Hundarna fick varsitt morgonpass:

Mårran körde starter, ingångar, front, vänstersnurr, backa, och positionsbyten vid sidan. Hon började svagt och oinspirerat, men efter att jag belönat med lek gick hon upp och blev riktigt träningsglad. Jodå, ni läste rätt: belöning med lek fick igång träningsattityden! Inte varje gång, men ca 1 lek på 5 godisar gjorde en enorm skillnad. En självklarhet på en lekglad hund, men för Mårran som har haft noll och inget lekintresse är det ett smärre mirakel :) Så visst kan man klickerträna lek och få den att fungera som belöning!

Popsy fick börja med vittringen, som gick åt skogen helt och hållet. Ingen nos, bara gripa första bästa. Vi gick vidare till fjärren, jag ville testa att hon gör skiftena ovanpå en låda, för att "tvinga" henne att stanna på ett och samma ställe. Hon testade bakbenstarget och handstå på lådan, men efter en stund fick jag snygga skiften sitt-stå-sitt. I experimenteringssyfte provade jag att använda brädor för att göra en lite "fålla" som skulle fylla samma syfte. SVÅRT att hon plötsligt inte skulle röra vid brädorna, alldeles nyss var det ju en targetövning! Vi la lite frishejping på problemet, bara för att det var kul, och hon bjöd sitt ligg och stå blandat med bakbenstarget, backa, och ingångar :) Jag ska fortsätta mitt experimenterande, jag känner att vi är något på spåren för att lära in en riktigt snygg fjärr! Och hon har VANSINNIGT roligt under tiden...

Mårran tvingade sig till ett pass till, och ville inte avsluta! Jag är bara SÅ NÖJD med att leken verkligen fungerade idag (och resten också). Trägen vinner!

Jag är godkänd!

Trots mina ringa år som instruktör (jämfört med övriga avtalsinstruktörer) så har SBK - efter kontrollerande samtal till mina referenspersoner - godkänt mig som avtalsinstruktör.

Vad betyder det för mig rent praktiskt? Just nu: att jag kan sluta avtal med brukshundklubbar om att hålla kurs hos dem mot ekonomisk ersättning, vilket har varit svårt som privat instruktör. I framtiden: förhoppningsvis att jag kan samla ihop mina två delar i hundlivet, klubbdelen och den delen jag får betalt för, under SBK:s tak. Fram för mer klickerträning inom SBK!

Saken är den att jag verkligen gillar SBK som organisation. Jag gillar att att nyblivna hundägare har sin lokalklubb att vända sig till, att SBK jobbar aktivt för att utveckla olika delar av hundträning, att det blir tydliga regler runt tävlingar, och jag tror absolut att SBK är en stor bidragande orsak till att Sverige trots allt har en (enligt mig) överlag god hundhållning och vettig syn på hundar.

Många klickertränare skäller på SBK, och naturligtvis: i en ideell organisation som ska fungera för en stor mängd olika människor finns det både bra och dåliga instruktörer, och alla olika sorters sätt att träna på. Visst är det så att metoder som bygger på straff och ledarskap dominerar - sådan är den mänskliga naturen, vi vill ha resultat snabbt och få ut vår frustration när hunden gör "fel".

Men det finns också väldigt mycket hundkunskap samlat, och vindarna vänder även inom SBK - även om det tar tid för en så stor organisation. Ibland tror jag att vi klickertränare snöar in lite väl mycket på att ren klickerträning är det ENDA vettiga sättet att träna hund på. Jag skulle inte kunna tänka mig att träna på något annat sätt, men jag inser också att inte alla är som jag...För vissa är det helt OK att locka hunden resten av dess liv, och få en hund som bara jobbar för synligt godis. Andra vill ha en passiv hund som inte gör så mycket väsen av sig, då är inte klickerträning det bästa alternativet. Och när jag möter dem som absolut VILL rycka och ryta så är det mitt jobb att visa ett alternativ SOM FUNGERAR BÄTTRE! INTE att skälla ut och göra ner, utan att visa, hjälpa och lära.

SBK är en organisation med så stort inflytande på "den vanlige hundägaren", och med så många trevliga människor och hundar samlade, att jag vill vara en del och bidra med det jag kan. Vem vet, kanske kan en människa göra skillnad?;)

Ber om ursäkt för reflexen, har inte hittat något bra sätt att ta bort den...Reo och Mårran är härliga ändå!

Här har varit tyst några dagar, dels har jag varit ganska apatisk, men framför allt har jag haft mycket att göra med en helhelg i butiken. Nu börjar jag komma tillbaka till mitt vanliga jag igen!

Hundarna har härjat med husse på dagarna och modellat på kvällarna, snart är alla bilder färdiga och ska skickas för godkännande. Spännande! Dessvärre får jag vänta ända tills våren 2011 innan jag ser min bok på hyllorna...mycket tid att skriva om nya saker efterhand som man lär sig nytt alltså.

