Jag ville dra nytta av solen och spela in septembers utmaning: buga. Båda hundarna kunde detta snyggt för ca 1,5 år sedan, visserligen har vi inte gjort det sedan dess men hur svårt kan det vara att få fram?

SVÅRT!

Ingen av hundarna hade den blekaste om vad jag ville...Kryp? Det brukar vi använda targetstav till. Bakåtlägganden? Snabba lägganden? Nej, det måste vara apportering av targetstav!

Jag tränade och filmade hundarna växelvis i en hel timme, Mårran med targetstav och Popsy med shejping för att kunna visa båda teknikerna. Sedan fick jag inse att även om det blev bättre så skulle det inte räcka för en instruktionsfilm.

Ny planering: slalom mellan benen. Det kan de garanterat!

Båda hundarna var ganska trötta på mig när jag äntligen var nöjd, inte nog med att vi hade tränat intensivt i två timmar, vi hade bara tränat två ynka saker! Hade Popsy kunnat prata är jag ganska säker på att hon hade bett mig dra åt skogen och ta både targetstav och slalomträning med mig... Tack och lov så kan hon inte det utan ställde upp varje gång jag bad henne.

Nyttig uthållighetsträning, och de var väldigt lugna resten av kvällen...

Vi tog oss i kragen och åkte till Burlöv och tränade. Stort tack till mina träningskompisar!

Popsy skötte sig perfekt i allt utom rutan, som helt plötsligt inte fungerade alls...Fattar ingenting! Hoppas det var något tillfälligt.

Jag är lite orolig över ett nytt beteende som har dykt upp ett par gånger: helt plötsligt lämna mig för att strosa iväg och nosa. Första gången på tävlingen i Tollarp (efterlöp), andra gången på träningstävlingen i Eslöv (dåligt rasted innan, smet och kissade) och tredje gången idag (misstänker dåligt rastad...). Visst, jag har förklaringar, men det kan ju vara så att jag efterkonstruerar för att dölja ett smygande problem för mig själv! Jag ska vara extra noga med rastning innan träning och verkligen vara uppmärksam på om det blir en trend.

Mårran hade sönder sin nya nosloop, så nu vet jag att den typen av D-ringar INTE fungerar. Bättre att det händer min hund än någon annans! Annars skötte hon sig fint, trots ny miljö och nya hundar. Lite stolt är jag över mig själv som inte automatiskt röt åt henne när hon ville hälsa på en främmande hund (pga att jag stog och pratade med henne lös, slarvigt!), utan bara mjukt kallade tillbaka. Främmande hundar ska vara trevliga, inte orsak till rädsla och osäkerhet!

Sedan åkte vi till T&A i Vellinge (rekommenderas, jättetrevlig personal och bra kvalitets-utbud) och köpte nya täcken: ett Hansbo fleecefodrat regntäcke till Mårran och ett back-on-track till Popsy. I vinter ska hon slippa bli avkyld och få ont i rygg och höfter! Nu vet mina kursare vad deras anmälningsavgifter går till...

Popsy har börjat lufttugga och gnissla tänderna mot varandra när hon ska sova. Mycket märkligt! Jag vaknade av det i natt (trodde det var maken).

Hon gjorde något liknande under förra skendräktigheten, men inte så intensivt.

Andra knäppa skendräktighetstecken:

Hon trycker (med all sin kraft!) nosen mot olika ytor, och piper. Soffan, ett byxben, Mårran, sin mage. Hela nosen vinklas uppåt och hon får knappt luft, och där sitter hon i någon minut innan hon flyttar nosen två millimeter och gör om.

Hennes speciella "var är mina valpar?"-pip. Lika delar ynkligt och uppfodrande.

Snart sätter mjölken, bäddandet och leksakssamlandet igång...och svullen blir hon om magen...

Humöret verkar i alla fall blivit bättre igen.

Mårran visar MYCKET mindre, det enda hon gör är att hon diskret smyger upp på den oinredda övervåningen (trappan är en trappstege som är brantare och glesare än bruksstegen) och gräver ett bo i isoleringen. Inte bra för vare sig hund eller isolering! Lätt fixat genom att ställa dammsugaren i trappan, den går hon inte förbi.

Är det dumt att börja mecka med "stå" i fjärren två veckor innan tävling i tvåan? Kanske, men det bryr jag mig inte om.

Inomhusträning var det som gällde idag, och något som tröttade ut ordentligt innan jag åkte till jobb, så jag ville börja på något helt nytt men ändå inte nytt (båda har "stå" i sina spontana framförmappar).

