Tog med lilla Popsy till planen igårkväll, mest för att Andrea lovat kolla på hennes fortfarande svullna hals. För att ha något vettigt att göra under tiden tog vi fram den hatade metallapporten.

Popsy har alltid älskat att apportera, men har sett det som en personlig förolämpning tiodigare gånger som jag har presenterat metallapporten. "Den? I min mun? Tror inte det."

Och när en JRT inte vill, då är det så...

Idag hade jag laddat med en riktig högoktanförstärkare: kycklingskinn. Vi var ensamma på plan förutom Vilma som högljutt talade om hur orättvist det var att Popsy fick träna och inte hon. Gott om tid.

Så jag började med att träna nostarget (roligt, tycker Popsy). Efter ett par puffar höll jag inne klicket, och fick ett försiktigt öppnande av munnen. Och sedan ett riktigt, om än tveksamt, gripande. Därifrån gick det snabbt till att få henne att dra, och på så vis gripa ordentligt. Nu la jag på kommandot, sänkte sedan apporten mot marken, och la den till slut ner. Miss! Hon började genast använda tassarna, och tyckte att det var hur kul som helst att få apporten att rulla. Backa, håll i luften, få fram gripandet. Sakta sänka, lägga på marken. Jag höll fast den på marken och släckte ut tassarbetet (inte kul när den inte rörde sig), och Bingo! Gripande.

På tio minuter shejpade jag in metallapporten, från motvilja till full apportering med snygg ingång. Snacka om klickerklok hund!

Dessutom var hon frisk och fin, svullnaden verkade helt ofarlig. Popsyloppan på gång igen!

Övriga inlägg gjorda under dagen är långa, eftersom de är flyttade från forumet på min hemsida och egentligen består av flera olika inlägg. Läs om du är intresserad av ämnet eller vill se hur jag har tränat. Jag rekommenderar VERKLIGEN anteckningarna från Bob Bailey / Kathy Sdao - seminariet!

27-09-2007 22:36

 Snart dax! Jag ska försöka skriva till er varje kväll, och kanske fixa bilder. Det är lika mycket för min egen skull, jag glömmer så snabbt... 

 01-10-2007 18:00

 Puh! Totalt supersömnig är man hemma igen...Internetuppkoppling på AAAbed & breakfast kunde jag bara glömma, jag kommer dit så småningom. Här följer i alla fall den helt sanningsenliga, och ej överdrivna även om det kan verka så ibland, historien om vår stockholmsresa.

Fredag:
Vi hoppade på nattåget 23.35 från Lund. Överst ville vi sova, för att störas så lite som möjligt. Visade sig vara ett korkat beslut...visst är det trevligt med AC, men det är KALLT! Claudia och jag frös som små pingviner hela natten, trots filt och dubbla tröjor. Vi sov trots allt hyfsat (det är sövande med tågrörelserna) och vaknade av knack på dörren halv sju.

Lördag:
Tåget var trångt, vi tog oss upp på stationen istället. Efter morgontoalett och dyr frukost tog vi oss till Sollentuna Scandic Star Hotel. Först på plan, föga överraskande.
Totalt starstruck blev jag när Bob Bailey plötsligt kom ner för trappan...En liten, gammal, krum, vithårig man i en mycket färgglad skjorta och vita chinos. På något vis hade jag föreställt mig honom både större och mer imponerande, denna pionjär och gigant inom djurträning.
Salen började fyllas, vi fick bra platser långt fram och plockade fram anteckningsblock och penna (jag tillbringade 20 minuter med att få någon av mina nya, trevligt gröna pennor att fungera innan jag gav upp och lånade en tråkigt blå av Claudia).
Vi hälsades välkomna av Canis svenska representanter, sedan var det showtime!

Jag tänker inte gå in på vad föreläsningarna handlade om, det kommer jag att lägga in efterhand som jag har lyckats tyda och översätta mina något förvirrade anteckningar. Men jag kan säga att när Bob var i sitt rätta element, d v s på en scen inför 200 åskådare, var han lika imponerande som jag upplevde honom på TV. Lugn, oerhört självsäker, med en kunskap som klår de flesta på fingrarna. Det är en sak att kunna något väldigt bra, det är en helt annan att kunna förmedla detta till en publik, och där låg hans stora styrka.

