Igår var det dags för promenad, i Lund. När jag planerade promenaden i januari fanns inte en tanke på studenter i mitt huvud...

Framme på Mårtenstorget var det fullt, fullt, och hur mycket folk som helst. Jag snodde en plats efter lite cirklande, tog ut Mårran, hittade mina vänner, och vi vaktade gemensamt McDonalds medans vi väntade på Charlotte som fastnat i trafiken.

Mårran är alltså numera tränad på stora lastbilar med fulla studenter, HÖG musik, champagne som sprutar, och allmänt skrik och stoj.

 Vi fortsatte promenaden ner mot botaniska, mycket lugnare, och gick upp mot kyrkan och runt mot Mårtenstorget igen. Mårran och Balder var ömsesidigt glada att se varandra! De hälsade nos mot nos, delade luktfläckar, kissade på samma ställe (samtidigt). Madame har fått en pojkvän!

Vid kyrkan träffade vi lite andra hundar, det märks att det var ett tag sedan vi var ute sist. Mårran gav ett par uppmärksamhetsskall på de första, men brydde sig inte om resten utan skvallrade som jag vill.

Tills vi kom nästan bort till bilen...från ingenstans flög det ut en kamikazehund och skulle äta upp Mårran, allra minst! Jag såg en skymt av något litet och pälsigt (Yorkie?) som snabbt slets tillbaka i sitt koppel och hörde en kvinna högljutt gräla på sin hund. Både Mårran och jag blev lika överraskade, jag la automatiskt i backen, och Mårran bröt sig direkt och kom till mig. Duktig vovve!

Summa summarum:

VÄLDIGT GLAD över att Mårran fått en kompis!

Nöjd med att hon inte gjort några utfall, numera skäller hon bara några gånger.

Lite mindre nöjd med att hon skäller öht, även om skallen var ganska få. Det verkar nu vara överraskningsmomentet "NY HUND!" som får henne att reagera. Jag känner att i det läget är det snabbare reaktion från mig som gäller, ett klick INNAN skallet borde göra susen. Jag måste vara mer fokuserad på henne, hon talar om för mig vad som händer.

Inte nöjd alls med att hon ibland har börjat skälla två gånger, och sedan förväntansfullt vända sig till mig...även om jag tycker att det är ganska roligt att se henne i kontroll över sitt beteende, och en intressant utveckling. Nej, då blir det ingen belöning!

Jag inser (som vanligt) vill jag VERKLIGEN ha bort hennes problem till 100% så måste jag träna oftare än en gång i månaden...Fast OFTAST (till 90%) så går hon iaf så här:

Kajsa och Nelly, jag och Mårran, Inger och Balder. Charlotte håller i kameran.

 

love

12 juni 2009 09:10

Vilket lag hejar du på ?
Jag hejar på AIK.
PS:Vad fin blogg du har

http://aik-.bloggagratis,se

 

Åsa

12 juni 2009 12:05

Hmm...lag...AIK låter väl bra, så har vi en gemensam grund? Dålig koll.
Kul att du gillar min blogg!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Till min förvåning upptäckte jag att denna bloggen, trots att den varit inaktiv ganska länge, fortfarande har nästan tvåhundra besökare i månaden...Wow!   Ni som snubblar in här och blir nyfikna på vart jag tagit vägen kan surfa vidare till glada...

För alla er som undrar hur det gick med Popsy: Operationen gick bra, tumören är som sagt elakartad och kommer tillbaka men med lite tur så får vi ett par år till. Just nu är hon piggare än någonsin! :)   Kändes inte rättvist att avsluta med en ...

Olika omständigheter gör att jag avslutar bloggandet. Sorry alla mina vänner! Tack för denna tiden, ni som vill är välkomna att bli mina vänner på facebook och naturligtvis finns hemsidan www.asashundar.se och min bilddagbok http://asashundar.bi...

Popsys testresultat från tumören kom idag. Elakartad. Min värld står stilla. ...

Det är jobbigt att inte kunna träna hund så mycket som man vill inför lördag...liiite nervös är jag, och då blir jag energisk, och den extra energin får perfekt utlopp i hundträning. Så igår fick jag en timme över innan styrelsemötet, och passade p...