Den där vintertiden kom precis rätt...det var SÅ SKÖNT med en timmes extra sömn på morgonen!

Tyvärr var inte vädret ett dugg bättre, jag är återigen väldigt tacksam över att vi fick tak. Idag gick vi från passivitet till aktivitetsövningar, med parallella lekar, mycket enkelt boxarbete, och den väldigt uppskattade "kaosleken" där till slut samtliga sex hundar gick huller om buller i organiserat kaos...Tidigare har jag kallat den "kraschleken", men det nya namnet är mer passande!

Återigen förvånas jag över hur både hundar och ägare utvecklas under bara två dagar, från spända hundar i hög stress, till hundar som ena ögonblicket kan gå upp i glad lek för att i nästa kunna ligga lugnt bredvid matte på filten och titta på en annan hund i glad lek. Sådant gör en instruktör mycket lycklig! :)

Mina egna har äntligen börjat komma ur löpet, och tillbaka till verkligheten. De kan fortfarande somna tätt ihop (det gör de vanligtvis aldrig), men "löpöronen" och det där speciella uttrycket i ansiktet kommer mer och mer sällan.

Jag har inte uppbådad energi till egen träning i helgen (och de har inte brytt sig, för en gångs skull), däremot har jag roat mig med "normala" saker som bio på lördagkvällen, och gospelkonsert med King Street Choire på söndagen. Lite paus från hunderiet ger tid att ladda om batterierna, idag känner jag mig redo för en ny vecka!

Inte bästa vädret för en CU-kurs. Jag är väldigt lycklig över att vi fick tillgång till tak över huvudet! Avslappning när det är blött både ovanifrån och underifrån är lagom lyckat, både för människor och hundar...Nu blev det toppenbra! Deltagarna är "typiska" CU-hundar, reaktiva, stresskänsliga, men inte aggressiva och otroligt arbetsvilliga. Gårdagen ägnades i stort sett enbart åt grundläggande avslappningsövningar, och att mycket försiktigt börja bygga "aktivitet - passivitet - slappna av - aktivitet"-struktur. Det är alltid roligt att se en hund som är spänd som en stålfjäder på morgonen gradvis slappna av under dagen, och till slut nästan somna i mattes famn. Det ska bli väldigt spännande att se hur de reagerar på dagens lite mer aktiva övningar.

Helgkurs hemmavid känns lyxigt, inget långt körande, sova hemma, tid för egna hundarna.

I fredags hade jag turen att få en kort genomgång av hur IPO-gruppen på klubben använder lek för att motivera sina hundar. Vi skulle ha en "lek-genomgång" för allmänlydnadskursarna, och plötsligt dyker IPO-gruppens tränare upp! Med två glada dobermannar att titta på och en mycket kompetent tränare som förklarade fick jag frågat om allt jag funderat över (och det är en del...). Denna träningsgruppen (jag vet inte om det är allmänt vedertaget) bygger hela träningen på trasan, som byggs upp att bli oerhört värdefull för hunden. De leker i högervarv, dvs svänger runt trasan till höger med hunden efter, och kompenserar ev. skevheter i hunden genom att alltid gå i vänstervarv och vara mycket noga med att trasan kommer när hunden går exakt i position. Startträningen utförs med godis i vänsterhanden som hunden går och "nabbar" på, när den hittar positionen kommer trasan fram. Leken används också för att få ett bra och helt grepp till senare skyddsträning, och lägga grunden till div. moment. Hundarna ska vara mycket höga i aktivitet, ha enorm fokus på föraren, och ständigt "gå på klorna". Jag frågade vad man gör om man har en hund som brister i lekintresset och fick svaret "byt hund eller byt sport", vilket jag tyckte var klokt - alla hundar passar inte för allt.

Rena motsatsen till vad jag ska göra idag - men ändå inte...Man tackar för ny input!

Jodå, jag kom iväg trots regnet. Mycket stolt över mig själv!

Jag ville träna lite uthållighet och störningsträning, men inte alltför svårt (höglöp är höglöp). Det blev en rallylydnadsbana med åttans frestelser.

