort det svarta (minstingen). Det blir till att mata med nappflaska om hon inte mjuknar!

Hon är VÄLDIGT vaktig (det var hon redan förra året) så jag får inte lov att sitta och titta för länge - då blir hon mycket orolig. Inga bilder än mao...men det kommer!

Mårran har tränat på skällande svarta hundar under de senaste promenaderna, två nya (eller nygamla) har börjat vara ute i trädgårdarna under vår vanliga runda. Inga staket någonstans, vilket gör matte ganska orolig, men båda verkar vara för fega för att våga sig ut. Och skäller gör de! Mycket bra träning.

Våra nya grannar har dessutom skaffat valp. De bor i samma hus som Mårrans tidigare (helt oförtjänta) hatobjekt, och hon blev ganska paff när hon väntade sig en stor svart hund men istället fick se en pytteliten överglad grå långörad minihund...De första dagarna skällde hon en del ifrån vår trädgård eller genom fönstret, men hon verkar vänja sig och vi har gått förbi flera gånger utan minsta reaktion. Funderar på att föreslå gemensamma promenader om någon månad, allt för att främja en ny hundkompis.