Vi tillbringade en timme med att filma decembers utmaning idag, ytterligare en timmes redigering, och sedan strejkar min dator när jag ska ladda upp den...Varför hatar min dator youtube? Fixar det imorgonbitti från jobb istället.

Jag har inte skrivit om Lysiahundarna på ett tag, men det är för att det går sakta men stadigt framåt! Idag gick vi förbi (båda hundarna) utan uppvärmning, bara halsband, frolic, klicker, och tålamod. Mårran spände sig i början men fick tid på sig att stressa ner (titta-där-leken), och sedan var hon redo att gå förbi avslappnat med fokus på mig. Jag är verkligen nöjd med utvecklingen!

Annars har helgen ägnats åt följande:

Köpa svets (stort projekt)

Fixa lite julklappar

Gå i kyrkan

Lyfta upp en massa TUNGA möbler på vinden

Rida Benjamin (gick jättebra!)

Och ikväll är det middag hos svärföräldrarna.

Imorgon är det jobb som vanligt...

Helt plötsligt gömde sig Mårran under sängen igen när det var dags för klorna...Jag fattar ingenting, men det var bara att börja träna från början.

Vi körde "på plats" på fällen, sedan externbelöning mellan frambenen och jag satte mig bakom innan varsågod, till slut samma sak sittandes. Jag hade Popsy med sittandes vid sidan, två gånger fick Mårran överslag och smet så då fick Popsy träna lite (effektivt för att få tillbaka Mårran). Till slut kunde hon i alla fall gå och lägga sig glatt och villigt, sätta sig upp, få belöningen lagd mellan framtassarna, sitta lugnt medans jag satte mig bakom och lyfte upp en tass, varsågod. Inget kloklippande i detta läget (Ola hjälpte mig med framtassarna i ett annat rum, det var verkligen dags och kunde inte vänta, och hon är lugn när vi är båda). Varför detta plötsliga bakslag? Vem vet, vem bryr sig..."Regression is a natural part of learning" har jag läst någonstans, så jag tröstar mig med det.

Efter att ha kollat igenom SAMTLIGA sparade bilder som jag tagit med kameran konstaterade jag att inte en enda bild var riktigt skarp. Tillbaka till affären, där höll de med om att den inte levererade som förväntat. Så nu är jag kameralös i tre veckor, den ska skickas upp och undersökas...

Jag tittar lystet på butikens systemkameror. Undrar om jag får byta upp mig?

Hittade en ny inställning på kameran sent igår kväll. Bättre skärpa och färger, slapp den förhatliga blixten, men något grynigt.

Wow! Ett grisöra!

Mitt, bara mitt! (Den här är inte så dum! Får trixa med den lite i redigeringsprogrammet, så borde den kunna funka.)

Jag behöver bilder på hundar somk vaktar! Har någon en bra bild liggande så skicka till mig. Mina egna agerar modeller:

Vakta sin sovplats (jag gillar färgerna i bilden och Popsy är en bra fotomodell)

Vakta sin leksak (blixtelende!)

Pressande läge...vakta leksak OCH ta foto? Bestäm dig matte! (Mera blixt, inte snyggt!)

Bilden på Popsy är väl OK att använda, men bilderna på Mårran ser ärligt talat väldigt amatörmässiga ut. Jag vet, ett skrynkligt lakan hjälper inte upp bilden direkt...Men hon är söt ändå!

Jag har trixat en del med inställningarna, har fortfarande inte riktigt koll på vad ISO betyder och kameran överexponerar typ jämt, men lite bättre har det blivit:

Fortfarande inte den skärpa jag helst vill ha, men ganska kul.

Tagen ganska nära

Kraftigt beskuren ur en större bild. Denna gillar jag!

De här får jag oftast av Mårran: hennes svans...

Inte alls nöjd med färgerna! Mårrans pose däremot är bra.

Utklippt ur en MYCKET större bild. Hyfsad skärpa trots rörelse, det är där jag har mitt stora problem...

Och sedan får jag ett sådant här! Snälla, vad gör jag fel? Är systemkamera den enda lösningen för actionbilder? (Mårran hoppar över ett dike, för er som undrar över hennes ställning).

Tips och trix mottages tacksamt! Det SKA gå!

Jag har tre, TRE lediga dagar framför mig! Inget butiksjobb, inga lektioner, ingen deadline på skrivandet...

Klart jag har en massa andra saker att pyssla med, men inga "måsten". Roliga saker som att träna, filma decemberutmaningen, leka med kameran, köpa en svets till Ola (tidig julklapp, och han får den direkt), och bara slöa.

