Maken sågar ner gamla grenar...Fler än jag som tycker att det ser livsfarligt ut? Han hävdar att han har full koll.

Det töar från taken och droppar ner innanför nacken på jackan. Tom det känns OK, snön smälter!

Mårran solar vid fönstret (och spanar efter taxar?)

Och syrenen lovar att snart blir det grönt igen!

För några veckor sedan fick vi i uppgift på instruktörsutbildningen att hitta minst tre nya sätt att träna in framåtsändande på. Vi hittade betydligt fler:

1. Lära hunden baklänges framåtsändande. Börja från gruppen, backa därifrån, för att få koncentration och långsamt tempo.

2. Tvärtom belöning: belöning konsekvent bakom hunden, hunden ska gå ifrån belöningen för att få springa till den.

3. Grupphjälp – byt förare och kör ett framåtsändande med någon från gruppen för att få rätt sinnesstämning (kräver ett inlärt framåtsändande).

4. Människorna ”faller” om inte hunden saktar in och är försiktig förbi.

5. Framåtsändande ner i vattnet, med strandkanten som ”avsaktare”.

6. Framåtsändande till ”bollbana”, med många bollpinnar på båda sidor för att få en lugnare hund. Ev samma sak med matskålar.

7. Lång grupp med många människor, snabbt fram till gruppen, en av de sista människorna belönar. Gruppen kan bilda tratt, smalna av, belöningspunkten är lätt att ändra.

8. Snömetoden (eller djup sand). Trampa upp en gång fram till gruppen, ingen gång efter gruppen. Lättsprunget innan, svårsprunget efter.

9. Nollfelsmetoden: Två linor, en som går framåt och en som går bakåt. Styr hunden exakt! Kräver att hunden har lärt sig att villigt följa med i kopplet.

10. Sexveckorsvalp: frivillig inlärning med en tik som redan kan. Härma mamma.

11. Småhundsmetoden: limma ihop med en större hund som redan kan, hanhundsvarianten följer en löptik.

12. Jaktmetoden: använd ”lilla bytet” för att få bra fart fram till gruppen, preparera med något äckligt för att sedan få ner tempot.

13. Fiskespö med korvbit framför hunden för att få ett bra framförgående.

Naturligtvis är långt ifrån alla genomförbara eller ens önskvärda, men "skapandeprocessen" gjorde att vi funderade i lite nya banor.

Jag funderade i veckan över hur kul det hade varit om man hade närmat sig alla nya moment med samma öppenhet och nyfikenhet. Ibland tror jag att vi har för bråttom att börja träna, och missar att verkligen fundera över HUR vi vill träna...Fundera - planera - träna - utvärdera reduceras till de tre sista (i bästa fall).

Sedan funderade jag lite till, jag upplever nog ändå att de flesta tränare är ganska duktiga på kreativa problemlösningar i tävlings- och trix-träningen. Men vardagslydnaden? Där tenderar iallafall jag att "fastna" i gamla vanor och metoder.

Veckans utmaning: Hitta minst fem helt nya sätt att träna "gå fint i kopplet". Genomförbara eller inte spelar ingen roll. Släpp fantasin loss!

Nöden har ingen lag...jag är glad att jag har ett stort kök!

Idag blev det rut-träning för första gången på evigheters evigheter. Tvåans ruta med ställandet har suttit bra på Popsy, hon har lagt sig fint på kommando, men vid inkallningen har vi fått problem: "Vadå? Inkallning FRÅN rutan? Sånt gör man inte!"

Så jag har höjt värdet på inkallning från liggande, kallat in gåendes från henne på promenaderna, och lagt in inkallningar som "avslut" ibland vid andra övningar (som konskicken tex).

Det gav resultat! Som Katy sa för några gånger sedan i Svalöv "Shit, momentet blir ju faktiskt bättre om man tränar det..."

Jag var också lite rädd att hon skulle göra ett konskick och inte ett rutskick, men med ett par strategiskt kastade belöningar i början var hon helt inne på RUTA och inte kon.

Summa summarum så kunde jag efter tio minuter skicka henne till rutan från 7 meter (så långt är mitt kök), ställa henne i mitten, lägga henne UTAN handtecken, gå mot rutan, vända, och kalla in. Maxbelöning! Supernöjd!

