Popsy och regn går inte ihop...

Hon kurar ihop sig under täcket (det ser ut som en jättelik kanelbulle) och sticker ut nosspetsen för att kunna andas.

Föreslår jag promenad så drar hon in nosen, och hoppas att hon inte syns.

Jag är en ond matte och tvingar ut henne på åtminstone två promenader. Trots regntäcket blir hon blöt om benen och huvudet. Följande två timmar ägnas åt minutiös tvätt av ben, tassar och huvud, innan sängen intas igen.

Hoppas verkligen att det inte regnar på nästa tävling!

Båda hundarna fick göra lite apporteringar idag.

Husse hjälpte till att hålla, så att det blev rejäl fart till mig. Duktiga hundar som plockade upp apporten i full fart (den låg precis framför på gräset), fortsatte i 190 till mig, och gjorde en snygg ingång.

Sedan fick Popsy lite "glöm bort apporten"-övning (också med husse som hjälp), och ett par snygga fjärrar.

Mårran fortsatte med sin ultimata-nybörjar-ruta, hon började söka sig till mitten idag! Jag växlade mellan att stå på andra sidan rutan så hon fick komma till mig (och belöna mitt i rutan), och låta henne spontant hitta mitten framåt. Sakta blir det bättre...

Hon fick också fortsätta med stimuluskontrollen i fjärren. Jag belönar varje skifte efter signal, och gör om ifall hon skiftar spontant. Hon gör snabba, snygga skiften med låsta baktassar med mig på två meters håll.

Det börjar kännas som att tävla tvåan med Mårran finns inom räckhåll trots allt! Skynda långsamt, det är Mårrans melodi.

Ha ha! Jag slipper beskriva baklängeskedjning, det har Maria Yttermyr (instruktör Canis) gjort så bra på sin blogg!

http://cowgirlup.bloggagratis.se/2008/04/21/659875-baklangeskedjning-pa-helgens-kurs/

Popsy fick ett ganska långt pass med två moment som behövde "finputsas" och kedjas ihop: inkallning med ställande och rutan. Nu blir det inte en "riktig" kedja eftersom upplägget kommer att variera något från tävling till tävling, men min tanke är att hon verkligen ska veta att efter inkallningen följer rutan.

Det gick jättebra!

Vi började med att kedja rutan. Bra fart, fint ställande, inga tjuvställanden. Jag fick startskall ett par gånger, bröt direkt, pausade och gjorde om.

Sedan inkallningen. Hon fuskade med ett dåligt ställande en gång, jag bröt, sedan satt det.

Rutan med megabelöning två gånger.

Sedan satte vi ihop momenten, och gjorde hela kedjan två gånger. Duktiga Loppan! Och duktiga matte, som verkligen följde planen, höll på kriterierna, och kedjade korrekt!

Mårran fick träna lite på stimuluskontroll i fjärren. Varför vänta på kommando när man ändå ska lägga sig? Jag var noga med att inte fela henne med ord, utan bara gjorde om utan belöning på en annan plats. Felar jag henne blir hon jättelåg, så här behöll hon arbetsglädjen. Sedan gjorde vi samma sak vid sidan, där hon gärna sätter sig upp innan signal.

Hon fattade ovanligt snabbt för att vara Mårran (kan dagens delikata kattmat haft del i motovationen tro?).

Sedan övergick vi till en doggie-zenn övning, jag höll kattmatburken väl synlig i höger hand, och ville ha nostarget på vänster hand ut åt sidan. Svååårt! Men det gick.

Popsy fick träna lite med externbelöning, DEFINITIVT inte redo att använda så god externbelöning på tävling! Nyttigt att jobba vidare med. Det tar ett litet tag innan hennes huvud släpper fixeringen vid maten och faktiskt registrerar att jag vill något, men jag antar att den tiden minskar i takt med att hon förstår att konceptet "jobba först, äta sedan" gäller på kattmat också.

Mina vovvar skulle göra varsin miniuppvisning på trixkursen, så på eftermiddagen fick de varsitt träningspass för att finslipa lite.

Mårran skulle visa momenten i rallylydnad, alla klasserna, och fick träna lite extra på ställandet vid min sida (hon är van att göra det i front).