Popsy var glad och på G - som vanligt. "Rallylydnad? Skitkul!" Hon är så tacksam att jobba med! Vi avslutade med några konskick och en sitt i grupp (utan grupp) i regnet. Hon såg faktiskt glad och förväntansfull ut där hon satt, trots väta både underifrån och ovanifrån! STOR belöning.

Mårran var en enda stor nos...Hennes absoluta favoritobjekt för tillfället, Popsy, hade ju gått på gräset! Vi jobbade med varje skylt och transportsträcka, bryt vid fel - gör om - gör rätt, och när vi tagit oss igenom hela banan en gång kunde hon hålla uppmärksamheten utan att nosa en hel bana!  Trots åttans frestelser och allt! Jag belönade med hennes favorit: utlagd externbelöning i skål.

Nu samlar jag kraft för kvällskursen i rallylydnad, i regn och mörker...tur att deltagarna är så härliga!

Jag körde vittring inomhus idag med de två löpidioterna (en i taget, den andra i andra rummet).

Båda två jobbade enligt planerna! Jag är nästan lite överraskad...kommer detta verkligen att funka hela vägen?

Popsy avancerade till att dutta en gång för "bra", sedan la jag ut pinnen i linjen med de andra - medans hon såg på - och så fick hon spontant dutta en gång till på rätt pinne för klick och godis. Min tanke är att jag ska få henne att förstå att det är MIN pinne som ska markeras, inte vilken som helst. Började hon bli "pinnfrenetisk" bröt jag och gjorde om från början. Hela tiden bytte jag platsen som rätt pinne låg på. Till att börja med var det mer chansning än tur nät det gick bra och min hjälp var VÄLDIGT tydlig, men efter två pass kunde jag övergå till att bara visa korrekt pinne, lägga ut den, och låta henne välja. Det verkar som att hon har fattat att det är en speciell pinne som ger utdelning, och det speciella är att jag har haft den. Jag vet inte om hon kopplar ihop det med lukten än, men nosen är påslagen och hon är lugn och systematisk.

Mårran fick sitt första pass: två dutt och klick för pinnen i handen, sedan la jag ut den och hon fick välja. Superenkelt, stor hjälp, och hon lyckades ändå välja fel ibland (vilket jag ser som något bra, jag tror att hon lär sig av att inte få belöning när hon gör fel - så länge det inte är mer än 1 gång på 5). Det blev stadigt bättre, jag tror hon börjar fatta hon med!

Jag har ganska klart för mig hur jag ska stegra svårigheten på ett bra sätt, återstår att se när bakslaget kommer. Förhoppningsvis blir det inte värre än att jag kan planera om och komma vidare igen. (Vadå olyckskorp? Jag talar av erfarenhet - vi har jobbat med vittringen i 1,5 år utan att få till den! Världens värsta moment!)

Istället åker jag till klubben och tränar imorgon Torsdag 13-15. Sällskap välkommet!

På fredag ska äntligen kvinnorna i min familj träffas för lunch och shopping...ibland går familjen före hundarna. Typ en gång i halvåret.:)

Mina hundar har bara sex i huvudet just nu. Både Mårran och Popsy får speciella "löpöron" och ett fånigt uttryck i ansiktet när de förhoppningsfullt puffar på den andre. Mellan hormonstormarna är de extremtrötta, och Popsy får svårt att hålla tätt och måste ut fyra gånger varje natt. Jag är lagom mosig i huvudet som ett resultat...Snart är det över! Jag räknar dagarna.

Snart dags att åka till jobb...syrrans ungar är sjuka så jag har jobbat andra tider än jag brukar, vilket spär på min allmänna förvirring. "Vad är det för veckodag? Måste hämta min kalender!" Är det bara jag som håller rätt på dagarna genom vilken rutin den dagen brukar ha? Ändras det så blir det kaos i huvudet!

Bilder till artikel om rallylydnad sökes omgående! Maila till asa@asashundar.se

Annars behöver jag en fotomodell igen...:)

För en gångs skull var vi båda lediga tillsammans, och kunde träna Benji lite mer genomtänkt.