Efter honom kom Kathy Sdao upp på scenen. Helt annorlunda! En smal, energisk kvinna i 45-årsåldern med enormt kroppsspråk. Bob höll sig stilla i talarstolen, Kathy gick fram och tillbaka på scenen och visade med STORA gester och pratade och skrattade oavbrutet. Bob tog upp de "tunga" bitarna: teori, principer. historia. Kathy översatte det till vardaglig hundträning. Hon höll samtliga i salen totalt trollbundna!

Fyra stycken föredrag på vars en och en halv timma med pauser för fika och lunch flög förbi. Allting hölls på bred amerikanska, med många videoklipp och bilder, och många anekdoter och liknelser för att hjälpa oss att förstå ibland ganska avancerade vetenskapliga termer. Tro mig, när det var slut var vi utmattade!
Jag ringde som jag lovat ägaren till AAA bed & breakfast i Älvsjö och sa att vi var på väg. "jag är på födelsedagsfest, ni kanske kan gå och äta i city innan ni kommer?" Konstig fråga tyckte jag, men äta skulle vi ju likväl så OK.
Vi låste in väskorna på stationen och kastade oss ut i "stockholm by night". Ledda av Claudia (mitt lokalsinne är icke existerande) hittade vi Åhlens (vad bättre att börja kvällen med än shopping?), och gick sedan vidare till en liten kinarestaurang. Tillbaka på stationen ringde jag igen, och ja, nu var hon hemma.
Vägbeskrivningen jag fick var helt fel. Diverse frågade grannar (jag hade adressen) och halvdesperata telefonsamtal till mysteriekvinnan senare hittade vi ett litet ruffigt hus med mörka fönster, inget husnummer och en massa bråte i trädgården. Jag ringde igen, var det verkligen här? Jodå...
Vi släpptes in av en sliten kvinna i 65-årsåldern, med långt platinablont hår, iförd en glittrig assymetrisk topp och svarta långbyxor. Bakom henne stog en "gentleman" i kostym som presenterade so Kaj ("jag bara bor här..."). De var helt klart på väg tillbaka till födelsedagsfesten.
Vi trängde oss in genom den pyttelilla hallen med stor svårighet eftersom där stod grejer överallt. "Jag har precis flyttat hit (lögn) och håller på att renovera, det är därför här är så stökigt". Visst! Och jag heter Törnrosa...Vårat rum var i alla fall rent om än slitet, och lakan / sovsäck hade vi med oss. Hon visade badrummet "jag har beställt nytt kakel från frankrike, och nytt badkar och toastol, men det är sååå svårt att få tag i hantverkare". Tja, att sätta en lampskärm kring glödlampan, täta läckorna, sätta en kran på handfatet och SKURA RENT kräver väl inte direkt en hantverkare...
Hon ville ha betalt direkt, inga problem, och susade sedan vidare ut i nattlivet med Kaj. Precis innan hon försvann sa hon "förresten, det bor tre polska män i källaren men det är familjefäder, inget att oroa sig för. Och en svensk kille i korridoren, han dricker lite öl men brukar aldrig vara jobbig." Claudia och jag tittade på vår dörr utan lås... Redigerat av Asa Jakobsson datum: 02-10-2007 10:35 

02-10-2007 10:31

 Ofrivillig cliffhanger där, var tvungen att gå ut och fortsätta jobba. Förlåt...
Naturligtvis hände ingenting, utan vi sov som små grisar (förutom när Claudias grymtningar väckte mig, hon drömde tydligen att hon slogs med en f d kompis).

Söndag:
Efter en snabb dusch kände vi viss motvilja mot att äta frukost i den konstiga kvinnans äckliga kök, utan drog direkt.
Det hade tagit oss en halvtimme att gå från stationen till B & B, tack och lov tog det barta tio minuter andra hållet. Vi prickade tåget perfekt dessutom.
Framme på Scandic Star minglade vi med de övriga gästerna på frukostbuffén och snodde åt oss lite kaffe och en bulle innan vi intog nya platser, redo att lyssna och lära. Idag skulle Kathy börja med att tala om kommandon och signaler, åtminstone jag hade sett fram emot just detta ämnet mest av allt.

