Varje år skickar vi lammen på slakt, dvs vi kör upp dem till Olas pappa där de får acklimatisera sig i ett par veckor för att sedan slaktas i lugn och ro av människor de är vana vid (Ola och hans pappa slaktar själva). För oss känns det viktigt att djuren har det så bra som möjligt in i det sista, så att skicka på "vanlig" slakt är otänkbart (även om jag vet att det finns många duktiga slaktare så är det ändå resa, ny miljö, och nya människor). Mina får föds upp för fyra syften: beta av gräset, vara sällskap, bli mat, och bli skinn. Jag fäster mig inte vidare mycket vid varje enskilt får, även om jag gillar djuret som sådant.

Detta året var det lite svårare, eftersom en av våra äldre tackor (Lambi) har fått sådana problem med klövar och felaktig benställning att vi beslöt att låta även henne somna in. Det är alltid svårt att ta beslutet, även med ett får, om djuret lider eller inte. De visar så sällan att de har ont, speciellt när smärtan finns där hela tiden. Hur hemskt det än är så tycker jag att det ingår i en djurägares ansvar mot sitt djur att bortse från vad man själv känslomässigt vill, och istället se på sitt djur med objektiva ögon: hur är egentligen livskvalitén?

Man blir så lätt hemmablind, man vänjer sig, man låter ens egna känslor styra. I efterhand ser man att man ändå tog beslutet för sent och att djuret borde få avslutat sitt liv tidigare och sluppit mycket lidande. Det hände med min mammas första häst (kvarka som sedan satte sig på både leder och hjärta), och det hände med familjens första hund (skelettcancer). Jag hoppas att jag själv har den insikt som behövs när tiden kommer, och att det annars finns någon i min närhet som kan säga till mig...

Fast, eftersom mina hundar och hästar kommer att leva i evighet (medicinska under, alla fyra!) så kommer den tiden aldrig!

Popsy avancerade till bakbenstarget på kloss idag. Hon är helt inne på att det är bakbenen som ska jobba, så vi klickade för stilla tassar ett tag, innan vi gick vidare. Jag lyckades fånga ett framtasslyft och utvecklade det, men det tog ett tag innan hon fattade att baktassarna skulle vara kvar på klossen trots att hon flyttade framtassarna i sidled. Till slut fick vi till nästan ett helt varv, i små etapper!

Mårran fortsatte med rallyövningar. Skiftena vid sidan var supersnygga, handlingen fungerar bra, raka fina sitt i front, perfekt stadga i "stå, gå ett varv runt hund", och en vänstersnurr helt på stället. När hon fattar - då fattar hon med besked! Glad och pigg var hon också, trots att det bara var frukosten som bjöds.

Den får vara med om en del!

Mårran favoritutsiktsplats:

Ett av Susannes fystips för Popsy var balansera på balansbräda, så en sådan införskaffades idag. Jag klarade knappt själv att balansera på den (säger en del om min kroppskontroll...), så jag pallade upp den med några handdukar och började shejpa. 10 minuter senare balanserade hon glatt med alla fyra tassarna, och växlade mellan sitt och stå! Målet är att hon ska klara det utan "stöd", men jag ska klistra på lite anti-glid på ytan för att ge henne bättre grepp. Så länge räcker det med att den rör sig lite grann, för att ge henne självförtroende (och undvika sträckningar och träningsvärk).

Vår andra halvnya övning var bakbenstarget på platta. Tidigare har jag använt en fyrkantig ganska stor, när vi tränade stå på händer, nu har vi en rund som hon sedan ska cirkla runt med frambenen. Hon hade en rolig teknik: halvt handstående och paff ner med bakbenen på plattan. Film kommer på båda övningarna när jag tycker att utförandena börjar bli bra.

Fyra!

Popsy var superpigg, superglad och super-ohalt på morgonens promenad.

Så nu är matte också superglad!

Hurra!

17.10 kom Syster Yster in i butiken, kärnfrisk, och redo att jobba. Jag kunde åka hem! Diagnos efter ett antal tester: stressframkallad migrän, övergående.

Så jag och Popsy åkte till Susannes hundmassage i Sjöbo. Popsy var lite skeptisk när jag lyfte upp henne på bordet, var det månne veterinärsdags? Susanne masserade nästan en hel timme, och Popsy tyckte växelvis att det var skönt och avslappnande, växelvis försökte hon bita Susanne. Hon fick bita lite i mig istället, då tar hon inte så hårt.

Vi ska tillbaka om två veckor, förhoppningsvis ett halvt kilo lättare, och fystränade med lite nya övningar. Det finns hopp för trebenta små terriers!

Tack Susanne, för ett trevligt samtal och vänlig men proffsig hantering av Liten Ilsken Terrier!

Så står jag och jobbar när jag skulle varit ledig, IGEN. Syrran min (tillika min kollega) har en ständig övertro på sina krafter som Superwoman och blir lika förvånad varje gång hon får ett sammanbrott. Och vem får man tag på med två timmars förvarning? Just det, ingen...Hur den här butiken hade överlevt utan mig är ett mysterium (jag lovar, jag överdriver inte).

Snabbt telefonsamtal till maken för att muta honom att ta Popsy till hundmassören. Han var lagom glad, och Mårran lär bli ännu ledsnare när hon lämnas ensam. Och jag som hade sett fram emot att träffa Susanne igen...

Tur att jag hann träna en stund i morse i alla fall! Vi har anmält till rallylydnad 16/11, så det kan vara idé att friska upp momenten...Jag hoppas att det blir sista godkända rundorna i nybörjarklass, så att vi kan gå upp i fortsättningsklass till nästa år.

Popsys stora svaghet är vänstersnurrarna, hon sätter sig gärna. 10 poängs avdrag direkt! Vi testade olika rörelsemönster för att få till säkrast (och snyggast) snurr, och till slut var där JRT överallt...För att få henne att sluta fundera och prova så mycket (lyxproblem!) körde jag till sist klassisk "locka med godbit vid nosen" och klickade för korrekta benrörelser. Jag vill ha henne att snurra nästan på stället, med frambenen runt bakbenen, UTAN att sätta sig. Kanske kan använda klossen, fast med bakbenen uppe istället?

Mårran kan rörelserna bra, vi bara slipar på handlingsystemet. Idag la vi till skiften vid sidan (stå, sitt, ligg), visserligen kommer det inte förren i nästa klass, men jag vill vara förberedd. Hon drog en smula snett, jag tänker träna ett tag med extern utlagt till vänster för att få in rätt rörelser i hennes muskelminne.

Morgonpromenaden blev kort för Popsy. Benet verkade bättre med täcke på, men halvvägs ville hon vända och jag gjorde henne till viljes.

Mårran fick en egen extrapromenad som kompensation, så hon var jättelycklig! Hon ÄLSKAR när vi går promenad bara hon och jag, och jag kan inte hjälpa att jag funderar över vilken fantastiskt lydig hund hon hade varit om jag bara haft henne att bry mig om. Har man två hundar på promenad så fokuserar de dels en del på varandra, och min egen fokus blir också splittrad på två.

Bäst var det när vi kom hem och såg grannhunden 20 meter längre fram (inte den värsta, men ändå), och Mårran omedelbart tar kontakt med mig och håller ögonkontakten till jag friar henne med "okej". Autofokusträningen har gjort nytta!

Ikväll är det styrelsemöte, och jag håller i klubban...jag tror att mötet blir ganska kort ;)