Varför stämmer man träff med folk klockan åtta på lördag morgon?

Det var fortfarande mörkt när jag och Mårran kom till planen. Ylva hade på telefon bestämt hävdat att hennes Paxa var helt omöjlig, och hon var tvungen att ha hjälp snabbt, snabbare, snabbast! Mårran skulle vara RIKTIGT störig, så skulle jag (äntligen) få se hur hemsk Paxa var!

OK...efter att Mårran fått rasta av sig en smula och satt sig i bilen, gick vi in på planen. Paxa fick känna in sig, vi lekte lite. Hon var väldigt glad! Ylva fick starta med "paus-leken", för att få ansvaret att träningen ska fortsätta över på Paxa. Kort, rolig, intensiv träning i en minut, sedan total passivitet tills hunden SJÄLV tar initiativ till att träna (eller max en minut, vilket som kommer först). Paxa fattade snabbt var av/på-knappen satt på matte!

Ut med Mårran, utanför staketet. Paxa var lös. Samma träning. De fick flytta sig närmare, Paxa vek inte från Ylva ett ögonblick. Vi gjorde parallella inkallningar med skällande Mårran, Paxa lät sig inte "luras". De fick hälsa genom staketet och Mårran fick skälla ut henne, Paxa vände rumpan till den korkade skälliga svarta hunden och gick bort till sin matte och ville fortsätta träna. Till slut tog vi en runda runt planen med Paxa lös och Mårran i koppel (annars försöker hon jaga bort lösa hundar från mig), Paxa ville bara vara hos matte...

Jag börjar misstänka att jag missar något viktigt i Paxas träning, hon uppför sig alltid underbart när jag ser henne! Idag gav jag mig 17 på att provocera henne, men hon bara vill jobba med sin matte! Naturligtvis är det jätteroligt att allting fungerar, men jag hade verkligen behövt se henne när hon INTE uppför sig för att kunna ge riktigt bra råd. Hmmm...vet inte om jag ska vara frustrerad eller nöjd...

Mårran fick iallafall "nyttig" träning i att skälla på hund genom staket (ironi). Fast med tanke på att hon lugnade sig och avbröt sig själv snabbare och snabbare så var det kanske inte så dumt det heller - hoppas jag. Det märker jag nästa gång!

Jag träffade Malin och prickisarna imorse, för att börja bygga en 99,9%-igt säker inkallning. Alla tre är hur duktiga som helst, och bäst av allt: jag fick leka med hennes hundar! Jag älskar att låna andras hundar...

Jag kunde inte motstå att öva lite prick-fotografering, och en av dem (vågar inte gissa vem) poserade villigt:

Åh, nej! Hur kom jag hit? Hur kommer jag ner?

Tack och lov, jag vågar! MATTE!!!

Min älskade lilla panasonic...som jag har saknat dig! Linsen är utbytt, så nu är den skarp och fokuserad på sin uppgift. Regel nr 1: om kameran (hunden) inte uppför sig, uteslut alltid smärta/sjukdom först och främst!

Det blev lite experimenterande med macro-inställningen ikväll:

Min älskade, ärrade krigarprinsessa...

Väldigt nöjd med denna! Väldigt mycket "Mårran"...

Nu är det verklighet: Benji har växt ur sin bröstsele stl XXL. Som tur är så har vi en loksele, som då passar perfekt! Han börjar bli grov på allvar...

Idag var det inpassning och premiärdragning av ett lite tyngre lass ved. Han har vid 2 års ålder samma mått på selen som förra ardennern hade vid 4! Han verkar trivas med sin nya sele, och tungt lass - vadå? Här drar vi av hjärtans lust! Öronen framåt, spänst i steget, lite glada frustningar. Inte bryr han sig om ifall att draglinorna kommer mellan bakbenen, det är väl bara att kliva ur. Inte bryr han sig om lerigt underlag, glider man tar man spjärn igen. Han är världens coolaste häst!

Tyvärr inga bilder, jag är fortfarande en superfegis efter olyckan med förra ardennern, och vill gå nära huvudet och hålla koll på öron och ögon för att se så att han är nöjd och lugn. Men det kommer!

Med Ola hemma blir det mycket riktigt mer tid över på morgonen.

Popsy fick ett sitt-stå-ligg pass, först i front, sedan vid sidan. I front fungerar det riktigt, riktigt bra! Ibland tjuvar hon, men det är inte ofta. Jag använder bara röstkommandon, hon kan handtecknena också men jag upplever att hon fokuserar bättre om jag inte "distraherar" henne.

Sedan flyttade jag in henne vid sidan, och körde samma sak. Det börjar fungera det med! Hon är inte lika säker på kommandona än, och positionen är fortfarande lite "hoppig", men lite träning till...

Mårran fick ett liknande pass, hon var jätteduktig. Vi avslutade med en full fjärr (tvåan) på fem meter, hon satte den perfekt!

Känns bra att vara på banan igen.

Det blir fortfarande noll och ingenting gjort med hundarna, när jag kommer hem efter en heldag i julruschen tar jag mig knappt fram till soffan...och UPP ur soffan är inte att tänka på. Tack och lov för snälla Ola, som serverar mig och fixar med allt!