Popsy först, hennes problem är att inte studsa upp och åt sidan. Först spontant tills skiftena var snygga, sedan lägga på kommando och handtecken, sedan börja blanda. Popsy lär sig grymt fort när jag klickar rätt! Det är när jag får in något felklick som hon barjar hitta på egna varianter...

Mårran hade redan grunden lagd, även med signal, och behövde lite finputsning och börja öka avståndet. I sitt-stå har hon fått in att bara skuffa till lite med rumpan och sätta om sig (gissa vem som har klickat för snabbt), och stå-ligg var helt borta, så vi jobbade ett bra tag med det utan signal. Inomhus jobbar hon för sin frukost utan problem, så det kändes extra bra att hålla hög frekvens. Jag måste tänka på att variera var belöningen kommer bara, hon drar mot godishanden trots att den hålls bakom ryggen.

Mycket nöjd med båda hundarna!

Det är inte bara jag som tänker så, unghingsten Benjamin hade liknande tankar idag. "Om jag är jobbig och bara backar, kommer husse att ge upp då?" Det gjorde inte husse. Lillkillen börjar bli könsmogen på allvar, fler "strider" är nog att vänta. Vi kan alltid hota honom med kastrering!

Vovvarna tränade rutor idag. Jag var hård mot Popsy, här var det riktiga rutor som gällde! Kom där startskall bröt vi helt, och bytte hund. Effektivt...

Båda hundarna är på väg mot skendräktighet, och extra retliga. Mårrans stubin krymper när hormonerna ökar. Det ligger slagsmål i luften...hoppas det kommer när vi har möjlighet att sära på dem så att man slipper mötas av ett blodigt golv och en skadad Popsy längst in under sängen. Varför, varför, varför är det så dyrt med kastrering? Kan man inte få det till "fara för hundens hälsa" och få försäkringsbolaget att betala en del? Någon som har erfarenhet?

Jag väntar tålmodigt på att sömmerskan ska bli klar med min nosloop. Jag saknar den! Ska det ta så lång tid blir det omöjligt att samarbeta med henne. Jag ska göra nya ansträngningar att hitta delar, så att jag kan sy själv. Det MÅSTE finnas!

Kolla in hur kul vi hade på avslutningsgången! Tyvärr är två deltagare frånvarande, men vi andra trixade desto mer!

Motivationen går i däck när regnet håller i sig...plus att jag jobbat hela helgen.

Litet pass på söndagmorgonen blev det i alla fall. Popsy behövde använda huvudet, och fick jobba med strumpan i tvättmaskinen. Hela kedjan. I rätt ordning! Efter lite jobb, frustrationsskall, flygande strumpor och pangande tvättmaskinsluckor så fick hon rätt på det. Varför är just stängandet av luckan så FRUKTANSVÄRT roligt?

Bytte plats på hundarna och lät Popsy vänta på station (handduk i badrummet), hon klarade utan problem att ligga still! Otroligt...

Mårran fick fortsätta med stimuluskontroll i fjärren. Tjuvstarterna börjar försvinna helt, och istället för att bryta upp och börja om någon annan stans kan jag bara köra om vår minikedja (ligg-sitt-ligg) från början. Duktig Mårran!

Idag ska det bli momentträning hemma hos svärföräldrarna. Det gäller att passa på i nya miljöer! Ska se om jag kan fixa både domare och tävlingsledare, och göra en snygg platsliggning med svag störning. Får nog köpa mera kattmat, och extra gott godis...

Så mycket tränat blev det nu inte på kräftskivan...om man inte räknar Mårrans tränande av sina röstresurser (inga hundar tillåtna inomhus).

Popsy hoppade upp i bilen och gosade in sig, men Mårran tröttnade snabbt på att leka med Vilma och såg oss genom fönstret. Efter en timmes ihärdigt skällande funderade jag på om det här med utsläckning verkligen funkar? Men jodå, efter ytterligare en halvtimme tystnade hon och hoppade upp i en trädgårdsstol istället. När hon varit tyst i fem minuter gick jag ut till henne och berättade lugnt hur tyst och duktig hon var. När jag gick in igen skällde hon, men inte mer än ett par minuter, sedan var det stolen som gällde. Jag gick ut och berömde, hon var tyst när jag gick in, och sedan bestämde sig Popsy för att komma och göra de två systrarna sällskap.