Aéreo trivs fint hos oss. Igår försökte Ola lina Benjamin, men fick ge upp när en liten nyfiken häst tyckte att det verkade jättekul och lyckades vara ivägen för linan typ hela tiden...Benji fick göra halt, och då kommer den lille rackaren bakifrån och bestiger! Benji, i full mundering, tittade lite lidande på Ola som sa till Reo på skarpen och funderade över varför Benji accepterade hingstfasoner. Av med "kläderna", och Reo gjorde ett nytt försök att träna sin hingstiga sida - men nu fick han på huvudet av Benji! Alltså: jobbar man med husse står man ut med en hel del utan att explodera...

Popsy och jag åkte till klubben för att träffa Andrea och hennes stjärnmodeller, medans vi väntade kände jag att vi kanske borde träna lite. Ingen inspiration, så jag frågade Popsy. "Det är väl lika bra att vi kör in elitmomenten" sa hon (hon tänker redan på att hennes matte inte ska känna sig riktigt så oerfaren som hon faktisk är när vi träffar resten i utbildningsgänget).

OK...Kanske skulle göra rutan lite mer avancerad, med konskick före? Jag frishejpade springa till kon, la på kommando, och ökade avståndet till ca tio meter. Det tog fem minuter (Loppan gillar targetövningar). Sedan skickade jag till rutan ett par gånger, inga problem. Och så satte vi ihop det. "Visst!" sa Loppan, sprang till kon på kommando, ställde sig på kommando, och tog dirigering till rutan (vi skiftade höger och vänster). Jag ska inte skryta med något fantastiskt tempo, men hon betedde sig som att det var något hon alltid kunnat...:)

Vi tittade lite på apportering med dirigering, här är det lite svårare att titta på vart man ska innan man springer till första bästa...Det är ju så ROLIGT att apportera! Men det kommer att ta sig fint.

Lite inspiration fick jag tillbaka, kanske skulle titta på vittringen idag?

Hej! Vem är du och hur smakar du?

...och det här är stallet. Därinne sover vi på vintern.

Men vänta! Vart ska du? MÅSTE vi trava?

Naturligtvis går livet vidare.

Lille Aéreo gör mycket för att pigga upp, han är en glad och nyfiken liten häst! Mycket personlighet och vacker att titta på...bästa kompis med Benjamin blev han efter ca 10 sekunder. Skönt med hästar som har en inre säkerhet och inga behov av att hävda sig! Det enda Benji opponerar sig emot är detta ständiga travande! Aéreo hittar något kul som han bara MÅSTE kolla in närmare, Benji suckar och följer efter.

Jag håller mig så aktiv jag kan, så är det enklare att inbilla sig att han inte är borta för alltid. Det känns overkligt större delen av tiden, som en mardröm som inte riktigt bleknat bort, men när jag blir stilla så snurrar tankarna och minnena. Jag tror att jag någonstans måste låta hjärnan bearbeta det som hänt, och släpper tankarna fria i korta stunder. Jag kan återuppleva tävlingar vi gjort tillsammans, hur glad han var på morgonen när jag kom ut i hagen, hans speciella "kamel-min" som han använde när han ville ha mat. Det är bitterljuvt...när det blir för svårt stänger jag av och ägnar mig åt något annat.

Mårran följer mig som en skugga (hon tom följer med på toa klockan tre på natten om jag druckit för mycket te på kvällen), som vanligt plockar hon upp vår sinnesstämning och försöker trösta och göra bra igen. Popsy är sitt vanliga glada jag, men mer uppmärksamhetskrävande - säkert för att jag inte riktigt är mentalt närvarande.

Vi åkte till klubben tidigt i morse (jag hade möte med studiefrämjandet och passade på innan) och bara gick runt på planen och njöt av solen, lekte lite, ingen träning och inga krav utan bara gemenskap. Kvalitetstid på Mårranvis! :)

Stort tack för alla medkännande hälsningar! Det gör det lättare. En kollektiv kram till alla ni som hört av er på ett eller annat sätt!

Allting är svart. Min Tango är borta.

Gissningsvis ett brustet blodkärl, vid halv åtta kom båda hästarna i full fart för att möta Ola, tjugo minuter senare när Ola kom ut igen låg han livlös.

Jag känner mig ömsom förtvivlad, ömsom bedövad...Tango var MIN häst, min tvillingsjäl (om man kan säga så om en häst), menad att vara med mig. Hjärnan är full av små brottstycken av minnen, hur han kändes, hans nos, samarbetet när vi hoppade, hur hans gnäggning lät.

Benjamin, cool som alltid, följde villigt med in i stallet och stod själv i natt. Han är otrolig, helt lugn! på morgonen släppte vi ut honom, han gick bort och drog av presenningen och försökte väcka sin kompis...vi flyttade honom till den andra hagen, där gick han med fåren istället.

Nu har han sällskap av Malins tvååriga korsning arab - PRE, och verkar tycka att livet leker igen. Malin är en ängel i veterinärskepnad som lånar ut sin kompis och ställer upp i ett läge där jag inte tänker riktigt klart!

Nu väntar vi på att kroppen ska hämtas. Igårkväll var han fortfarande mjuk och varm och kändes som att han skulle vakna när som helst, idag är det tydligt att det inte längre är Tango som ligger där utan bara ett skal. Jag tänker mig att hans ande är fri och fortfarande dröjer kvar...