Eller, normal och normal...Det är väl egentligen ingen hund om man frågar ägaren ;)

Mårran är över sin hormontopp i alla fall. Inget mer bäddande, gnällande, och vaktande av sängen mot en intet ont anande Popsy.

Och bäst av allt: husse träffade samma kille som hon försökte äta upp i förra veckan under gårdagens promenad. Ingen reaktion. Alls. Överhuvudtaget.

Hurra!

Lillkillen mår också mycket bättre, svullnaden har lagt sig nästan helt och han börjar bli sitt vanliga godmodiga, busiga jag. Helt otroligt hur kroppen läker, när man börjar tänka efter!

...att jag snodde bilden rätt av. Hoppas att Susanne och Klicka inte tar illa upp!

Jag kände mig lite slö (saknar ett riktigt mål nu när vi inte har fler tävlingar) så hundarna fick frishejpa lite fantasilöst. Backa uppför trappan, stå på händer, snygga bakåt-ligg, och en ny grej: hålla frontposition trots att jag snurrar och alltså ska de röra sig i sidled med benen. Jag har ingen aning om vad jag ska ha det till, bara tycker att det verkar lite coolt.

Popsy var pigg som vanligt, Mårran lite slöare. Hon har inte frishejpat ordentligt på några veckor, då blir hon gärna lite passiv. Men hon kom igång till slut, hon också.

Jag ska tänka ut ett par nya trix att shejpa in, Mårran ska koncentrera sig på rutan och tvåans inkallning, Popsy ska öva plats och börja på treans fjärr, och båda hundarna ska lära sig vittringsapporteringen i vinter. Sådär, lite nya mål att jobba mot!

Ser verkligen fram emot tävlingslydnadshelgen, det ska bli jätteroligt!

Jag växlar mellan att tro (som vanligt) att jag kan klara allt, och att känna (mera ovanligt, men förekommande) att jag är en bluff som har haft tur och flyt hittills. Jag VET att jag är en bra hundtränare och tillika instruktör. Ändå känns det ibland som att min "hunddröm" är en bubbla som bara väntar på att spricka...Jag antar att det handlar om att det har gått väldigt bra ett tag nu, och jag bara väntar på ett bakslag.

Eller också är det en reaktion på att jag just har gått med på att hålla en miniliten internutbildning för instruktörer och handledare på klubben, och inte har den blekaste aning om var jag ska börja och vad de ska tycka. Jag är utanför min bekvämlighetszon med besked!

En tredje möjlighet är att jag har hängt upp mig på en kommentar från maken: "Ibland oroar jag mig för hur du kommer att ta det den gången en kurs inte går bra, eller en kursare inte blir nöjd. För det kommer att hända förr eller senare! Hittills har du haft flyt, klarar du en motgång?" Svar: jag vet inte. Jag TROR det, men visst är det så att det blir mer riktat personligen mot mig än om jag jobbar som ett butiksbiträde. Eller, det är klart jag klarar det, frågan är väl bara hur "förstörd" jag blir och hur länge.

Men, jag menar, jag måste ju våga för att komma någonstans! Även om det ger mig ångest emellanåt att ta mig an mina "fobier" (prata inför folk, någon som känner igen sig?), och pressa mina personliga gränser.

Vanligtvis sviktar aldrig självförtroendet (mitt motto är "hur svårt kan det vara?"), undrar om jag håller på att bli sjuk? Tur att jag har kurser och lektioner med mina favoritelever (ni är allihopa mina favoriter) i veckan, och kan hämta ny energi!

Jag la två plats under promenaden idag. Först på fältet, jag gömde mig lömskt bakom en buske. Mårran blev mycket upprörd...Popsy låg kvar!