Mårran fick också träna lite ruta, först bara gå genom rutan mot en belöning (klick i mitten), sedan söka upp mitten (klick för rörelse och riktning, belöning kastad över huvudet). Själva ställandet tränade vi mot en godisbit i ett annat rum, och till slut satte vi ihop alltihop. Total förvirring...Tillbaks igen, vi får träna delarna till bättre flyt och inte ha för bråttom! Jag är egentligen helt nöjd med att hon bara siktar framåt mot rutan, det är ett stort steg för henne...:)

Igårkväll innan jag kom hem från jobb råkade nya grannens tax förirra sig in i vår trädgård. Intet ont anande släppte Ola ut Mårran...Taxen var VÄLDIGT liten när Mårran hade berättat i alla tonarter att detta var HENNES trädgård och han var INTE välkommen. Grannen kom gående över fälten, full av ursäkter. Trevlig karl som gillar hundar, om än lite släpphänt med kopplet...:)

Imorse fortsatte vi med konskicken.

Popsy avancerade snabbt till att kunna skickas från ca 7 meter, och jag la till störning i form av två äpplen som jag dirigerade till från konen. Svårt...varför stanna liksom? Därför att annars får man inte fortsatt kommando, utan får göra om från början. Hon fattade snabbare än väntat - baklängeskedjning när den fungerar som bäst. :)

Mårran gick vidare till att hitta korrekt position - stående - från två meter, och vi började sätta på "kon"-kommandot och "stanna"-kommandot.

Det är förvånande - och jätteroligt - att hon verkligen gillar konträningen!

Snart dax att bygga upp en ruta i matrummet och börja köra kon i köket - ruta i matrummet. Vinkeln kommer automatiskt eftersom rummen ligger i vinkel. Snödesperationen leder till intressanta lösningar...

I både apportering med dirigering och rutan ingår att hunden först ska stanna vid en kon. "Onödigt!" säger Loppan och drar snabbt förbi...Så nu ska konen värdeladdas!

Jag har sett en klar tendens till förvirring när jag blandat konskick och rutan, så nu tränas konen med en vit plastdunk istället. Start idag innan frukost (vi har bytt mat till Hill`s dietmat för seniorer, hon ÄLSKAR den!).

Steg ett: Klicka allt som INTE är välta konen med tass eller nos (tydligen väldigt roligt...)

Steg två: Jag vill att Popsy ska runda konen och ställa sig mittemot mig, alltså tränade vi att hon skulle inta frontposition i förhållande till var jag stod. Vi stod på varsin sida konen, när jag cirklade åt ena sidan klickade jag att hon flyttade sig rakt mittemot mig. Utan att välta konen.

Steg tre: Spontant gå till rätt position från fotposition.

Steg fyra: Ökade avståndet, började sätta på kommando när hon var på väg.

Steg fem: Kommandot blev utlösande, hon väntade på mitt "kon" innan hon sprang.

Steg sex: Lade till ett "stanna" när hon intagit korrekt position (väl inlärt sedan tidigare).

Så långt kom vi på ca 15 minuter och en portion frukost.

Mårran tittade på och ville OCKSÅ prova! Samma tillvägagångssätt (men med fler pauser och högre lyckandeprocent, annan hund andra kriterier), och hon kämpade på för sin frukost! Duktiga flickan har aldrig tränat något liknande innan, men på tio minuter gjorde hon spontana skick med rundning av konen från två meter. Hon vill gärna sätta sig (säkert fronten i rallylydnaden som slår igenom) så jag klickar tidigt och belönar upp i stående om hon hinner sätta sig. Ett par extra klick för att värdeladda positionen, och sedan ny rep.

Jag längtar, längtar, LÄNGTAR tills snön försvinner och man kan träna utomhus igen!

Dags för en tripp till Svalöv, i blötsnön...

båda hundarna fick följa med. Mårran har träffat ett par lösa hundar under promenaderna i veckan och behövde få lite hundmötesträning, perfekt med en kurs där alla hundar är trevliga och inte bryr sig om henne! Hon skötte sig dessutom perfekt.

Vi började med att träna skall, Mårran och jag har tränat lite på kvällarna när hon ligger på sängen, men inte mer. Det hade gett resultat! Jag fick in ett par klick på ett skall. Sedan två...tre...fyra...FEM...SEX! Snygga, rena, starka. Och hon satt ner hela tiden. Heja!

Popsy fick börja med vittringen, som har gått så bra ända till i torsdags då hela momentet föll ihop i en frenetisk hämta-pinne-fest. Backade lite i träningen. Fick hjälp att lägga ut - hon plockade rätt. Igen, och igen, och igen! Vi la pinnarna i hög, som en klocka, på längden, på tvären. Hon analyserade - utan att smaka - valde, och apporterade. Hurra!