Annars är jag faktiskt ganska bra på att inte jobba ihjäl mig, har jag ovanligt många "måsten" så får helt enkelt resten av livet vänta lite: huset blir stökigt, vi äter hämtmat, hästarna slappar i hagen (fast det gör de jämt). Jag kan också prioritera ett Buffy-maraton framför att städa när jag sedan väl är ledig (det fattar inte Ola, så det händer på fredagar när han jobbar). Det är något väldigt avslappnande med att följa Buffys vampyrdödande... Hör jag någon säga "verklighetsflykt"? ;)

Jag läste någonstans någongång att skillnaden på positiv stress och negativ stress är att positiv stress är när man har mycket att göra men allt känns roligt, så trots att jag för det mesta håller många järn i elden så är det den nivån jag försöker hitta. Jag tror inte på ordet "borde", antingen är det "jag vill" och då gör jag, eller "jag vill inte" och då låter jag bli. (Ordet "måste" är en annan sak).

För att snabbt byta ämne, ska någon gå på "påverkan/åverkan"-seminariet i Malmö 17/1? Hade varit kul att ha sällskap!

Jag har börjat fota lite till både artiklar och bok, och min kamera har lite självförtroendeproblem...Den tror inte att den är tillräckligt bra eftersom den "bara" är en kompaktkamera och ingen systemkamera. Jag har bestämt mig för att boosta den, och har ägnat tre timmar åt att surfa på nätet och suga i mig allt jag kan hitta om hundfotografering, inställningstips, fokusering och exponering. Det som skvallrar om att det kanske är jag som är problemet och inte kameran är att ibland blixtrar den till (ha, ha) och tar bilder som jag är väldigt nöjd med. Som denna, som jag verkligen gillar (trots att kontrasten är lite hög):

Jag inser att vad min kamera behöver är guidning av en säker och kunnig hand för att få självförtroendet att leverera de bilder jag vill ha. Jag har gjort en kriterieplan där jag tillrättalägger övningarna så att den säkert lyckas på varje nivå, jag visualiserar målet, och jag är beredd att börja träna! Det enda jag frågar mig är: vad skulle vara bäst som förstärkare?

Resultatet av träningen postas här efterhand! Införskaffande av photoshop kanske inte heller skadar...

Jag har varit ovanligt slö på bloggen, mycket jobb på sistone...

Butiksjobb på dagarna, sedan lektioner, och till sist skrivande när jag får en stund över. Jag är glad att det blir lite bättre balans nästa år, och ännu gladare är jag att jag kan utöka hunderiet och dra ner på butiksjobbet!

I måndags träffade jag Ylva och Paxa, som jag "tvingat" till Eslöv för en stadspromenad. Ylva tyglade sina rädslor och fobier, Paxa var som vanligt jätteduktig. Hon gick genom folksamlingar, under tågtunneln, träffade män som stirrade på henne, tränade inne på Morrhoppan, och mötte till sist en stor svart hund som försökte nagla fast henne med blicken. Paxas reaktion: kontakt med matte. Speciellt vid hundmötet verkligen kastade hon sig mot matte och sökte intensiv ögonkontakt, med ett uttryck som klart sa "NU var jag duktig!". Klick till Ylva som verkligen tränar ambitiöst och planerat.

Igår var det dags för min mini-klicker-tävlingslydnads-grupp. e fick börja med en avslappningspromenad, sedan tog vi en hund i taget för en spontan inkallningsövning med fyra inkallare, en slalombana med koner, och ettans hopp.

Zicko var verkligen på G trots snön! Inkallningsövningen passade honom perfekt. Hoppet var snyggt med fin ingång, och slalombanan blev stadigt bättre trots jättestörninghen Malin vid sidan. Det är fascinerande att se när man prickar rätt övning för rätt hund!

Fanny hade jätteroligt i inkallningsövningen, hon fick göra sin favvogrej: springa. Hoppet gick mycket bra, och i slalombanan vek hon inte från mattes sida efter första rundan.

Eftersom Oscar är väldigt glad över att springa till folk ville jag testa en annan övning med honom, där jag och Susanne skulle "luras" genom att locka på honom och inte låtsas om honom när han lämnade sin matte, medans matte var värsta godismaskinen. Tanken var god, men det blev för mycket för en stackars flatte...han flydde fältet frenetiskt nosande (ett typiskt Oscar-överslags-beteende). Jag känner igen det från Mårran, uppmärksamma läsare kommer ihåg när hon stämplade ur en hel helg i somras under klickertränarutbildningen efter att hon upplevt träningen som "konstig" och frustrerande...