Popsy fick baklängeskedja sitt freestyleprogram, och köra ett par gånger till musik. Hon var fortfarande slö men gjorde sitt bästa! När allt var kedjat och klart fick jag för mig att lägga till ytterligare en övning...Jag orkade inte börja kedja om IGEN, utan la bara till den sist, med belöning för första kedjan emellan. Inte så elegant men funktionellt.

De skötte sig utmärkt!

Mårran var ovanligt lugn i buren, och visade glatt alla moment. Jag pratade på samtidigt och förlorade lie fokus på hunden, men hon bara kör på ändå.

 Popsy gjorde sitt lilla program helt felfritt OCH i takt med musiken! Den sista biten (dra ut hopprepet som är lindat runt min midja så att jag snurrar, apportera handtaget tillbaka, och hoppa fyra gånger i takt till musiken) gick lite på kryckor, men hela kedjan satt perfekt!

Så här ser det ut:

Vi startar liggande mittemot varandra.

Båda sätter sig upp.

Vinka höger - vänster - höger

Inkallning till min sida, snurr

Jag snurrar, hon snurrar, jag snurrar, samtidigt som vi går framåt

Slalom mellan benen framåt

Slalom mellan benen, jag backar, kombinerat med snurrar

Hon springer runt mig två varv, jag snurrar i motsatt riktning

Jag går ner på huk, puss

och HOPP (båda två)

Båda snurrar två varv mittemot varandra

HOPP

Ligg, rulla runt (bara hon)

Jag backar, hon följer, sitt fint still i tre sekunder

Slut på kedjan, därifrån greppar hon sedan hopprepet.

Jag är ganska stolt! Visst, det är inget "riktigt" freestyleprogram, men jag tycker att det är bra!

Jag kan ibland tycka att det är lite otäckt hur mycket folk litar på det jag säger...Ibland känns det som att jag skulle kunna säga "himlen är grön", och hundägaren skulle bara titta upp och hålla med om att den ser lite grönaktig ut idag. Vi litar på vad folk "som vet mer" säger till oss! Mig själv inkluderad!

Att vara instruktör medför ett enormt ansvar. Man måste verkligen vilja ekipagets bästa, och eftersom man tränar två varelser (hund OCH ägare) så måste man hela tiden tänka "ett steg längre". Det räcker inte att jag får ett resultat här och nu, träningen måste fungera långsiktigt, och hundägaren måste få kunskaper för att själv ta tag i nya situationer och problem.

Jag tror att det är den utmaningen som gör att jag älskar instruktörsrollen så mycket, och tycker att det är så ROLIGT. Det är kul att träna människor! Inte lika okomplicerat som att träna hund, men ändå följer vi samma "lagar" och det försöker jag hålla i huvudet. Förstärk det du vill ha, erbjud ett alternativ som funkar bättre för att få bort det du inte gillar.

Dessutom är jag ganska bossig av mig...tror jag ;)

Till mina elever: ett STORT TACK för allt förtroende som ni ger mig! Jag ska fortsätta göra mitt yttersta för att leva upp till era förväntningar! Men glöm aldrig att granska mig kritiskt, och säg till om ni tycker att jag har fel. Det tål jag, och det gör mig bättre.

Jag somnade som en stock tillsammans med hundarna redan klockan nio igårkväll...och vaknade med ångest klockan sex i morse. Eslövs tävling! Hur ska jag kunna fixa allt som behöver fixas? (Så tidigt på morgonen förlorar jag lite perspektiv på verkligheten). Och kursutskicken till Morreklassen! Och så startar klicker fortsättning! I mitt huvud var livet fullt av oöverstigliga hinder...

Så jag gjorde det enda vettiga: gick upp och skickade iväg Morreklassinfon, tittade över kursplaneringen till klickerkursen, och skrev en att-göra-lista för dagens sysslor. Det som stressar mig mest är att hålla allt i huvudet, skriver jag ner det blir jag genast mycket lugnare.

Sedan tog jag upp min funktionärslista på alla mina klubbkompisar som ställer upp på tävlingen, och kände mig mycket lugnare. Visst, vi är inte jättemåga, men vårt gäng är bäst!

Nu ska jag bara få bort min begynnande förkylning med hjälp av ren viljestyrka, så är livet på topp igen.

Min kamera fick lite mindervärdeskomplex i sällskapet, men håll till godo!

Ann-Louise i egen hög person. Superinstruktör!

Hemulen och Li  

Ja, matte?