...är nog det citat som förekommer inom hundträning, framför allt klickerkretsar, som jag tycker MINST om.

Visst är det så att hur vår hund beter sig till stor del speglar både oss som personer och hur vi tränar den. Visst är det så att "hunden aldrig gör fel, den gör det som lönar sig mest". Men andemeningen (för mig) i "du får den hund du förtjänar" är att "bara du är tillräckligt duktig som tränare så kan du utan problem lära vilken hund som helst vad som helst", och jag tycker att det är likvärdigt med att påstå att ALLA barn kan bli elitidrottare med rätt träning. Eller konstnärer. Eller matematiska genier. Och det vet vi ju att så fungerar inte världen...(Tack och lov).

Naturligtvis kan vi påverka väldigt mycket av hundens beteende genom rätt träning, men som klickertränare tror jag ibland att man hänger upp sig på beteendevetenskapen så till den milda grad att man glömmer att hundar är individer, att de gillar olika saker olika mycket, att de har olika förutsättningar, och att det faktiskt är så att vissa hundar är väldigt svåra att träna i vissa färdigheter. Oavsett hur fantastisk tränare man är...

Det ställer orimliga krav på en hundtränare att påstå att ALLT som hunden gör "fel" är en spegling av tränarens färdigheter. Hur ska man kunna leva med ständig press att alltid göra allting rätt och att förutse alla situationer? Då blir det som när jag fick min första unghäst: jag red endast för instruktör (fyra gånger i veckan) av rädsla för att göra fel och "förstöra" min häst. Först när vi konstaterade att han nog aldrig skulle kunna tävla VM eller OS (han hade helt enkelt inte hoppförmågan) kunde jag slappna av och börja ha häst "normalt" igen. Vi skildes åt ett år senare, han var flegmatiskt lagd och det passade inte mig, och jag är övertygad om att ingen träning i världen hade kunnat ändra på hans inneboende natur.

Visst kan man göra problembeteenden BÄTTRE, och i de allra flesta fall helt bra, men jag tror att t.ex en hund som reagerar starkt på plötsligt uppdykande saker ALLTID kommer att ha det beteendet "latent" oberoende av hur mycket man tränar. Det ligger inbyggt, och har ingenting att göra med tränarens färdigheter. Precis som vissa barn är "vildare" än andra, vissa människor mer nervöst lagda, och vissa människor har hetare temperament...Jag har läst någonstans att det delvis har med nivån av seratonin som man har i kroppen, men jag har inga vetenskapliga belägg.

Så, hela detta inlägget ska komma fram till en enda sak: Skuldbelägg inte dig själv mer än nödvändigt. Jag försöker leva efter ett ordspråk som länge satt på mina föräldrars vägg:

"Oh lord, give me the strength

To change what I can change

Accept what I cannot change

And above all give me wisdom

To know the difference"

Både Ann-Louise Ryrvik och Maria Yttermyr har skrivit inlägg som jag tycker är VÄLDIGT läsvärda för alla hundtränare, klicker som traditionellt. Jag lägger till egna reflektioner om ett tag, när jag har funderat ordentligt.

http://cowgirlup.bloggagratis.se/2009/01/03/1248784-funderingar-om-kanslor-och-klickertraning/

http://hastochhund.bloggagratis.se/2009/01/02/1245432-en-relevant-undran/

Så jobbar man helg igen...

Vilma kom för att bo hos oss i några veckor, till Mårrans stora lycka. De lekte hela dagen och när jag väl kom hem var de så trötta att de lekte liggandes på golvet. För leka, det ska man! Till slut slocknade Vilma i sin favoritkorg: sängen. Jag passade på att leka lite med kameran, för att få till en bild utan blixt i det dåliga ljuset där hennes svarta päls blev mer än bara en mörk massa och skärpan kom på rätt ställe.

Visst ser hon lycklig ut? Detta är hennes riktiga hem...

I brist på ljus gav jag mig på den enda upplysta punkten utomhus: månen. Himlen var ovanligt vacker så jag var bara tvungen att försöka föreviga den...

Jag inser att jag har fått en nästan sjuklig fixering vid att fotografera allt möjligt...håll ut, det minskar igen om någon månad. Tror jag.

Jobb blir det hela dagen även idag, vi får se om jag pallar träna hundarna lite när jag äntligen slutar. Efter en hel dags lek är de två stora antagligen ganska trötta, men den lilla räkan kan ju inte leka normalt (leken har en tendens att snabbt urarta i leksaksvaktande och allmän störighet) och lär ha lite överskottsenergi att bli av med...

Vi fick besök av Susanne och Klicka idag för utbyte av tjänster: hon masserar Popsy, jag bjuder på träningshjälp och fika. Utmärkt byte!

Mårran var MYCKET upprörd över denna okända hund i HENNES hage! Det var väldigt länge sedan hon reagerade så starkt på en hund...tur att Susanne är väl insatt i klickerträning och inte tycker att jag är konstig när jag inte "tar tag" i min skälliga hund, utan belönar när hon är tyst och söker kontakt. På rent "jäkelskap" mot mig själv (straff för att jag har tränat riktigt dåligt på sistone) tvingade jag mig själv att ha med Mårran under hela Susannes träningspass. Det var jobbigt för oss båda men nyttigt!

Lilla Klicka är helt underbar och Susanne väldigt duktig, så vi kunde ägna oss åt att fila lite på detaljer i träningsupplägget för att komma vidare och inte "fastna". Det är roligt med ett ekipage där man verkligen ser resultat efter två - tre reps! Lite "hemläxa" och höjd motivation hoppas jag att de fick med sig.

Popsy blev alltså masserad. Eller "misshandlad" som hon (tydligt) uttrycker det. "Rör inte mina tår för då BITER jag!" Det gör hon också, men inte vidare hårt och i min hand och inte Susannes. Jag kliar henne lite runt öronen och lägger om henne. Sorry, det hjälper inte att protestera...

Att fota rörelse är en helt annan sak än orörliga växter...Första rundan visade sig vara oskarp (Mårran rör sig VÄLDIGT snabbt när hon vill), men jag ska ut på en vända till! Fast Popsy får stanna inne, frysnosen.

Hon kunde på nåder tänka sig att leka i ca 30 sekunder innan hon drog hemåt.