Popsy var PIGG när jag kom hem, och behövde något att bry sin lilla hjärna med. Det fick bli enkel apporteringsdirigering i badrummet. Tänk att det kan vara så svårt att se efter vart jag pekar innan man kastar sig mot en apport...Men det blev bättre och bättre! Jag klickade när hon valde att gå till rätt apport, eftersom det var just dirigeringen jag ville träna.

Hon fick lite signalträning på ligg-sitt-stå vid sidan också. Hon lyssnar numera faktiskt 9 ggr av 10, innan hon väljer vilken position hon ska kasta sig in i. Framsteg!

Mårran fick inte mer träning än att ligga stilla och titta på, och verkade ganska nöjd med det.

Min hjärna känns som att den tagit slut, men en tanke vill jag skriva ner efter dagens övningar:

Jag tror att det är viktigt att inte fastna i hur klickerträning "ska" vara, utan att ta till sig principerna och välja ett tillvägagångssätt som passar en själv. Sedan utvecklas man efterhand och ändras sitt träningssätt allteftersom man lär sig mer och testar nya saker. En av fördelarna med att träna belöningsbaserat är att man kan inte göra någon större skada...man kan bara träna mer eller mindre effektivt. Alltså är det inte "farligt" att prova på saker för att se om de funkar. Fråga Popsy, hon har varit min försökskanin på både mer och mindre lyckade träningssätt.

Jag tror också att man blir duktig på sådant man tränar ofta, och man tränar ofta sådant som man redan är duktig på. Alltså kan targetträning vara "svaret på allt" för vissa människor eftersom det har fungerat bra och de därför har blivit duktiga på att använda det. Ibland måste man ta sig ur sin "comfortzone" och träna på ett sätt som man vet med sig att man inte behärskar superbra, helt enkelt för att bli bättre...Det är inte farligt att misslyckas, och vi behöver inte sträva efter perfektion i alla lägen.

Nu ska jag koppla ur hjärnan tills imorgon.

Tack för ett härligt mottagande! Alltid lika kul att vara hos er!

Illustation på hur fåfäng jag egentligen är...Jag lägger en halvtimme vid sminkbordet varje morgon om jag ska jobba i butik...

...är det utan Vilma.

Hon hade visserligen blivit glad när hennes husse kom och hoppat upp i bilen, men lika snabbt hoppat ner igen och gått bort till Ola.

Mårran gick och letade hela kvällen. Var Vilma i badrummet? I hallen? Ute? Nej, ingenstans...

Men på plussidan så kunde jag släppa båda hundarna på fältet på morgonpromenaden och träna visselpipa med superbelöning! Inkallningen underhåller jag ofta, för att hålla den superfräsch. Just nu kan jag skryta lite och påstå att jag har 99% säkerhet i inkallningen. Nästa vecka kanske det ser annorlunda ut, men i morse har jag faktiskt räknat till 100 lyckade inkallningar i rad på varje hund. Jag känner mig som en lyckad hundtränare :D

Idag kom mitt nya (begagnade) objektiv! Nu ska det bara bli lite sol imorgon så jag får testa ordentligt!

Jag hatar att stå här och göra absolut ingenting när jag har 1000 saker att göra hemma! Dessutom tröstar jag mig med chips. Jag har INGEN VILJESTYRKA!

När jag kommer hem är Vilma borta. Det känns jobbigt...Hon är som en av mina egna hundar, och jag är säker på att jag är hennes "riktiga" matte. Men, nu är hon inte min, och det får jag helt enkelt acceptera.

Nu får hon återgå till sitt liv som gårdshund, med sina får och sina marker, och det är väl inget dåligt liv för en hund. Mental stimulans och motion skaffar hon på egen hand, till ägarnas förtvivlan ;) Jag säger GO, VILMA! De får skylla sig själva som inte vill ha allt det du kan ge.

Mårran kommer också att sakna sin syster, inte längre någon att lägga sig bredvid och putsa öronen på, ingen att leka i timtal med, ingen att ha dragkamp med en trasig strumpa med...OK, VI finns ju, men jag tror att hon saknar en hundkompis (Popsy uppfyller tyvärr inte de kriterierna). Kanske är det därför hon pratar med hunden i spegeln...

Vilket vemodigt inlägg! Men jag känner mig melankolisk. Jag tror att jag ska gå och köpa en choklad-delfin att muntra upp mig med!

Benji har fått ett nytt jobb nu när all ved är flyttad: att dra gödsel upp i bortre hagen (upp på kullen). Första lasset gick idag.

Vi konstaterade att hela släden hade frusit fast och var omöjlig att rubba för två personer. "Äh, vi testar och ser vad han gör!" Han tog spjärn...och drog. Och drog. Och drog! Ivrigt påhejad av oss båda och med många sockerbitar som belöning fick han loss lasset på tredje försöket. Nästa fråga: hur reagerar han när lasset plötsligt släpper? Inte alls...

Nöjd drog han upp lasset för kullen där vi spände loss medans Ola lastade av gödseln (jag ville hålla honom i rörelse efter ansträngningen). Spände för igen, och körde hem med en mycket glad och pigg häst.

Han är så bäst!

Popsy tränade "inte tugga", först med metallen (inga problem), sedan tjocka träapporten (som hon försökte stjäla) och till sist smala, tuggade träapporten (den var svår...) Frontarbetet fungerar fint, lite mer tugg när hon sitter vid sidan. Men inte mycket, och det blev stadigt bättre!

Sedan fick hon lite enkel dirigering, som utvecklades till "apportera TRÄ inte en gummileksak". Svårt...men hon fixade det! Naturligtvis fick hon den lockande leksaken som belöning.

Vilma har utvecklat "frys-apport". Hon håller träapporten alldeles stilla i tio sekunder! Jag började med lite handstörning, klappar och petande, hon höll fast! Jag flyttade in henne till sidan, lite svårare. Vi växlade lite, hon går fort framåt!

Mårran fick en promenad till Lysia för att träna mot skällande hundar. De var inte ute, typiskt! Vi passade på att träna de "nya" rallyrörelserna: backa vid sidan, vänstersnurren med och utan backande, och skiften vid sidan. Mårran rockar! Inte ett fel!

När vi kom hem tog vi fram först träapporten (som hon försökte hålla med framtänderna innan hon grep ordentligt), och sedan metallen. Med blodpudding närvarande kunde hon tänka sig att tveksamt gripa och hålla (jag höll också).