Lördag: ridning. Ola satt på ryggen, jag belönade fina starter och bra bjudning med röst och morot. Det är roligt att se honom tänka! Första smackningen la han öronen bakåt och spände sig, efter tio minuters träning stod han stilla med smackningen och få gå framåt (med påföljande beröm och morot) som förstärkare! Hästar fattar MYCKET snabbare än hundar...och baklängeskedjning rockar!

Söndag: körning med vagnen. Här har vi inte träffat på några problem hittills, utan bara fortsatte träna halter, igångsättningar, och svängar.

Jag har tränat Popsy vidare med app-dir, och idag kändes hon väldigt säker på delmomenten så vi började baklängeskedja. Ett par missförstånd precis i början, men sedan kunde jag skicka gång på gång på gång...Plättlätt moment! :) (Säger jag nu...vi har en del generalisering kvar...)

Vi jobbade vidare med långa rutskick, hon siktar fint och håller bra tempo ända tills kommando "stanna".

Och så vittringen...Pinnarna var förberedda i diskmaskinen. Jag la ut dem med tång, smetade lite köttbulle på en (mest för att JAG ska kunna nosa om jag blir tveksam på vilken som är vilken), lät henne dutta två gånger, och la ut den. Än så länge vill jag ha spontana markeringar med nosdutt, men jag klickar även om hon tar den i munnen - det är själva VALET vi har problem med. Det kändes faktiskt ganska bra! Hon slängde sig inte över alla samtidigt, utan jobbade ganska metodiskt med nosen påslagen. Inte är där någon säkerhet, men aktivitetsnivån var rätt, tanken (nosa) var rätt, och hon valde rätt 8 gånger av tio. Jag vet, jag använder en enorm hjälp, men bättre det än att få felbeteenden gång på gång - tänker jag. Än så länge, kanske förbannar jag metoden senare...

Mårran tränade ställanden och rallymoment, hon var glad, intensiv, och härligt fokuserad och ville aldrig sluta träna :)

Att få hunden att fatta att hon ska välja EN SPECIELL pinne, inte första bästa.

Konstaterade idag att visst har hon lärt sig något på Inkis "gömma-pinnen"- metod: att påvisa den gömda pinnen. Eller den som ligger lite längre ifrån. INTE den som luktar av mig!

Så vi följde Marias råd istället: köttbullemetoden. Låt hunden leta köttbullar runt pinnhögen tills den kopplar på nosen direkt. Check. Byt sedan ut köttbullarna mot en pinne som luktar köttbulle. HA! "Inga köttbullar? OK, jag väljer en pinne istället, vilken som helst." GAAAH! Jag kommer att SPIKA fast dem så att hon inte kan lyfta dem! För det är en stor del av problemet: det är så förstärkande att få apportera...hon gör underbara ingångar och sitter och väntar med pinnen i munnen. Och det skär i hjärtat att inte belöna...men jag försöker vara stark: det är EN ENDA pinne som är intressant.

Till slut bytte vi till Åsa-metoden (uppfunnen där och då). Två nosduttar på pinnen. Ut med pinnen i högen. Klick för nosdutt på rätt pinne, går hon förbi gör vi om från början. Ingen apportering öht. Jag ska inte säga att det gick så mycket bättre...men jag TROR att det kan passa oss, jag har en (ganska) tydlig plan för hur jag ska gå vidare och koll på mina kriterier.

För att trösta mig fick hon göra lite grundfärdigheter spontant och på kommando (idag låg stå väldigt högt upp), lite fjärr som var helt suverän, och ett par enkla rutskick.

Mårran fick ett pass med lite grundfärdigheter, stimuluskontroll på ställande på avstånd (kastade godiset lååångt och ställde när hon var på väg tillbaka - gick ovanligt bra), och ett par inkallningar med fokus på tempo. hon fick också göra ett par skiften, fin fokus och snabbt utförande på fullt avstånd. Det tar sig!