Jag kommer snart att bli knäpp om detta gråa vädret fortsätter...jag behöver sol!

En solig bild för att inte ge upp hoppet:

Benji solar sig

Lessen AK, inga hästar än...Men det kommer!

När Benji tycker att det blir lite jobbigt eller blir lite osäker så stannar han och väntar på att jag kommer och hjälper honom, går bredvid honom eller visar med handtarget mot knytnäven i vilken riktning han ska. Eftersom vi nyligen har börjat dra tungt så har jag velat hjälpa honom så mycket som möjligt.

Tendens: hästen stannar FÖR ATT jag ska komma... Ola manar på bakifrån, då vänder sig Benji om för att kolla vad husse gör för spännande, och kliver över draglinorna.

Vad gör jag? Jag VET att han stannar för att det blir förstärkt av att jag kommer, men jag vågar inte riskera att han blir rädd eller skadar sig.

Vi funderade ett tag, och kom fram till följande:

1. Mera "dressyrkörning" med lätt vikt, där han på egen hand får krångla ut sig om han går fel. Risken bedöms som minimal att något går snett.

2. Ola börjar köra med spö (tidigare inlärt) som extra hjälp.

3. Jag går inte längre fram till huvudet, utan kommer bakifrån och hjälper till att mana på. När han går framåt kilar jag fram och belönar i rörelse.

4. Börjar han snurra (vilket händer) så kopplar jag loss honom och går därifrån, så att han får "snurra rätt" utan draglinor och gå framåt. Sedan gör vi om från början.

Ska bli intressant att se om det fungerar!

Så är födelsedagen (nästan) till ända...33 år. Jag tror jag ska strejka nästa år, nu räcker det! Eller, skulle inte 30-årskrisen vara över? Lika bra att acceptera att jag blir äldre, jag lär inte kunna ändra på det.

En av mina presenter är photoshop elements, så där ska jag tillbringa resten av kvällen i sällskap med Scott Kelby. Om jag lyckas så kommer här något exempel under kvällen...

Att Popsy gillar att jobba är inte direkt en överraskning (ständigt hungrig), men att Benji kommer travande i full fart när han ser husse komma med selen, det är häftigt! Speciellt när man tänker på hur han fick ta i sist...Hundratals år av avel kommer till sin rätt!

Idag hade inget frusit, men det var lerigt och slirigt. Han tog spjärn med hovspetsarna i leran och tog i...han verkar verkligen gilla att dra!

För hundarna är det Allmänna Stadgeveckan. Popsy har kört stadga i stå, sitt och ligg med omvänt lockande. Ett par gånger blev fårköttet alltför frestande, men efter att ha fått in ett par klick för att verkligen sjunka ner i golvet låg hon som en stenstod. Sitt är sällan problem, och stå börjar också fungera jättebra!

I stadgan kör jag inte spontant, utan säger helt enkelt "stanna". Det känns lite kaka på kaka att lära om något som fungerar så bra...den träningstiden kan vi använda till annat.

Mårran har legat under sängen och inte velat träna alls...Får se ikväll om Mademoiselle är på bättre humör, eller åtminstone hungrigare.

Jag saknar solen!

Nu gav jag upp, trotsade vädret, och testade mitt nya objektiv.

Inte världens roligaste väder...

Jag är nöjd! Objektivet fångar det lilla ljus som finns bättre än mitt gamla.

Popsy var PIGG när jag kom hem, och behövde något att bry sin lilla hjärna med. Det fick bli enkel apporteringsdirigering i badrummet. Tänk att det kan vara så svårt att se efter vart jag pekar innan man kastar sig mot en apport...Men det blev bättre och bättre! Jag klickade när hon valde att gå till rätt apport, eftersom det var just dirigeringen jag ville träna.

Hon fick lite signalträning på ligg-sitt-stå vid sidan också. Hon lyssnar numera faktiskt 9 ggr av 10, innan hon väljer vilken position hon ska kasta sig in i. Framsteg!

Mårran fick inte mer träning än att ligga stilla och titta på, och verkade ganska nöjd med det.