Sedan var det dags för stegförflyttning och vändningar med Popsy, som OCKSÅ fungerade! Var för sig, i kedja, och i momentet.

Samma sak med Mårran, som var glad och träningsvillig. Framåt: perfekt. Bakåt: perfekt. Höger: kommer fint, inte klart. Vänster: påbörjat, rör sig korrekt. Hon fick avsluta med en fjärr på två meter, med rena, snygga, exakta skiften på cm samma plats. Otroligt...

Sammanfattningsvis så kunde ingenting gå fel...otroligt nöjd med båda hundarna!

Jag vet inte vad en normal människa gör på en exra ledig dag, själv spenderar jag fyra timmar framför en DVD om djurträning och antecknar naturligtvis. här kommer skiva 1:

Ett exempel ur Bobs träning:

Han tränade en ödla att trycka med foten på en pedal, som förstärkare fick ödlan en annan liten ödla att äta upp. Bob upptäckte att om han placerade den lilla ödlan i en patronhylsa så blev den större ödlans beteende starkare. Ett starkare beteende betyder att förstärkaren var bättre, det var ”roligare” att få lurpassa på att den lilla ödlan skulle komma ut än att bara få den serverad. Slutsats: genom att ändra miljön kan man påverka beteendet!

DVD:n handlar om TRÄNARENS beteende. Det räknas lika mycket som – eller mer än – djurets beteende, eftersom det är nyckeln till att ändra djurets beteende. Vill vi att djuret ska göra något annorlunda, så måste vi göra något annorlunda.

Den handlar om att göra beteenden och träning ENKLARE. Inte nödvändigtvis lättare, enklare.

Den handlar INTE om spekaulationer i vad djuret tänker, ledarskap, eller rangordning – helt enkelt för att det är ointressant för resultatet: ändra djurets beteende.

Vad är djurträning?

• Skinner sammanförde träning och vetenskap 1930. Modern träning föddes 1940.
• Se vad du har (vad djuret gör). Vet vad du vill ha (ditt mål). Träningen är vägen däremellan.
• Gör det mödan värt för djuret att delta i våra små lekar. Ofta vill vi ändra naturliga beteenden hos djuret, se till att det är värt något för djuret!
• En mekanisk färdighet: koordinationen mellan öga och tumme (om man klickertränar) och förmågan att tillämpa en träningsmetodik.

Hjärnkirurgi är också en mekanisk färdighet. Om du ska välja att bli opererad av någon som 1. Har studerat alla böcker om hjärnkirurgi som finns, diskuterat olika metoder på nätet, men aldrig faktiskt opererat, eller 2. Någon som aldrig har läst en bok men har opererat (framgångsrikt) de senaste fem åren, vem väljer du?

Det räcker inte att läsa, lyssna, diskutera. Man måste PRAKTISERA!

• Beslut, beslut, beslut. Träning bygger på att man hela tiden tar beslut: förstärka detta, flytta detta, osv. När ett beslut är taget måste vi GÅ VIDARE! Se ALLTID framåt, det är det enda vi kan förändra.
• En blandning av vetenskap, teknologi, och känsla. Man kan lära någon exakt hur man hanterar pensel och färg och få bra resultat, men för att måla som Rembrandt krävs något mer…

Träning bör vara ROLIGT eller LÖNSAMT. Helst båda.

Vad är beteende?

Allting som en organism gör. Tränare har inte uppfunnit beteende, det har alltid funnits och ändrats av sin omgivning. Vi lär inte hunden att ”tänka” eller ”testa”, det gör den redan. Bara inte alltid som vi önskar. Vårt jobb är att hitta ett sätt att kommunicera med djuret så TYDLIGT som möjligt. Djur är ”inlärningsmaskiner”, det är så de överlever, vi behöver bara hitta sätt att få de att förstå vad vi menar!

Två typer av beteenden

Reflexer: icke viljestyrda beteenden som utlöses av stimuli. Hjärtat slår. Andas. Blinka.

Operanta beteenden: viljestyrda beteenden som utförs beroende på tidigare konsekvenser.

Gränsen mellan de två är otydlig och suddig, och ju mer vi lär oss om hjärnan ju suddigare blir den.

Alla beteenden börjar med någon typ av medfött reflexbeteende som sedan modifieras. Stimuli = respons.

