Helt slut efter gårdagens tävling gick jag och la mig tidigt, för en god natts sömn och återhämtning innan min heldag på jobb på måndag.

Jag hade inte räknat med Popsy.

Skendräktigheten är i full gång, så nu ska det bäddas, och gnällas, och bäddas (mot min mage! Är den bäddvänlig? Tror inte det!) och gnällas... HELA NATTEN!

Jag svär, det var på väg att bli långt kast med liten hund vid flera tillfällen.

Fatta, där finns inga valpar! Skor är inte valpar! Och jag är ingen lya!

Här tror man att man är i god tid 45 min. före lottning...fullt med folk har redan hunnit komma...

Allt har faktiskt gått jättebra!

Tack alla underbara kompisar som har hjälpt till, tack alla glada tävlanden, tack våra tålmodiga domare!

Jag känner mig väldigt glad och ganska stolt över vår lilla klubb.

Jag hade hand om de fyra sista spåren. Tur med lottningen gav mig Andrea och två "gamla" bekanta i min grupp (vi har träffats ute på tävling och snackat lite), så jag hade hur trevligt som helst medans vi väntade.

Spåren gick bra, alla hittade hyfsat bra mina markeringar. Hundarna var jätteduktiga! Boris var klart bäst...

Det var min första gång som mottagare på budföringen, och jag blev lite förskräckt över hur många hundar som inte lämnade föraren...Såg jag verkligen så farlig ut? Petra försäkrade mig att det var normalt, tack och lov. Av alla hundar så missade Boris att springa! Ingen kan beskylla oss för att ha fusktränat i alla fall... Sedan var jag "ledig" fram till prisutdelningen, och kunde sitta i fönstret och följa de tävlande i lugn och ro.

Extra roligt var det att titta på "min" spårgrupp, och tack vare mitt stöd och min peppning (är jag naturligtvis övertygad om) så placerade de sig 1, 2 (Andrea) och 3!

Andrea startade sist av alla. När hon gick ut på planen blev det tyst på verandan, hon har uppenbarligen gjort intryck på många med Albin. Sedan kom det utrop som "viftar han mer på svansen så trillar han omkull", "oj vad bra det gick!" och "det är en RIKTIGT glad hund". När hon fick dagens enda dubbeltia på hoppet applåderade vi spontant. Det är det klickerträning ger: glada, träningsvilliga, exakta hundar! Härlig skillnad mot tryckta schäfrar och rottisar.

Morronen gick åt i skogen till att markera morgondagens akl-spår. Ingen erfarenhet på området...Jag, Jocke och Claudia gjorde vårt bästa, men vi får väl se hur det blev. Andrea (som kollade våra spår på eftermiddagen) misstänkte att spårläggaren varit berusad...Hon rättade till det värsta i alla fall.

GANSKA nervös är jag just nu. Det är ju värre än att tävla själv!

Åkte till rövarkulan för att lägga spår idag.

Mårran fick ett lite längre än vanligt, ca 400m, i en kraftig högerböj. Marken var VÄLDIGT vattensjuk, och spåret korsade två (små) rinnande vattendrag, och hade två utstickare på en äng med tjockt, högt gräs.

Det fick ligga i två timmar, och under tiden regnade det lite till...

Popsy fick ett torrare personspår med tre pinnar och en vinkel, ca 200m.

Båda hundarna var upphetsade när vi steg ur bilen. Vi tog en promenad tillsammans först, och sedan fick Mårran börja. Hon hade alltför bråttom vid upptaget och tappade bort sig lite, men efter första snälla vinkeln var hon super! Hela träsket, över vattendragen. Första ängturen var hon lite tveksam, andra var perfekt. Riktigt drag i linan, och stördes inte av att jag fick stanna ett par gånger och trassla ur mig ur grenar och annat mög. Bra!

Popsy bevisade att hon ENDAST kan spåra när Andrea är med..."Nos? Jag? Det har jag nog ingen!" Eller så var det full fart åt helt fel håll. Varför varierar hon sitt spårarbete så otroligt mycket? Förra gången kändes hon stensäker, idag var hon verkligen ett levande frågetecken. Vi behöver gå spårkurs...

Jag fick reda på idag att om jag vill tävla måste jag lösa tävlingslicens för mina oregistrerade jyckar. 450:- / hund! Hmmm...är det värt det?

Husse gick en långpromenad med vovvarna idag, så jag nöjde mig med att fortsätta med krypet på Popsy.

Vi tog bort targetstaven för att få ett spontant kryp, och flyttade sedan in krypet till min sida. Fortfarande utan kommando, och inte längre än ett krypsteg, men rörelsen är lugn och jämn och hon verkar förstå vad jag vill.

Kul att shejpa nya saker!

Hög tid att sätta igång med våra "nya" moment: kryp, och "stå framför matte och titta framåt".

Jag började med Popsy, den eviga försökskaninen. Jag tyckte att min planering var bra, det tyckte inte hon, så efter ett par revideringar kom vi gemensamt fram till att använda targetstick. Eftersom jag har vissa tankar på brukslydnad vill jag dessutom ha ett tävlingsmässigt kryp och inga ofokuserade "grodhopp". Dagens status: ett spontant ligg i front, targetstav hålls 10cm framför nosen, framben - framben - bakben - bakben. Lugnt och fokuserat. Ja, ibland (ganska ofta) får hon spel och börjar kasta sig hit och dit samtidigt som hon säger "grrroooooo", men vi fick till ganska många fina reps.

Mårran är lugnare, vi började med spontana ligg, sedan nostarget, sedan båda. Hon är alltid misstänksam mot nya saker, så två pass gick åt till att övertyga henne om att nostarget även fungerar liggande...Till slut fick vi till framben - framben - bakbenshopp. Inte tävlingsmässigt, men hon är ju blandras och kommer ändå aldrig att tävla bruks.

Så till stående. SVÅRT! Mina hundar är så vana vid att alltid söka ögonkontakt...Jag lät dem komma upp bakifrån mellan mina ben för att få rätt position. Popsy kastade jag godis framför och klickade för blicken (fungerade kanon), till Mårran hade jag en utlagd godis att titta på (hyfsat, men hon är trög med nya saker...). Ska bli spännande att se hur det utvecklas!

Vi tog en tidig morronpromenad (8.30 är tidigt för oss) och njöt av solen och våra vackra omgivningar. Jag älskar mitt hem!

På kvällen fick vovvarna burträna under styrelsemötet på klubben.

Mårran var fantastisk, hon låg med öppen dörr hela tiden, lugn och tyst.

Popsy var uttråkad och gnällig, så hon fick ha jackan över buren. Jag kastade ner godis till henne med jämna mellanrum så länge hon var tyst. Efter en halvtimme hade hon slutat gnälla, så jag tog bort jackan och fortsatte med godiset för tystnad. Efter ytterligare tio minuter kunde jag öppna hennes dörr också.

Vi avslutade med att träna "ut-och-in" för att testa värdet av buren efter att de legat still i den en timme, inga problem! Mårran verkar om möjligt gilla den ännu mer än innan.

Jag är faktiskt en ganska stolt matte.

Det blev inget hundtränande, jag fastnade framför datorn. Här är resultatet!