Åsas hundar

Alla inlägg under oktober 2008

Av Åsa - 31 oktober 2008 20:05

Han har massor av tänkvärda citat, den mannen...

Eftersom jag börjat funda över frekvens och 80%-regeln, så tittade jag lite extra efter just detta under gårdagens lektion.

Pavlovian problem: problem med att hita rätt "träningsläge". Hunden reagerar reflexmässigt på en massa saker i omgivningen: ny miljö, nya hundar, kyla, regn. Hunden har svårt att hålla fokus, är nosig, tittar på allt annat. I detta fallet tror jag att det är oerhört viktigt att hålla en hög frekvens, och verkligen förstärka minsta lilla rätt som hunden gör! En stor del av det man jobbar med här är att bygga en trevlig association för platsen, sänka hundens stress och reaktivitet, och få den att börja "tänka" aktivt igen. Om man sänker frekvensen och bara klickar för korrekta beteenden väljer hunden att göra det som lönar sig mer: titta på annat eller nosa (eller skälla).

Operant problem: Hunden bjuder fel beteende därför att den tror att det är rätt, pga att vi klickat fel, eller att den får någon annan typ av förstärkning för beteendet. Här väljer hunden väldigt noga vad den gör eller inte gör. Perfekt träningsläge! Det är nu det gäller att verkligen vara noga, och bara förstärka det man vill ha.

Jag tror att man som hundtränare i längden tjänar tid och effektivitet på att fråga sig: är mitt problem beroende på hundens stressnivå/reaktivitet/reflexer, eller är den fullt medveten om vad den gör? Vad kan jag använda detta passet till som LÅNGSIKTIGT kommer att föra min träning framåt? Jag tillbringade en hel sommar med att åka till appellplanen, ta en promenad med Mårran runt den, och åka hem. Helt utan att "göra" något (oerhört frustrerande, kändes som totalt slöseri med tid). Mårran förknippade planen med stress och krav och det ville jag ha bort. Efter några gånger började hon koppla av, och söka upp mig för att se om jag möjligtvis hade godis med mig: nu hade vi rätt träningsläge!


Ytterligare ett exempel på detta fick jag under träningen mot Lysia-hundarna ikväll. När vi började träningen (för nästan exakt ett år sedan) var mitt problem Pavlovskt, hennes beteende orsakades av hennes stressnivå och var inte under hennes kontroll. Frkvensen på belöningen var skyhög, jag belönade "existera". Idag gick svansen i full fart, och hon testade aktivt vilket beteende som gav henne en köttbulle (skall fungerade inte, automatisk ögonkontakt vid Lysia-hundarnas utfall gav jackpot). Jag var verkligen noga med vad jag belönade, och hon var fullt fokuserad på att jobba!

ANNONS
Av Åsa - 30 oktober 2008 11:13

Efter att ha följt Marias vedermödor med hönorna inser jag att jag gör precis samma fel som många andra: jag har svårt att komma ur "startfasen" när jag tränar något nytt, jag har svårt att förvänta mig mera innan jag klickar, och jag klickar hellre en gång för mycket än en gång för lite. Och det syns!

Exempel: Mårrans ställande. Hon hade svårt att bjuda spontana ställanden, så jag klickade varje rörelse med rumpan. Det har resulterat i att hon gärna ställer sig, men direkt sätter sig igen, någon typ av "rumphopp"...Och detta har jag klickat för upprepade gånger, eftersom det "ändå liknar lite slutmålet". Vad jag BORDE gjort är att ha is i magen, och vänta ut de stabila ställanden som hon trots allt bjöd, även om det bara var en gång på fem.

Så nu har jag stramat upp mina kriterier...och hon var till att börja med totalt förvirrad. Men det blev snabbt bättre!

Enligt Bob Bailey är det mera skadligt att klicka för något man inte vill ha än att missa en gång att klicka något vi VILL ha. Har hunden bjudit beteendet en gång, så kommer det igen!

Ärligt talat: 80%-regeln faller snabbt...Eller är den missförstådd?


Popsy fick träna fjärren med kommando idag. Helt plötsligt var mina snygga bakåtligg bortblåsta! Vad hade hänt? Paus, reflektion, slutsats: jag hade lagt till ett handtecken som tydligen förvirrade henne. Bort med handtecknet, problem löst.

Vi tränade dels att kunna göra två-tre skiften korrekt innan klicket, dels att hålla positionen tills nästa kommando ges ÄVEN efter klicket. Det känns som att vi går framåt snabbt! Nu har jag kommit upp till tävlingsposition och står ca en meter från henne, och använder de tecken som jag senare kommer att använda på tävling.


Mårran fick leka lite med att rulla runt, bara för att hon tycker att det är kul, och sedan var det "frustrationsträning" i fjärren. Det verkar lossna, sakta men säkert.