Efter förra gnällinlägget om att Mårran sakta blir mer och mer beroende av tuggpinnar, och mer och mer irriterande i sina försök att få dem (och att jag inte orkar stå emot och därmed bygger ett RIKTIGT starkt störigt beteende), så har jag funderat över en helt annan typ av lösning.

Vad var grundproblemet? Uttråkning. Men tänk om det var mer? Tänk om hon faktiskt var lite småhungrig, dessutom? Inspirerad av artikeln om berikning i "Hundtränaren 2009" provade jag att slå två flugor i en smäll, och blanda upp hundmaten med morotsbitar.

"Berikning" är ett vanligt begrepp i djurparker, och bygger på att man gör djurets vardag så lik deras naturliga miljö som möjligt, och lägger upp dagens "aktiviteter" (äta, dricka, leka, osv) på ett sätt som låter djuret få utlopp för sina instinkter.

De flesta hundar får torrfoder i skål, två gånger om dagen. Inklusive mina.(När jag inte har tid att träna med maten.) Inte vidare likt deras naturliga miljö...Genom att blanda i lite annat (jag har valt morot eftersom Popsy älskar morot och det fyller ut lite i magen) så låter man hunden koppla på nosen och undersöka vad som ligger i slålen, sortera maten för att äta det godaste först, och smaka olika typer av konsistens och form.

Popsy äter sin morot först. Mårran sorterar noga ut varenda matkula först, och tillbringar sedan kvällen med att gå och hämta en morotsbit, reta Popsy med den, bjuda den till hunden i spegeln (hennes bästa kompis...mysko), och till sist äta upp den. Efter en stund börjar proceduren om. Inget mer tjatande om tuggisar! När morötterna var slut (eller Mårran mätt) la hon sig i mitt knä och somnade.

Än så länge är jag väldigt nöjd med min lösning! Vi får se om jag upptäcker några nackdelar efterhand (mer än soggiga morotsbitar i sängen).

Jag är extremt frusen om händerna. Handskar räcker inte på långa vägar, här snackar vi tumvantar. Även om de är hyfsat smidiga så är det nästan omöjligt att klickerträna med tumvantar...Eller göra något annat för den delen, mer än att passivt hålla i kopplet.

Därför har jag fixat mina egna handvärmare! Fårpäls, naturligtvis, med fingrarna fria. Jag blev så nöjd att jag har lagt in dem i hundshopen, för att kunna sprida dem till lika frusna hund- och hästägare (de funkar utmärkt att rida eller köra med).

Jag har vikt upp kanten, eftersom jag har muddar på jackan.

Nyfiken? Titta in i hundshopen!

http://www.asashundar.se/viewpage.php?page_id=62

En ledig eftermiddag!

Jag passade på att ta hundarna på separata promenader, något som både de och jag uppskattar, och som jag gör alldeles för sällan. Fördelen med att gå med bara en hund är att man kan göra hela promenaden till ett enda långt träningspass!

Mårran gick över vägen, förbi Lysia (inga hundar ute sorgligt nog). Vi tränade på "fokus" som snabbt utvecklas till en av de mest användbara saker jag någonsin lärt henne, och jag tog ut ställande vid sidan och backa vid sidan i "verkliga livet". Det sitter! Vi började också med en ny grej: "till matte". Jag har ofta hundarna i flexikoppel, och då vill jag ha en speciell signal på just att komma in vid min sida så att jag kan korta upp och låsa kopplena vid behov.

Popsy fick en löspromenad längst fälten, och envisades med att gå bakom mig...Jag har haft problem med att hon vill springa hem på hemvägen, och började med "till matte" även på henne. Jag klickade för vändningen mot mig och belönade hos mig. Det tog skruv, jag trodde hon skulle få whiplashskador! När hon fattade övningen (typ genast) gav jag inte kommandot förren hon självmant saktade av på stegen (jag vill inte förstärka att hon lämnar mig med ett roligt kommando), och sedan inte förren hon själv stannade och vände. Efter fem upprepningar lämnade hon mig inte längre öht, och vi kunde träna positionen i fotgåendet istället (inte bakom, vid sidan).

Nu ligger de och slappar och ser ganska nöjda ut. Husse är inte hemma (avslutningsfest på jobbet i danmark), och det är tydligt att Mårran är en mattehund eftersom hon är helt OK med att ligga och sova. När jag är borta på kvällen kopplar hon inte av en sekund...

Återigen slås jag av hur egoistiskt det är att ha två hundar istället för att hålla sig till en i taget och verkligen kunna ge den "allt". Båda mina hundar är egentligen "ensamhundar", visst uppskattar de varandras sällskap, men mest av allt gillar de ensamtid med mig (eller mig och Ola). Men nu är det som det är, och jag älskar båda alltför mycket för att klara att omplacera den ena. De känner inte till något annat så de är nog nöjda med livet som det är (det verkar så iallafall).

Jag har haft en skön eftermiddag och en lugn kväll framför TV:n (Stephen Kings "the mist", rekommenderas), snart kommer Ola hem, livet är gott!