En småkul sak hände ganska precis när vi kom. Vilma delar sin tomt med katten Molle, som inte är hundrädd. Det vet ju inte mina hundar som jagar katter så fort de kommer åt. Molle hade lagt sig tillrätta i ett buskage när Mårran fick syn på honom. Hon hann inte mer än två steg innan Vilma satte sig bredvid Molle, som lojt rullade över på rygg, och morrade mot mina hundar när de ville kolla in den lustiga katten. Häftigt!

För att undvika slagsmål eller klor i hundansikten flyttade vi på katten ganska snart (han hade inte minsta tanke på att själv bege sig därifrån). Vilma är en riktig kompis...

Popsy och regn går inte ihop...

Hon kurar ihop sig under täcket (det ser ut som en jättelik kanelbulle) och sticker ut nosspetsen för att kunna andas.

Föreslår jag promenad så drar hon in nosen, och hoppas att hon inte syns.

Jag är en ond matte och tvingar ut henne på åtminstone två promenader. Trots regntäcket blir hon blöt om benen och huvudet. Följande två timmar ägnas åt minutiös tvätt av ben, tassar och huvud, innan sängen intas igen.

Hoppas verkligen att det inte regnar på nästa tävling!

Båda hundarna fick göra lite apporteringar idag.

Husse hjälpte till att hålla, så att det blev rejäl fart till mig. Duktiga hundar som plockade upp apporten i full fart (den låg precis framför på gräset), fortsatte i 190 till mig, och gjorde en snygg ingång.

Sedan fick Popsy lite "glöm bort apporten"-övning (också med husse som hjälp), och ett par snygga fjärrar.

Mårran fortsatte med sin ultimata-nybörjar-ruta, hon började söka sig till mitten idag! Jag växlade mellan att stå på andra sidan rutan så hon fick komma till mig (och belöna mitt i rutan), och låta henne spontant hitta mitten framåt. Sakta blir det bättre...

Hon fick också fortsätta med stimuluskontrollen i fjärren. Jag belönar varje skifte efter signal, och gör om ifall hon skiftar spontant. Hon gör snabba, snygga skiften med låsta baktassar med mig på två meters håll.

Det börjar kännas som att tävla tvåan med Mårran finns inom räckhåll trots allt! Skynda långsamt, det är Mårrans melodi.

Ha ha! Jag slipper beskriva baklängeskedjning, det har Maria Yttermyr (instruktör Canis) gjort så bra på sin blogg!

http://cowgirlup.bloggagratis.se/2008/04/21/659875-baklangeskedjning-pa-helgens-kurs/

Popsy fick ett ganska långt pass med två moment som behövde "finputsas" och kedjas ihop: inkallning med ställande och rutan. Nu blir det inte en "riktig" kedja eftersom upplägget kommer att variera något från tävling till tävling, men min tanke är att hon verkligen ska veta att efter inkallningen följer rutan.

Det gick jättebra!

Vi började med att kedja rutan. Bra fart, fint ställande, inga tjuvställanden. Jag fick startskall ett par gånger, bröt direkt, pausade och gjorde om.

Sedan inkallningen. Hon fuskade med ett dåligt ställande en gång, jag bröt, sedan satt det.

Rutan med megabelöning två gånger.

Sedan satte vi ihop momenten, och gjorde hela kedjan två gånger. Duktiga Loppan! Och duktiga matte, som verkligen följde planen, höll på kriterierna, och kedjade korrekt!

Mårran fick träna lite på stimuluskontroll i fjärren. Varför vänta på kommando när man ändå ska lägga sig? Jag var noga med att inte fela henne med ord, utan bara gjorde om utan belöning på en annan plats. Felar jag henne blir hon jättelåg, så här behöll hon arbetsglädjen. Sedan gjorde vi samma sak vid sidan, där hon gärna sätter sig upp innan signal.

Hon fattade ovanligt snabbt för att vara Mårran (kan dagens delikata kattmat haft del i motovationen tro?).

Sedan övergick vi till en doggie-zenn övning, jag höll kattmatburken väl synlig i höger hand, och ville ha nostarget på vänster hand ut åt sidan. Svååårt! Men det gick.

Popsy fick träna lite med externbelöning, DEFINITIVT inte redo att använda så god externbelöning på tävling! Nyttigt att jobba vidare med. Det tar ett litet tag innan hennes huvud släpper fixeringen vid maten och faktiskt registrerar att jag vill något, men jag antar att den tiden minskar i takt med att hon förstår att konceptet "jobba först, äta sedan" gäller på kattmat också.