Fasta beteendemönster är mittemellan reflex och operant. Ex: att gå. Jag bestämmer mig för att börja gå, men sedan tar kroppen över och jag tänker inte på HUR jag går. Man kan se unga män i USA som lägger sig till med ”gäng-gång”, en kombination av att de härmat vuxna och blivit uppmuntrade som barn. MYCKET svårt att ändra på! Ett annat exempel kan vara att träna hunden att springa över gungan. I sex månader tränar jag ett speciellt beteendemönster, som jag helt plötsligt vill ändra på. Hunden har byggt ett fast beteendemönster som sitter där det sitter!

Sensmoral: Om någon del av det beteendemönster du tränar inte ser ut som du vill: sluta träna tills du har hittat ett bättre sätt att träna på! Stärk inte ett beteendemönster som du inte vill ha!

Alla djur är primärt intresserade av en enda sak: att överleva. Om man tänker sig att Skinner representerar operanta beteenden och Pavlov representerar reflexer så går vi som tränare ständigt med Skinner på ena axeln och Pavlov på den andra. Om hunden blir rädd eller obekväm så växer Pavlov och Skinner krymper = dålig inlärning eftersom hunden inte är mottaglig till 100%. I det läget behöver vi pausa, få hunden lugn och glad igen = Pavlov krymper och Skinner växer, och hunden är redo att lära sig igen.

Operanta beteenden handlar om att beteende=konsekvens. Konsekvensen bestämmer om beteendet ökar eller minskar i framtiden. Trevlig konsekvens= beteendet ökar. Otrevlig konsekvens=beteendet minskar. Enkelt!

Beteendeanalys undersöker tre saker:

1. Vad händer INNAN beteendet? Stimuli/signal? Genetik? Tidigare erfarenheter?

2. Vad gör hunden, vilket är beteendet? Dela upp i så små delar som möjligt: vilken del vill du ändra? Hur kan du göra det?

3. Vad händer EFTER beteendet? Något bra, något dåligt, ingenting alls? Både från tränaren och miljön!

Jag har funderat lite över vad som påverkar mig som hundtränare, varför jag tränar som jag gör när någon annan tränar helt annorlunda. I min värld har naturligtvis jag rätt, jag tränar ju på det sätt jag tror mest på. Men det gör säkert alla andra också! Dessutom ändras mitt träningssätt med tiden, jag lär mig och utvecklas och byter metod. Varför gör jag som jag gör?

Framför allt gör jag - som alla andra - det som jag tror lönar sig mest. Beteendelagarna påverkar mig lika mycket som min hund. Jag jobbar för att antingen få något (en hund som gör som jag vill) eller undvika något (en hund som gör tvärtemot det jag vill). De val jag gör, helt omedvetet eller mycket medvetet, baseras på vilka konsekvenser agerandet fått i tidigare situationer. Eftersom jag är människa och tänker mer komplext än min hund (tror jag) så spelar det också in vad andra berättar för mig, vad jag ser andra göra, och vad jag kan föreställa mig kommer att hända - min fantasi. För att komplicera det hela ytterligare så kan jag välja eller välja bort vissa metoder baserat på etiska värderingar, eller för att jag helt enkelt vill testa något annorlunda.

Det som påverkat mig mest:

1. Mina hundar. Ingen av dem fungerar något vidare med inlärningsmetoder som bygger på straff. Popsy blir förbannad, Mårran blir olycklig. Eftersom de metoderna inte har gett mig önskat resultat så har jag ändrat mitt beteende - testat andra inlärningsvägar.

2. Mina tränare. Jag har tränat mycket, både häst och hund, för många olika tränare. Naturligtvis färgas man av de som man möter, både de som är karismatiska och övertygande som personer men inte bidrar så mycket till träningen, och de som verkligen gett tips och råd som fungerat.

3. Böcker och filmer. Jag läser mycket, och letar efter nya tips och råd.

4. Mitt aktiva val att träna på ett sätt som är roligt för både min hund och mig.

När man väl kommit så långt att man hittat en "väg" som man tror på, så misstänker jag att man gärna stänger dörren lite grann för andra träningssätt. Man söker tränare med samma grundinställning, träningskompisar med samma träningstänk, väljer böcker och föreläsare som man misstänker kommer att stödja det man redan tror på. Iallafall ser jag den tendensen hos mig själv. Och så blir det så att man blir bättre och bättre inom sitt specifika område, inom sin säkerhetszon, men man glömmer att testa nytt och att bredda sin kunskap. De flesta av oss har inte så många hundar att träna på en daglig basis, så de starka erfarenheter vi får bygger på ett fåtal hundar (som kanske dessutom är ganska lika i lynnet).