ANNONS
Av Åsa - 29 oktober 2008 11:14

Morgonens promenad började trevligt, med sol och lösa hundar. Jag tränade lite "hos matte" (gå max fem meter från mig), växlade med att släppa iväg när de gick riktigt bra. Körde en visslingsinkallning. Tittade på rådjuren som gick längre bort.

Så var det något som smällde. Första gången, ingen reaktion. Fantastiskt, det brukar vara svansen mellan benen vid första skottet på båda hundarna...Andra gången, lite berörda, sökte sig till mig. Tredje, fjärde och femte kom i rask takt. Mina hundar satte 190 hemåt i panik. J***A SKIT! All skott-träningen som jag lagt ner förstörd på fem minuter. Lyckades kalla in Mårran och tog henne i halsbandet (kopplena hade jag lagt vid promenadens början) för att hindra henne från att springa full fart hemåt. Behöver jag säga att hon var helvild över att "sitta fast"? Hon skrek som en misshandlad katt! äl framme vid kopplena kallade jag in Popsy, kopplade på, och lät Mårran släppa ut lite energi genom att springa i cirklar framför mig.


Ingen träning idag alltså, det var inte riktigt rätt stressläge för det...

Däremot testade jag ordentligt min nya pälskam, en mycket billigare kopia av "furminatorn" köpt på TEBA. I början var Mårran helvild och inte stilla en sekund, men hon lugnade sig...mer och mer...och satt till slut och verkade njuta av att bli masserad/borstad. Det hade jag inte väntat mig! Ytterligare ett bevis för att massage faktiskt fungerar lugnande, även på hundar.

Deutom är den effektiv på underullen, går enkelt att jobba med, och ger ingen mjällig päls. Rekommenderas!


Av Åsa - 29 oktober 2008 07:57

Jag tog mig samman och lämnade soffan och åkte till klubben i gårkväll! Det har inte hänt på ett tag, men med bra träningskompisar är det mera lockande.


Jag började med att sätta ut en rallylydnadsbana till Mårran. Vi har inte tränat på skyltar en enda gång, vi har bara sett dem när vi tävlar...

Hon var super! Uppmärksam och lyhörd, och fixade alla rörelserna (inklusive stå) galant. När kompisarna kom bjöd hon på ett spontant hopp-sitt-hopp, och en glad (men inte så korrekt) apportering dessutom.


Popsy skulle träna stadga i grupp. Först sittandet (det är ganska nytt, och hon har fortfarande en misstanke om att det ändå är "ligg" som får tillbaka matte), och sedan platsliggning med dold förare. I frostgräset (med täcke). Andrea var kvar och höll koll. Hon låg som en staty i ca tre minuter, sedan testade hon att försiktigt sätta sig upp, Andrea la om henne, hon låg perfekt i 30 sekunder, jag gick ut och avslutade med massor av beröm! Perfekt hade naturligtvis varit att gå ut INNAN hon satte sig, men jag är nöjd med lösningen. Och inte en blick på grannen! Yes!

Sedan gick vi bort till rutan. Jag börjar se ett mönster: första skicket går bra, då tittar hon ordentligt efter var konerna står. När jag sedan flyttar rutan blir hon förvirrad och springer till den gamla punkten. När hon inte får någon belöning tror hon att hon ska springa längre utan att stanna, och slutar helt och hållet titta efter var konerna finns utan bara springer spikrakt framåt i den vinkel hon valt (oftast helt åt skogen). För att få in förståelse för "spring till KONERNA" jobbade jag med ganska korta skick på en ruta i ständig förflyttning, och la in en del fritt följ/inkallning emellan för att hon inte skulle låsa sig i felaktiga mönster. Mitt i slocknade lyset (går på timer), så vi tog ett ordentligt fritt följ i mörkret innan lamporna kom igång igen, ställde upp mot konerna, och jag skickade när det fortfarande var halvskumt. Jag såg henne fixera framåt "var är konerna?", upptäcka dem, och springa dit i full fart. Superbelöning! Klick till mig för att jag sedan avslutade med detta lyckade skick, och inte tränade fram ett nytt misslyckande.


Mårran fick komma ut och köra lite ruta. Jag la en tennisboll i mitten som hon glatt sprang till, klick för att vara i mitten, hon hämtade bollen och bytte mot godis (jag är så glad att föremålsintresset ständigt växer!). Nästa gång skickade jag mot en tom ruta. Full fart, klick i mitten, kastad boll. Dit med bollen igen. Och sedan utan boll.  Nu fick jag en klassisk "hallå, försöker du luras?"- reaktion, men tanken är INTE att hon ska springa till rutan för att hon tror att där ligger en boll, utan hon ska springa dit för att då kommer bollen flygande. Jag skickade henne igen, utan boll, hon sprang till ena konen och markerade den (typisk Mårran-grej). Minipaus, lite klapp, om igen. Yes! Hon sprang full fart in i rutan, klick, flygande boll, stor belöning, avslutade. Helnöjd!


