Min dag har ägnats åt begravning (Olas mormor, inte så känslosamt), förkylning (mår KASST!), försöka övertyga Benji om att han fortfarande kan röra sig, och för att avsluta det hela fick jag konstatera att söndagens tävling kan jag glömma: jag har plikter på släktmiddag (svägerskan är hemma från Guatemala i två dagar). Inte värsta dagen, men långt ifrån bästa...

Då är det tur att man har kurs på kvällen! Mitt klickergäng är alltid roligt att träffa, och jag blir alltid så glad över hur duktiga både mattar och hundar är.

Själv har jag inte hunnit träna idag, och imorgon är det heldag på jobb som gäller (är det rimligt att ha öppet 10-18 på helgen?) så då blir det inte heller tränat. Och ingen tävling...OK, jag skulle ta det som en ren träning eftersom jag skulle stå över platsen = ingen chans till förstapris, men ändå... Lycka till, resten som ska till Höör (och Lund)!

Det var väldigt tyst från stallet i morse. Så tyst att jag vaknade, annars brukar jag sova mig igenom Benjis frustrerade stampande för att få komma ut.

Ola gick ut vid 8 (två timmar efter deras vanliga tid, lite sovmorgon fick vi ha), och möttes av en ömklig syn: Benji stod blick stilla längst upp i boxhörnan. Ola gick in och kliade honom lite på halsen, och han la sitt stora huvud mot Olas bröst en lång stund...sedan stapplade han sakta efter sin älskade husse ut i hagen. Det är hårt att vara f d hingst!

Nu mår han bättre, med små, små steg har han tagit sig bort till Tango ( i andra änden av hagen), och står och käkar gräs med lugna öron och ögon. Jag försöker trösta honom med att dessa två dagarna är värst, det blir bara bättre, och han verkar lyssna...eller bara kela lite när tillfälle ges.

Nu är Benji kastrerad.

Det gick snabbt och ganska lätt, han blev väääldigt sömnig och reagerade knappt alls på snitt eller tänger.

Att jag blir svimfärdig när jag ser blod är en annan historia...;)

Nu står de i sina boxar och undrar varför de inte får komma ut, och han verkar pigg och glad som vanligt. Skönt! Och om två veckor är det värsta över, och allt är läkt (snudd på).

Popsy var lite slö idag, och fick köra full fart tillbaka med apporten några gånger, lite ruta, och lite inkallning. Hon börjar kännas säker.

Vi avslutade med en plats på andra sidan stallet, i gräset. Först 30 sekunder, hon låg perfekt. Sedan 60 sekunder, inga problem. Hon inte ens darrade när jag kom ut igen, ett bra tecken på att stressnivån håller på att gå ner. Jag hade lagt en leksak i stallet som jag skickade henne till som belöning. Fokus framåt!

Mårran fortsatte med inkallningar och ruta, och där finns faktiskt en viss förståelse! Det är inte bara jag som inbillar mig!

Vi började träna inför fortsättningsklassen i rallyn, det moment som hon har problem med är "stå - ett varv runt hund". Det kommer fint, men svansen är fortfarande lite tryckt. Den blir gladare när hon blir säkrare.

Idag körde vi fartmoment, jag och Popsy. Ruta och inkallning. Mycket "springa rakt igenom" för att få fart till rutan, en del "hitta mitten" på avstånd, fåren hade vi som publik / störning, det gick jättebra.

Inkallningen blir stadigt bättre! Åtminstone 50% blir riktiga tvärnitar, med fulla fart emellan. Blandade med några släta för att kolla stimuluskontrollen, här ska endast stoppas på kommando.

Sedan var det Mårrans tur. Hallelujah, vi har fått ett rutbeteende! Inte mycket mer än ett embryo, men vi har något att jobba med! Och glad är hon.

Blandade med lite släta inkallningar, idag fungerade de tack och lov. Tänker byta metod (för 511:e gången) till den som jag en gång började med och förkastade eftersom den inte fungerade då: Ursula Wilbys "kasta enorm matbelöning över hunden för att skapa förväntan"-metod (samma som jag en gång i tiden använde på Popsy). Tidigare har Mårran tagit själva kastandet som ett hot, idag tar hon det som den belöning som det är menat som. Fördelar: snabbt tempo, bra ställande, tydlig signal för hunden. Nackdelar: tydlig signal till hunden som ska jobbas bort om man vill ha röstkommando, risk för "lura" istället för "lära". Just nu vill jag bara ha fram rätt beteende, så strunt i det.

En kompis från klickerforumet har lagt upp min apporteringsfilm på staffar.se, därav all trafik därifrån. Och nu är jag också registrerad medlem, min nyfikenhet är stillad.

För ett tag sedan upptäckte jag att jag får en del referenser till min blogg (ganska många ett tag) från sidan www.staffar.se som är ett forum för muskelhundar. Nyfiken som jag är har jag försökt bli medlem utan att lyckas.

I morse hade Thess skrivit en bra och läsvärd kommentar till "pitbull attack" som jag skrev i förra veckan (jag fortsätter gärna diskussionen Thess, jag är glad över chansen att få mer input om just pitbull). Eftersom hon uppenbarligen äger eller har nära kontakt med american pitbull rasen kan jag misstänka att hon kanske är medlem på staffar-forumet?

De senaste tre dagarna är där ytterligare fem referenser från olika forumtrådar i sagda forum.

Jag är nyfiken så jag håller på att spricka! Någon som kan sprida lite ljus över var min blogg figurerar, och (naturligtvis) vad som sägs om den?

Vi har jobbat lite med platsen idag, passat på i solskenet.

Det går definitivt framåt på alla punkter utom en: ligga på gårdsplan när jag går utom synhåll. Istället för en förbättring var där en märkbar försämring, max tio sekunder så var hon på benen.

Inte riktigt det jag vill ha, så efter att Mårran två gånger fått äta upp maten tog jag mig en funderare. Vad är den största skillnaden mellan denna övningen och övriga? Jo, här har jag lagt in ett ganska hårt neg. straff om hon misslyckas: maten blir uppäten av annan hund. Uppenbarligen inget bra koncept.

Ny planering: eftersom vi har fått in lite stress och obehag i plats på gårdsplan började vi om med matte inom synhåll, och utan utlagt godis. Klick för fokus, fram och belöna liggande (reste hon sig tryckte jag mjukt ner rumpan medans hon åt, hon verkar inte uppfatta det som obehag). Om igen, gömde mig, klickade för fokus framåt, fram och belöna liggande. Ökade tiden något. Ökade tiden ännu mer, till 30 sekunder. Hon tittade bort två gånger, men kom snabbt på sig och tittade framåt igen. Hålla position med huvudet tre sekunder, klick, fram och belöna. Avslutade med att skicka in henne i stallet för att hämta wubban.

Det kändes mycket bättre, jag fick mer beteenden att belöna och hon blev lugnare och gladare.

Vidare tränade vi inkallning med ställande för att få jämnare tempo och snabbare stå, och fjärren på 10 meter.

Mårran fick träna inkallning med ställande, som nu har resulterat i att hela inkallningen är förstörd. Skitmoment, hur kan det vara så svårt? Mårran kommer aldrig att komma längre än Lk1!

Jag tröstar mig med rallylydnaden. Kanske skulle börja tävla agility med henne...jag har ju inte uppfyllt min del av utmaningen...kanske skulle TRÄNA agility i så fall, det känns som en förutsättning...Allt utom Lk2-momenten!