Jag försöker aktivt utmana mig själv att träna annorlunda, att sätta mig in i och förstå andra träningssätt, och att testa nya hundar och nya metoder när jag får chansen. Det är ibland väldigt jobbigt att gå ut ur sin "zon", men jag blir alltid en erfarenhet rikare. Ibland är det något som jag kan ta med mig och använda, ibland så är det något som jag säger "nej tack" till. Jag skriver försöker för jag vet att jag har svårt att lämna mina fördomar, och jag vill gärna stanna kvar i det jag behärskar.

Något att fundera vidare över...personlig utveckling under 2010!

Inte ens min starka och obändiga vilja kan få snön att försvinna...jag ser det som ett personligt nederlag.

Det betyder att den planerade spårträffen 21/2 blir inställd (igen). För glada hundar blir det istället en stadspromenad i Lund klockan 14! Anmäl intresse på mailen asa@asashundar.se .

Mårran ser jättemycket fram emot att få gå i stan och äta supergodis igen - det var ett tag sedan :)

Lilla Fiaten Fia har fått sin dom: topplockspackningar, termostat, kamrem, olja + filter, och allt runtomkring. Samma som sist alltså. Varför? Därför att det inte blev korrekt åtgärdat sist...Min förra verkstad var billig och dessvärre blev tydligen jobbet därefter. Jag tror uppriktigt att han gjorde sitt bästa och tänker inte bråka, men visst känns det surt!

Så nu har jag ingen bil på en vecka (som jag naturligtvis jobbar varje dag), en massa pengar mindre på kontot för akuta nödfall, och ångest för att jag inte fick bilen kollad i tid INNAN riktigt lika mycket skada hunnit ske.

Nog med självömkan! Jag ska fixa en kopp kaffe och en huvudvärkstablett, och hinna ta ut hundarna en sväng innan det är dags att ta bussen till jobb. Tur att jag har ett jobb (eller två rättare sagt), det är inte alla förunnat! Dessutom är jag frisk, har min familj av man och djur runt mig, och har absolut inget att gnälla över. Så!

Så har det hänt IGEN. Min bil har lagt av. Denna gången mitt under pågående färd på E22:an...jag hann precis svänga in mot Åkarp och komma ut vägen innan det var oåterkalligt stopp och motorn rök illavarslande.

Assistanskåren ringdes (MYCKET glad att jag tecknade den försäkringen), en trevlig ung man vid namn Jerry delade sina semesterplaner med mig på väg till närmaste verkstad, och nu väntar jag på domen som faller på fredag. Fixa eller skrota? BÄ! Jag är trött på bilar som är olydiga!

Är det förresten någon som känner till ett hotell/vandrarhem i närheten av Hörby som tar emot hundar? Ett par av mina kursare kommer långväga ifrån helgen 27-28/2. Tips mottages tacksamt!

Jag studerar ofta mina hundar. Det grundläggande hundspråket är "universellt", men varje individ har sin egen tolkning och sin egen dialekt i uttrycken. Jag tycker att det är roligt att se hur de uttrycker sig sinsemellan, och mot oss (inte alltid likadant!)

Har man som jag en hund som reagerar lite extra på sin omgivning - speciellt andra hundar - så är det inte bara roligt, utan nödvändigt att kunna läsa hunden. Om man kan fånga de där första tecknena som  hunden visar, när den fått en doft i nosen eller hört något som inte jag hört eller sett något som jag har missat, så har man en mycket större chans att förbereda sig på rätt sätt. Genom att belöna det där första tecknet - den speciella blicken, stelheten i kroppen, vad det nu kan vara - så skapar vi en ny förväntan hos hunden: belöning väntar hos matte. Det allra första steget i skvallerträning.

Idag fick jag precis ett sådant ögonblick. Vi gick ut på vår vanliga morgonpromenad, och jag märkte att Mårran var lite mer "på" än vanligt. Ju närmare vi kom väghörnet som skyms av några buskar ju piggare blev hon, studsade runt i kopplet, ville inte riktigt nosa. En pytteliten varningsklocka ringde i mitt huvud, hon var inte som vanligt. Inte hennes normala "jag ser en hund"-signaler, men något var annorlunda.

Så jag kortade in kopplet, satte henne, vi pratade och masserade en halv minut tills jag såg att hon slappnade av, och gick runt hörnet - rakt in i en yster boxer! Inte riktigt rakt in, den var ca tio meter bort, men för Mårran på hemmaplan har tidigare dylika saker resulterat i avgrundsvrål.