Min hjärna känns som att den tagit slut, men en tanke vill jag skriva ner efter dagens övningar:

Jag tror att det är viktigt att inte fastna i hur klickerträning "ska" vara, utan att ta till sig principerna och välja ett tillvägagångssätt som passar en själv. Sedan utvecklas man efterhand och ändras sitt träningssätt allteftersom man lär sig mer och testar nya saker. En av fördelarna med att träna belöningsbaserat är att man kan inte göra någon större skada...man kan bara träna mer eller mindre effektivt. Alltså är det inte "farligt" att prova på saker för att se om de funkar. Fråga Popsy, hon har varit min försökskanin på både mer och mindre lyckade träningssätt.

Jag tror också att man blir duktig på sådant man tränar ofta, och man tränar ofta sådant som man redan är duktig på. Alltså kan targetträning vara "svaret på allt" för vissa människor eftersom det har fungerat bra och de därför har blivit duktiga på att använda det. Ibland måste man ta sig ur sin "comfortzone" och träna på ett sätt som man vet med sig att man inte behärskar superbra, helt enkelt för att bli bättre...Det är inte farligt att misslyckas, och vi behöver inte sträva efter perfektion i alla lägen.

Nu ska jag koppla ur hjärnan tills imorgon.

Tack för ett härligt mottagande! Alltid lika kul att vara hos er!

Illustation på hur fåfäng jag egentligen är...Jag lägger en halvtimme vid sminkbordet varje morgon om jag ska jobba i butik...

...är det utan Vilma.

Hon hade visserligen blivit glad när hennes husse kom och hoppat upp i bilen, men lika snabbt hoppat ner igen och gått bort till Ola.

Mårran gick och letade hela kvällen. Var Vilma i badrummet? I hallen? Ute? Nej, ingenstans...

Men på plussidan så kunde jag släppa båda hundarna på fältet på morgonpromenaden och träna visselpipa med superbelöning! Inkallningen underhåller jag ofta, för att hålla den superfräsch. Just nu kan jag skryta lite och påstå att jag har 99% säkerhet i inkallningen. Nästa vecka kanske det ser annorlunda ut, men i morse har jag faktiskt räknat till 100 lyckade inkallningar i rad på varje hund. Jag känner mig som en lyckad hundtränare :D

Idag kom mitt nya (begagnade) objektiv! Nu ska det bara bli lite sol imorgon så jag får testa ordentligt!

Jag hatar att stå här och göra absolut ingenting när jag har 1000 saker att göra hemma! Dessutom tröstar jag mig med chips. Jag har INGEN VILJESTYRKA!

När jag kommer hem är Vilma borta. Det känns jobbigt...Hon är som en av mina egna hundar, och jag är säker på att jag är hennes "riktiga" matte. Men, nu är hon inte min, och det får jag helt enkelt acceptera.

Nu får hon återgå till sitt liv som gårdshund, med sina får och sina marker, och det är väl inget dåligt liv för en hund. Mental stimulans och motion skaffar hon på egen hand, till ägarnas förtvivlan ;) Jag säger GO, VILMA! De får skylla sig själva som inte vill ha allt det du kan ge.

Mårran kommer också att sakna sin syster, inte längre någon att lägga sig bredvid och putsa öronen på, ingen att leka i timtal med, ingen att ha dragkamp med en trasig strumpa med...OK, VI finns ju, men jag tror att hon saknar en hundkompis (Popsy uppfyller tyvärr inte de kriterierna). Kanske är det därför hon pratar med hunden i spegeln...

Vilket vemodigt inlägg! Men jag känner mig melankolisk. Jag tror att jag ska gå och köpa en choklad-delfin att muntra upp mig med!

Benji har fått ett nytt jobb nu när all ved är flyttad: att dra gödsel upp i bortre hagen (upp på kullen). Första lasset gick idag.

Vi konstaterade att hela släden hade frusit fast och var omöjlig att rubba för två personer. "Äh, vi testar och ser vad han gör!" Han tog spjärn...och drog. Och drog. Och drog! Ivrigt påhejad av oss båda och med många sockerbitar som belöning fick han loss lasset på tredje försöket. Nästa fråga: hur reagerar han när lasset plötsligt släpper? Inte alls...

Nöjd drog han upp lasset för kullen där vi spände loss medans Ola lastade av gödseln (jag ville hålla honom i rörelse efter ansträngningen). Spände för igen, och körde hem med en mycket glad och pigg häst.

Han är så bäst!