Sedan utanför hagen (jag ville gå in och kolla Benji, jag är lite orolig över svullnaden). "Gruppen", dvs Mårran, bestämde sig för att undersöka ett intressant sorkhål istället för att ligga (jag hade inte platsat henne så det var OK), men Popsy låg med absolut fokus! Visserligen såg hon mig, men jag var 50 meter bort  och höll på med hennes ärkefiende Benji (hästar är till för att ätas upp, oavsett storlek. Benji fattar inte hur farlig Popsy är, och är därför likställd med en demon i hästhamn).

Duktig Loppa! Mycket nöjd.

Från och med årsskiftet är jag inte längre butikschef, utan bara vanlig anställd. Detta för att jag ska kunna utveckla min hundskola ytterligare, och få mer tid att skriva (både artiklar och bok). Det känns skrämmande och roligt på samma gång! Nu finns det liksom ingen väg tillbaka...

Under nästa år kommer jag i egen regi att hålla Morreklass, klickerkurs i tävlingslydnad (ettan), valpkurs med klickertänk, och klickerkurs i allmänlydnad/trix.

För Eslövs Brukshundklubb blir det tävlingslydnad, valpkurs och kanske allmänlydnad på mer traditionellt sätt (fast klickertänket har jag alltid med mig). Och klicker nybörjare och fortsättning, naturligtvis, om intresset finns!

Jag hoppas också på att utbilda mig till rallylydnadsinstruktör och -domare, bara för att det är så in i vassen kul att hålla på med.

Under 2010 hoppas jag på att kunna gå Canis klickerinstruktörsutbildning (om jag blir antagen), så får vi se vart det leder. Drömmen (om jag nu vågar skriva utan att jinxa händelseförloppet) är att få en egen "Canis avdelning Skåne"...Så småningom...För drömma måste man. ;)

...och utgår man ifrån sig själv så blir det fel ibland.

Jag har fått upprörda mail om att prisbordet på tävlingen var för dåligt. Av alla saker att klaga på trodde jag att just priserna skulle vara minst viktiga, oj så fel jag hade!

Personligen bryr jag mig noll och intet om priser när jag tävlar (med hästen stod jag på pallen ett antal gånger, så lite erfarenhet har jag), och jag har fortfarande svårt att få in i mitt huvud att folk faktiskt har prisskåp... Jaja, alla lika alla olika.

Känns lite tråkigt bara när i stort sett de enda kommentarerna man får är klagande på priserna...som jag dessutom själv tyckte var helt OK (går det att äta eller leka med är det plus i min bok).

Benji var ganska svullen runt sina ädlare delar idag, så vi planerade en rejäl promenad för att få igång cirkulationen. Tango hann före! Han har nästan oavbrutet vallat sin polare i 30 minuter nu, växelvis skritt och trav, med inslag av lek och stegringar. Emellanåt fryner han rejält på nosen när han luktar på Benji. Det är väl för tidigt för att hormonbalansen ska ha ändrats, eller? Kanske är det bara lukten av såret som får igång honom.

Mer hormonreaktioner: Husse fick två rejäla utfall igår med Mårran, först på en ung kille som kom gående, och sedan på 40 meters avstånd på en hund som hoppade ur en bil. Mycket konstigt och inte bra! Han envisas med att gå utan nosloop och utan godis, och har inte haft problem på flera månader innan skendräktigheten satte igång, men nu är det tre utfall på kort tid...

Jag har inte haft några problem öht, men det är ju jag (som har i mina rutiner: nosloop på i risklägen och alltid godis i fickan. Inga utfall på nästan 6 månader nu, tänker knappt på det längre)

Att träna husse är inte att tänka på (jag kan knappt råda honom gällande hans häst, trots att jag hållit på med hästar på halvproffsnivå under 15 år), så det är väl bara att hitta tiden att träna Mårran mera. Kastration är ett lockande alternativ, jag tror inte att problemen försvinner fullt ut, men jag kan ju se hur hennes irritation följer hennes hormoner.

Popsys mjölk har försvunnit helt med Galastop, och humöret har blivit bättre även om hon fortfarande bäddar och gnäller lite grann. Hoppas det håller i sig!