Denna gången blir det sitt, ligg, och helt om sväng med hund bakom ryggen.

Konstigt att man är så trög...

Eller kanske ligger det i min natur att söka krångliga lösningar på enkla problem? Jag fick en liten spark när jag läste Mortens blogg igår, och började fundera över Mårran...Vad har hon lärt sig allra snabbast och varit mest motiverad till? Spola på toa. Varför då? Maximal belöningskvalitet (burkmat)! Så vad händer då om jag använder lite mjuk kattmat som externbelöning för inkallning med ställande? Explosiv start, fin fart, snyggt ställande, full fart tillbaka på varsågod eller ny inkallning med full fart och sedan varsågod. Alternativt en rak inkallning, fortfarande full fart.

Jag inser att vi byggt en bra grund med övningen (hon klarar att låta belöningen vara när jag går ut, hon har draget mot mig, och "varsågod" sitter som en smäck utan att jag visar med handen), men ibland känner jag att med Mårran blir jag så upptagen med timing-kriterier-frekvens att jag glömmer belöningskvaliten - det viktigaste för en vildhund.

Iallafall fortsatte vi med att köra rutan med tasstarget (GALOPP ut till rutan!). Hon har en gräns vid ca tre meter som vi ska försöka komma över ganska snabbt, då dragningskraften till mig är större än till rutan. Men det finns en vilja, alltså finns det hopp!

För att testa var jag ju tvungen att lägga ut mjukmaten i åttan. Nu hade vi kört med externbelöning ett tag, skulle hon försöka stjäla maten ("hon sa nog varsågod")? Icke! Hon kände igen sättningen och jobbade superbra med ögonkontakt! Klick betyder godis hos matte, varsågod att man får ta det som är utlagt.

Popsy fick en kort träning på plattform. Inspirerad av Michele Pouliot som använder plattformar för att forma beteenden i muskelminnet, och påhejad av Ann-Louise som var inne på samma linje, så vill jag träna om hennes ställanden helt och hållet till kommando "upp".

Alltså: hunden står på en platt träbit, precis så stor att hon kan stå rak. Vitsen är att hålla alla tassarna på plattformen, och på så sätt få raka, lugna, koncentrerade skiften. Det fungerade över förväntan! Att det kan vara så kul att försöka hålla tassarna på plats...

Allt växer och hästarna börjar gå ute dygnet runt. Underbart! Men samtidigt är sommaren fortfarande vemodig och jag har redan nu börjat titta noga på allt som växer...

Det är snart två år sedan min älskade ardenner Athlas blev förgiftad i hagen och dog, men fortfarande får jag en klump halsen. Här är han fyra år gammal, inspelat veckan innan vi förlorade honom.

Det är ett tag innan den lömska växten blommar, men redan nu vill jag börja varna: STÅNDS ÄR GIFTIGT, LEDER TILL EN PLÅGSAM DÖD, OCH DET FINNS INGEN BOT!

Med det sagt, njut av en vacker häst:

Jag har världens bästa jobb! (inte stå i butik, utan hålla på med hundar...)

Igår filmade jag och hundarna till nya rallyfilmen (kommer så fort den är redigerad), och sedan var husse fotomodell för lite bilder till nästa Canis-artikel. Hur kul som helst!

Hoppande nostarget? Med öppen mun? Nytt trix att jobba på...

"Ok hundarna, koncentrera er..."

"Åh...HOPP!"

Alla tre hade lika roligt...Och nej, artikeln handlar inte om trixträning utan om vardagslydnad...

Snälla Ann-Louise ställde upp för en lektion igårkväll, för att få lite tips för de moment som vi kämpar med.

Popsy fick göra plats med dold förare (naturligtvis låg hon blick stilla) och vi tittade vidare på ställandet från sitt för att verkligen få rätt rörelse. Lilla Loppan stilade lite med sitt hopprepstrick :)

Men dagens förvåning var Mårran som hängde med på en höft...

Först ville jag få hjälp med åttan. Hon gick perfekt och visade ingenting av sina gamla problem. Naturligtvis, när vi har hjälp...

Sedan tittade vi lite på ställandet, det sitter bra som vanligt.

Över till Stort Problem 1: Rutan. "Hon får inget drag, blir rädd för konerna, och uppskattar varken att springa till godis eller target". Vad gör hunden? Springer till både godis och target från till slut tio meter. OK, ingen galopp, men säkert och med glädje. Vi pratade lite om hur jag ska kunna hitta ännu hetare belöningar som verkligen gör henne glad, inte det lättaste...

Efter en paus vågade jag mig på Stort Problem 2: Inkallning med ställande. A-L har sett hennes inkallning förra hösten och vet var problemen ligger...Vi körde som vi har gjort under vår (mycket) sporadiska träning hemmavid: godis bakom, kalla, ställa på DK, varsågod. Funkade bra. Inte perfekt, lite segt ställande, men bra. En rak inkallning där jag belönade en explosiv start med kapplöpning, lek, och godis. Sedan avslutning med ytterligare ett ställande (och det är här den kritiska punkten kommer...kommer hon att tappa tempo eller missa ställandet, och bli helt låg?). Perfekt! Full gallopp, distinkt ställande, varsågod till godiset.

Vila sig i form...funkar varje gång...;) Ny inspiration, och kanske hopp om en start i tvåan! (Fast det hoppet har blivit grusat så många gånger hittills så är det fortfarande lätt att tända...)

Husse utrustades med kameran för att föreviga Benjamins framsteg.

Nej, vi är inte ALLTID överens...

Men för det allra mesta. Full fart mot husse!

Med hjälmen käckt på sned. Mitt huvud är snett, ALLA huvudbonader blir sneda. Gissa vem som fick undrande kommentarer som liten...

Benji poserar för husse. Allt för en sockerbit!