Så illa blev det inte med Oscar. Han fick lite egentid (vi lämnade planen), Malin kopplade på, och sedan körde de Premack med snön tills den inte var intressant längre (otroligt väl fungerande övning, det där!). I slalombanan är vitsen att matte bara går och klickar när hunden söker sig till rätt plats, istället för att börja om när hunden går ur position. Det är lätt att man tappar flytet när man kör steg-för-steg, och alla tre hundarna idag sökte spontant upp rätt position och höll den i fler och fler steg innan klick. Oscar var nog glad över en övning som han kände att han kunde och var snart klistrad vid Malins ben med viftande svans.  Jag är så nöjd med att han "hittade tillbaka" efter att ha utsatts för en helt felaktig övning!

Vi avslutade inomhus med apporteringsträning.

Oscar GILLAR apporten och fick träna stimuluskontroll på gripandet. Zicko greppade lite löst och fick jobba med apport i rörelse. Båda jobbade superbra och gjorde fina framsteg! Jag jobbar med apportering enligt metoden som Fanny beskriver i sin apporteringsartikel på www.klickerklok.se , läs den!

Nu är det inga fler lektioner inplanerade på nästan två veckor...Det känns lite tomt.

Förhoppningsvis kommer julhandeln igång trots allmän lågkonjunktur så jag får sålt lite väskor och förtjänar min lön. Och så har jag mer att skriva. Och två hundar och en unghäst att träna...Jag ser nog till att hålla mig upptagen!

Trots att hon skakade så svansen höll på att ramla av så var Popsy TVUNGEN att träna i morse. Hon vägrade gå in, helt enkelt. Istället slängde hon sig framför mina fötter och började med förväntansfull blick backa upp för trappan. Vad gör man...Jag hämtade hennes frukost och två rallyskyltar.

Vi började med startposition vid första skylten. Vänta...vänta...vänta... (Svårt!) Sedan backa vid sidan, som verkligen börjar fungera! Jag har fokuserat mycket på att själv gå rak, och det har gjort att hon anstränger sig mer för att rätta in sig till mig istället för tvärt om. Till sist jobbade vi med ställande rån sitt vid sidan. Först lite i front, sedan vred jag mig successivt. Jag vill ha det på endast ordsignal, så just nu tränade vi stimuluskontrollen och släppte lite på precisionen i utförandet (även om belöningsplaceringen gjorde att även utförandet blev bättre och bättre). En bra övning när det är kallt och slibbigt på marken och rumpan bara vill upp!

Mårran fick träna lite på samma sak, med en överraskningsbelöning i form av kattmat. Ställandet vid sidan (på ord och handsignal) fungerade till 100%! Vi utökade till att blande in ligg från stå (på snön) utan att sitta emellan, och stadga i stå när jag går runt om. Hon utvecklas jättebra!

Backandet var lite sämre idag (Kan jag inte bara få vända mig mot dig, matte?), men jag var noga med att inte klicka "halvbra" utan drog ner på frekvensen och lät henne verkligen göra rätt innan klick. Vi kunde backa nästan tio steg, med klick där hon tänkte "rumpan mot matte". Jag blandade med högersvängar bakåt, för att understryka "rumpa åt höger".

Jag funderar över hur jag ska lägga upp "åttans frestelser"-träningen utan att ge henne ångest. Lite funderande till, sedan ska jag göra en plan och börja träna. Problemet är inte att hon skulle försöka ta maten, utan att "förbudet" gör att hon tycker att den är obehaglig att ens gå förbi...Och så ska det ju inte vara!

OK, den var inte lång och jag gick vid sidan av som trygghet, men nu är Benji faktiskt "riden" för första gången.

Ola satt upp och gav en sockerbit från ryggen. Jag lockade framtill för att få ett steg, Benji fattade ingenting..."När man tvekar, backa!" (fast jag stoppade honom innan). Sockerbit framför nosen, ett steg - belöning. "Ojojoj, något finns på min rygg!" Han undersökte husses fot, och blev lite kliad. Ett steg till - belöning. Sedan började det komma spontant, först tveksamt, sedan mer bestämda steg. Vi vände hemåt, öronen vändes framåt, blicken blev lugnare. Ola provade göra halt, jag var med och belönade så fort Benji bara tänkte på "sakta in". Ola startade, jag belönade i rörelsen. (Tygelsignalerna och kommandona kan han sedan tömkörningen, de ska bara generaliseras till denna nya miljön.) Ny halt, jag var noga med att inte ge några signaler, mera distinkt denna gången. Ny start, likaså. Tredje halten och starten såg han ut som en häst som inser att det ju faktiskt är samma sak som vi tränat hela året, men i en annan tappning. Ola avslutade och satt av. Jag kunde inte vara mer nöjd!