Av Åsa - 28 oktober 2008 15:37

Jag vill väl inte kalla det "fjärrdirigering" riktigt än, men ett litet steg på vägen.

Idag har vi tränat på stimuluskontroll: sitt, ligg, stå, dekk (bakåtligg från stå) blandas hejvilt. Det känns som att ordförståelsen sitter bra, lägger jag till handtecken är det väldigt säkert.

Idag jobbade vi vidare genom att inte klicka DIREKT när hon intog rätt position, utan jag vill att kommandot ska gälla tills vidare information ges, klick eller inte. Svårt! DESSUTOM la jag till att hon skulle hålla positionen även efter klicket, tills nytt kommando gavs.

Jag växlade mellan att INTE ge något nytt kommando, utan klicka för att hon höll positionen en sekund längre utan att kasta sig hals över huvud in i något nytt. Popsy har inte direkt problem med att bjuda spontana beteenden, så detta var verkligen nyttigt! Hon var 100% fokuserad på att inte röra en enda muskel...

Jag ping-pongade tiden som hon väntade ganska snabbt upp till ett medel på fem sekunder, riktigt nöjd! Och det syntes verkligen hur bra betingade förstärkare mina kommandon har blivit, "ÄNTLIGEN sa du dekk, som jag har LÄNGTAT!". Extra press på mig att verkligen tajma rätt, inte bara med klicket utan också med nästa kommando...

Jag har dessutom lagt märke till att jag (helt ogenomtänkt, men ganska praktiskt) använder två sorters felsignaler: dels "om igen" när hon gjorde helt fel (satte sig på "stå" el dyl), dels "ah-ah" när hon inte väntade på signal. På "om igen" bryter jag helt och gör om från början, på "ah-ah" återgår hon själv till föregående position. Inte vet jag om det blir bra eller dåligt i det långa loppet, vi får prova!


Mårran fick ett helt spontant pass, det gick inget vidare...Vi hade precis klippt klorna, och det är påfrestande träning för henne, så hon var inte jätteinspirerad. Dessutom bara torrisar...Jag har dåligt med inspiration för att träna henne för tillfället, vi ska nog lägga ner tävlingsträningen ett tag igen och bara köra trix (jag vet, skillnaden finns bara i mitt huvud!). Och fixa bättre förstärkare!


Av Åsa - 27 oktober 2008 10:24

Det här mailet väntade på mig i morse. Det förgyller hela min vecka! :D


"Hej, Lāser sā ögonen blöder om dina kamper med Mārran vid hundmötena. Du har gett mig sā mycket inspiration sā jag tycker jag bör tala om att du har en flitig och tacksam och ofta road -  läsare lāngt nere i Europa och som kämpar med samma problem med sin (svenska) hoffe. Jag följer alltsā i stort ditt program m u a att jag inte vāgar mig pā Halti. I somras for jag förbi Rolsberga (min bror bor i Ludvigsborg) och kunde inte lāta bli att le nār jag sāg ställena som du talar om i dina bloggar. Synd jag inte bor dār för jāmnan - annars hade jag gārna kommit o fikat - du hade dessutom bjudit ju :)- o diskuterat detta gemensamma problem. Men, som sagt, den fikan ligger c:a130 mil härifran Men i dag blir det bara  ett litet ord om att dina egna ord faller i god jord här nere i Normandie - lite feed-back ār vāl inte helt fel ibland och att läsa dina bloggar utan att ge sig till känna tycker jag känns lite fegt. Tycker du ār väldigt konsekvent och duktig med hundarna!  I  dag pā hundklubben har vi bara gātt fram o tillbaka utanför stāngslet - hundarna bakom stängslet var i  lydnadskurs  - med massor av godis tills han gick med löst koppel o kopplade bort en del av sin negativa energi. Eller kanske kopplade om till växelström. Sā jag försöker ocksā lāta bli att kasta hunden pā djupt vatten. Till det positiva är att han inte längre börjar med att skālla vāldsamt. Nu för tiden tiger han ātminstone: men nya attityden ār intressant och kanske aningen mindre rāttfram:  att smyyyga sig mot den andre hunden o blāstirra.  Sprāket ār nog glasklart fōr de andra  sā han blir ju inte precis poppis pā det dār sāttet heller. Riktigt synd om honom:-(Och āndā, ja, ändā tror jag att han inte gōr detta för att anfalla den andre... det är bara hans sätt att nalkas nāgot/nāgon han inte kānner. Hundar han känner ār det OK med.    Annars är han snäll o bra hund. Bara detta med andra hundar!!!! (A andra sidan är det ju faktiskt ett ganska vanligt sātt fōr vissa hundar att nalkas andra: smyga fram pā lāga ben, och fixera den andre med blicken.)Hālsningar o mānga tack frān NormandieIngrid Lecander (Bergenhofs Adas, Elliegārdens Pepita och gammelmoran Tekla, 16 ār.Alla hovawarts). "
Av Åsa - 27 oktober 2008 10:12