Mina vovvar skulle göra varsin miniuppvisning på trixkursen, så på eftermiddagen fick de varsitt träningspass för att finslipa lite.

Mårran skulle visa momenten i rallylydnad, alla klasserna, och fick träna lite extra på ställandet vid min sida (hon är van att göra det i front).

Popsy fick baklängeskedja sitt freestyleprogram, och köra ett par gånger till musik. Hon var fortfarande slö men gjorde sitt bästa! När allt var kedjat och klart fick jag för mig att lägga till ytterligare en övning...Jag orkade inte börja kedja om IGEN, utan la bara till den sist, med belöning för första kedjan emellan. Inte så elegant men funktionellt.

De skötte sig utmärkt!

Mårran var ovanligt lugn i buren, och visade glatt alla moment. Jag pratade på samtidigt och förlorade lie fokus på hunden, men hon bara kör på ändå.

 Popsy gjorde sitt lilla program helt felfritt OCH i takt med musiken! Den sista biten (dra ut hopprepet som är lindat runt min midja så att jag snurrar, apportera handtaget tillbaka, och hoppa fyra gånger i takt till musiken) gick lite på kryckor, men hela kedjan satt perfekt!

Så här ser det ut:

Vi startar liggande mittemot varandra.

Båda sätter sig upp.

Vinka höger - vänster - höger

Inkallning till min sida, snurr

Jag snurrar, hon snurrar, jag snurrar, samtidigt som vi går framåt

Slalom mellan benen framåt

Slalom mellan benen, jag backar, kombinerat med snurrar

Hon springer runt mig två varv, jag snurrar i motsatt riktning

Jag går ner på huk, puss

och HOPP (båda två)

Båda snurrar två varv mittemot varandra

HOPP

Ligg, rulla runt (bara hon)

Jag backar, hon följer, sitt fint still i tre sekunder

Slut på kedjan, därifrån greppar hon sedan hopprepet.

Jag är ganska stolt! Visst, det är inget "riktigt" freestyleprogram, men jag tycker att det är bra!

Jag kan ibland tycka att det är lite otäckt hur mycket folk litar på det jag säger...Ibland känns det som att jag skulle kunna säga "himlen är grön", och hundägaren skulle bara titta upp och hålla med om att den ser lite grönaktig ut idag. Vi litar på vad folk "som vet mer" säger till oss! Mig själv inkluderad!

Att vara instruktör medför ett enormt ansvar. Man måste verkligen vilja ekipagets bästa, och eftersom man tränar två varelser (hund OCH ägare) så måste man hela tiden tänka "ett steg längre". Det räcker inte att jag får ett resultat här och nu, träningen måste fungera långsiktigt, och hundägaren måste få kunskaper för att själv ta tag i nya situationer och problem.

Jag tror att det är den utmaningen som gör att jag älskar instruktörsrollen så mycket, och tycker att det är så ROLIGT. Det är kul att träna människor! Inte lika okomplicerat som att träna hund, men ändå följer vi samma "lagar" och det försöker jag hålla i huvudet. Förstärk det du vill ha, erbjud ett alternativ som funkar bättre för att få bort det du inte gillar.

Dessutom är jag ganska bossig av mig...tror jag ;)

Till mina elever: ett STORT TACK för allt förtroende som ni ger mig! Jag ska fortsätta göra mitt yttersta för att leva upp till era förväntningar! Men glöm aldrig att granska mig kritiskt, och säg till om ni tycker att jag har fel. Det tål jag, och det gör mig bättre.

Jag somnade som en stock tillsammans med hundarna redan klockan nio igårkväll...och vaknade med ångest klockan sex i morse. Eslövs tävling! Hur ska jag kunna fixa allt som behöver fixas? (Så tidigt på morgonen förlorar jag lite perspektiv på verkligheten). Och kursutskicken till Morreklassen! Och så startar klicker fortsättning! I mitt huvud var livet fullt av oöverstigliga hinder...

Så jag gjorde det enda vettiga: gick upp och skickade iväg Morreklassinfon, tittade över kursplaneringen till klickerkursen, och skrev en att-göra-lista för dagens sysslor. Det som stressar mig mest är att hålla allt i huvudet, skriver jag ner det blir jag genast mycket lugnare.

Sedan tog jag upp min funktionärslista på alla mina klubbkompisar som ställer upp på tävlingen, och kände mig mycket lugnare. Visst, vi är inte jättemåga, men vårt gäng är bäst!

Nu ska jag bara få bort min begynnande förkylning med hjälp av ren viljestyrka, så är livet på topp igen.