Mårran och jag hade den bästa kloklipningen hittills!

Hon var glad när hon kom bort till skinnet, vi gjorde lite target, jag tog in henne mellan mina ben för framtassarna. Helt lugn! Jag släppte upp henne i stående och tog ena baktassen, lite ryck, men sedan stilla. Andra baktassen utan problem. (Tryckt svans fortfarande) Massor av kattmat som avslutning, och hon stod kvar och ville träna mera! Det känns så bra att verkligen se resultat, även på henne (känslig lite stackare...). Ett tag trodde jag "så här långt men inte längre", men nu tror jag att det finns hopp om att hon ska gilla kloklippningen lika mycket som Popsy en vacker dag.

Ppsy fick sina klippta för några dagar sedan, och fick träna "ligga på sidan" på en fäll på bänken inför nästa massage. Ena sidan är inga problem, det är den vi tränar rulla runt på. Andra sidan tog det ett bra tag innan hon fattade...Inte konstigt, i snart tio år har det alltid varit höger sida som hon lagt sig på! Jag har inte tålamod att frishejpa (och är rädd at hon ramlar ner) så vi kör en shejping/locka/hantering som funkar bra. Det är ju inte direkt något som hon behöver kunna utan att jag visar med händerna.

Slutmålet är att hon ska lägga sig på den sidan som jag visar, och ligga stilla och avslappnad till frikommando.

Innan Vilma hämtades av mina svärisar så hann vi med ett litet pass. Det är ett år sedan jag tränade henne sist, och jag märker verkligen hur jag har utvecklats som tränare under året!

GF t ex var helt nytt för henne. Vi började med sitt i front. Hon fattade ingenting! Jag väntade ut ett slumpmässigt sitt, och klickade ett antal gånger medans hon satt (godis i munnen), Sedan kastade jag en bit för att få upp henne, och väntade. Puffa på handen? Börja göra ingång? Stå stilla? Sitta? Jackpot! Tredje upprepningen märkte jag att sittet kom snabbare. Det är otroligt hur fort de lär sig!

Eftersom hon var fixerad vid godishanden jag gillar att kunna ha godis i handen) körde vi lite doggie-zen. Först släppte jag godiset på marken när hon tog bort nosen, sedan utmanade jag henne enligt Fannys teknik (öppen hand, ta en bit med andra handen när hunden klarar öppen hand, annars stäng den), sedan kopplade jag ihop det med sitt (det räcker inte längre att bara ta bort nosen, sättet att få klicket är att sätta sig). Ett par reps på varje nivå, sedan bara fungerade det.

Jag ville inte höja sitt ALLTFÖR mycket, och bytte till ligg. Första gången gav jag kommando, och matade på när hon låg. Kort paus, sedan shejpade jag riktning neråt, på två reps la hon sig fint. Kopplade ihop med doggie-zen.

Så på 15 minuters träning fixade hon GF sitt i front, GF enkel zen, och GF ligg från sitt i front, + stadga i sitt och ligg. Fokusen var på topp hela tiden, svansen gick. Duktig hund!

Mina egna hundar har inte fått någon momentträning, men väl varsin lång promenad med "fokus"-träning för Mårran.

Ett roligt mail väntade på mig, Marthe på Canis frågade om jag har fler artiklar på lut! Nu har jag precis avslutat första bokutkastet så inget ligger i datorn, men det kan jag enkelt ändra på. Några önskemål? (Kloklippning kommer i nästa nummer)

Det här gillar jag! Trevlig läsning, alla!

http://www.dragonflyllama.com/%20DOGS/%20Dog1/levels.html

Vilma bor hos oss över natten, och anlände mycket glad vid 11-tiden.

Först blev hon avnosad av Mårran, som när hon var nöjd rullade ihop sig i sin säng i badrummet. Sedan låg hon alldeles, alldeles still medans Popsy undersökte henne på stela ben. När hälsningsceremonierna var klara och hon återigen var fullvärdig medlem av "flocken" så la hon sig ute i hallen och tittade längtansfullt på hundmatssäckarna, som jag snabbt vek ihop för att förhindra tjuverier.

Ikväll blir det förhoppningsvis tid till pyttelite träning, det tycker vi är kul både hon och jag! (Speciellt hon.)