Popsy har problem med ena bakbenet på vintern, och detta året tänkte jag förekomma och kolla upp henne ordentligt. Ålderskrämpor är helt OK bara man har lite smärtstillande hemma.

Efter att ha dragit ut hundarna från under sängen (måste verkligen börja träna "hurra, vi ska åka bil") åkte vi till Malin i Hörby.


Popsy har lite kassa upplevelser från veterinärer sedan tidigare och utrustades med munkorg. Tack och lov för en veterinär som inte tittar konstigt på mig när jag oavbrutet matar min hund genom hela undersökningen! Popsy befanns vara OK, men för säkerhets skull ville vi testa för erlichia. Jag kände mig som en OND hundägare när jag la Popsy på sidan och höll henne stilla...dessutom ryckte hon åt sig benet för tidigt, fick ett blåmärke, blev förstärkt för att röra sig, och var tvungen att göra om alltihop på andra benet. Hon gjorde förtvivlade ansträngningar att komma loss (det funkade ju nyss!), men gav till slut upp och låg helt stilla och hjälplös. USCH!

Men testet blev taget, och hon skakade av sig upplevelsen på vanligt terrier-manér och började bjuda "rulla runt" för att få mera godis. Hon är oförstörbar! Ärligt talat var det nog mer traumatiskt för matte än för henne...



Av Åsa - 26 oktober 2008 10:00

Kathy Sdao har en, tycker jag, målande beskrivning av att sätta hunden i en situation som den inte behärskar: att kasta ut den i den djupa delen av poolen utan att lära den simma först.

Det är översättningsbart till alla situationer där vi kräver något av hunden: stanna kvar på platsliggning, springa till rutan, hälsa fint, osv, men allra mest i hundmötesträningen. Gör man det får svårt för hunden så har den helt enkelt ingen chans.


Sedan har vi det här som kallas för "verkliga livet"...Man kan ha planerat sin träning hur bra som helst, och så sätter Livet käppar i hjulen i alla fall.


Dagens promenad: väl förberedd med klicker, köttbullar och nosloop. Ola hade Popsy, jag Mårran.

Efter 50 meter ser jag grannhunden komma på vägen med sin husse. Vi träffar inte Tanja vidare ofta ute, däremot har hon kommit förbi på "Mårrans" väg ett par gånger med vaktigt raseriutbrott som följd. Detta var definitivt den djupa delen av poolen, men vad gör man...Mårran tillbringade ca 30 sekunders möte med att skälla och resa ragg, totalt okontaktbar. Tanjas husse skrattade lite åt henne (hon ser faktiskt ganska fånig ut).

Resten av promenaden gick bra, inga reaktioner på joggare som vi mötte, inga reaktioner på skällande trädgårdshundar.

Ända tills vi var nästan hemma...möte med tre främmande Parson russels. Tillbaka ut på den djupa änden, voff, voff, voff (men lite lugnare och utan ragg), och efter 20 sekunder (hundarna hade precis passerat) vänder hon mot mig med förväntansfulla öron: "GODIS, TACK!". Vad gör man? Belönar att hon äntligen (känns det som) är tyst och tar spontant kontakt, eller säger man "Nej, belöning får man bara om man uppför sig, alternativt precis när vi ser den andra hunden"? Jag kände att belöning i alla fall aldrig kan ge mig problem om man ser träningen långsiktigt, även om det kanske inte hjälper i det läget heller, och gav henne en köttbulle bara för att hon var söt...

Jag känner att jag hade behövt fler hundmöten hemmavid! På olika träningsplatser och i stan fungerar hon utmärkt, vi kan hantera våra "vanliga" fiendehundar, men oväntade möten på hemmaplan är det som fallerar - just för att hon inte är van. Och när det väl händer är jag ofta i ett läge där jag inte har möjlighet att träna på det sättet jag vill...


Träningskompisar efterlyses för överraskande hundmöten på våra hemmapromenader! Jag bjuder på fika ;)

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kategorier

Länkar

Följ bloggen

Följ Åsas hundar med Blogkeen
Följ Åsas hundar med Bloglovin'

Arkiv


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se