Inte idag! Tack vare att hon fick tid att lugna sig och vänja sig lite vid doften och ljudet (som jag missade helt och hållet) så var hon väl förberedd även om jag var helt ovetande. Jag lär henne stå och titta på hunden i ca fem sekunder, konstaterade att hon inte skulle komma att vända upp mot mig spontant i detta läget, berömde översvallande med rösten hennes lugna uppträdande, och matade när hon kom och tog kontakt. Sedan gick vi efter hunden en liten stund, hon tittade, vände spontant mot mig och skvallrade, och fick belöning. Ca fem gånger, sedan vände vi och gick på andra hållet istället - träning över för idag. Jag hade antagligen kunnat fortsätta förbi den andra hunden, nu var Mårran lugn och hungrig, men ibland känner man helt enkelt för att göra det lätt för sig.

Popsy tyckte nog att det var mycket väsen för ingenting, men är det godis inblandat så är det helt OK.

Hundar ljuger inte. Visar de att något är fel eller konstigt så är det så. Lär dig läsa signalerna och lita på din hund, det är så mycket enklare än att själv försöka spana oabrutet över omgivningen...

Jag lät vittringen vila efter framgången sist, och plockade fram pinnarna igår. Inget godis på pinnen utan bara min lukt, sex pinnar på rad, tre godisbitar emellan för att koppla på nosen, och hon hämtar utan att tveka rätt pinne. Vi är redo för att ta momentet en liten bit till. :)

Mårran var pigg och glad och tränade inkallning med ställande, som faktiskt fungerade över förväntan och flera gånger på rad. Fortfarande kort avstånd, men bra start, för det mesta bra stopp, och sedan kan jag välja mellan att skicka till belöning bakom eller kalla in till belöning hos mig.

Vi längtar alla tre tills snön försvinner och man kan träna saker som tar lite plats...

Husse har kapat lite grenar och lagt ut i hagen:

Hmmm...vad är det där?

Man kan smaka lite...

Kolla nu här!

Snabbaste vägen till andra sidan...

...måste vara GENOM hela högen...

...nyttig styrketräning på köpet...

...skaka bakbenen fria...

...och vänd upp mot husse.

Visst var jag duktig!

Kylan fortsätter, så det var dubbla täcken på Popsy i Svalöv i lördags.

Framåtsändandet stod på agendan. Popsy vägrade jobba utomhus..."Det stackars lilla livet" fick komma in och jobba med stegförflyttningar istället, betydligt trevligare tyckte Loppan som var överallt utom där hon skulle. :)

Efter lunch var det dags att bli filmad i det fria följet, UTE PÅ PARKERINGEN! Javisst tänkte jag i mitt stilla sinne, det blir till att väcka hennes arbetsvilja snabbt som 17... När hon inte behöver hålla mer än några minuter utan belöning går det att "fuska" sig till en god kontakt, och jag blev förvånad när jag såg oss - det såg helt OK ut. Långt ifrån så bra som jag inbillar mig att det brukar vara, men inte så dåligt som det kändes. Viftande svans, god kontakt, och bra sättanden trots snön väger upp för svajande position och dåliga stegförflyttningar.

Dagens sista praktiska pass var störningsträning/stadgeträning inomhus med alla hundarna på samma gång. nu hade lilla fröken både vaknat, lugnat ner sig, och var i perfekt träningsläge! stadga i ligg, sitt, och stå trots att äckliga små mudisar lekte fem cm framför nosen ("flytta på er, jag ser inte matte!") eller matte gav godis till annan hund eller rullade apporten framför. Hon hade en beslutsam min och visade klart och tydligt "jag låter mig INTE luras, jag håller min position".

Sedan fortsatte vi med stegförflyttningarnas tre delar: sitta kvar medans matte rör första foten, ställa sig på signalen lyft vänsterhäl, och sedan antingen följa (höger) eller leda (vänster) i sidled. nu började hon sakta generalisera köksträningen hemma till en ny plats. "Jaha, var det DET du ville!"

Till sist körde vi fjärrdirigering på tre meters avstånd. Säkra, snabba men lugna skiften med ett nästa för tydligt bakåttänk. Inga tasstramp utan god stadga tills nästa kommando gavs. Korrekta tassförflyttningar i alla skiften.

Jag kände mig MYCKET nöjd med min lilla Loppa!