Söndagens föreläsningar var om möjligt ännu bättre än lördagens. Jag passade på att fråga lite under fikapauserna, dels om hur man skulle kunna jobba med Kenzos svansföring och dels om hur man kan använda respondent träning på aggressiva hundar, och fick vänliga, engagerade och uttömmande svar.
Vi fick kontakt med en taxuppfödare som också hade "svansproblem" och lovade att vi skulla höra av varandra med tips.
När Morten tackade oss alla och de sista applåderna hade dött ut kändes det lite tomt och sorgligt, det roliga var redan över...fast egentligen har det bara börjat, nu ska vi hem och träna och sprida kunskapen vidare!

Vi åkte till stationen, åt på Burger King efter att ha irriterat oss till döds på den EXTREMT långsamma personalen, köpte bok (jag), godis, tidning och cigaretter (Claudia), och tog oss ner till tågperrongen i lagom tid. Medlidsamt tittade vi på perrongen till tåget bredvid oss, deras tåg var försenat, stackars dom.

Det var vårat också.
Först bara tio minuter, men dessa tio minuterna ändrades hela tiden så till slut blev det en och en halv timme! Tur man har tålamod som en ocean, en varm tröja, och trevligt sällskap.
Vi hittade våra platser och gjorde oss hemmastadda, tåget började rulla. Först nu kommer det fram att vagnarna var felskyltade, samtliga resande i vagn 5 och vagn 3 ska byta plats! Samtidigt! Varför inte bara behålla den felaktiga skyltningen och låta folk sitta kvar? Upp igen, samla ihop alla utspridda grejor, tränga sig fram till de nya platserna. Sedan kunde vi ÄNTLIGEN pusta ut, och påbörja den (kändes det som) evighetslånga resan hem.
00.05 istället för 22.25 var det fantastiskt skönt att se Jocke med två överlyckliga cavalierer på perrongen, och snett bakom min egen Ola. Hem till sängen!
 

02-10-2007 10:37

 På väg: samtliga föreläsningar (åtta stycken) fritt återgivna efter mina anteckningar, i den takt jag hinner renskriva.

 05-10-2007 11:26

 Bob Bailey: On behaviour. History, science, technology.

De som inte kan sin historia är dömda att upprepa den. Bob kallar detta för att "återupptäcka hjulet". Vi tror att vi har kommit på något nytt och revulotionerande, när det egentligen är miljoner år gammalt.

Beteenden handlar i grunden om överlevnad.

Människan har tränat djur i tusentals år, t ex attackhundar som finns avbildade på urnor från 4000 f kr.
På 20-talet blev det lönsamt att träna djur: FILMINDUSTRIN kom igång och blev stor. Rin-tin-tin drog in ca 100 miljoner till sitt filmbolag! Man sökte efter snabb och effektiv inlärning, operant inlärning visade sig vara överlägset effektivast.

OPERANT
* beteendets konsekvenser i fokus
* beteenden vi kan mäta och observera
* INTE tankar eller känslor. Visst finns de, men vi kan inte objektivt observera dem. Vi kan aldrig veta vad djuret tänker, vi kan bara se vad det gör.

DÅ studerade man i laboratoriemiljöer.
NU studerar man i "riktiga världen".

"Vetenskapen om operant inlärning studerar: hur djur lär sig beroende på konsekvenserna av deras agerande."

* Att träna djuren är den enkla biten. Att ändra sitt eget beteende för att bli en bättre tränare är svårt...
* Tillämpad operant inlärning är att använda operanta principer för att ändra beteenden hos djur eller människor.

Kort historik
Operant inlärning bygger på vetenskap!

John Thorndike studerade hur katter lärde sig att ändra sitt beteende för att kunna ta sig ut ur lådor på sent 1800-tal. Detta kallas för "trial - and - error" och ledde till "Thorndike´s law of effect". (kommer i ett senare föredrag)

Ivan Pavlov studerade hundars matsmältning under sent 1800-tal, och snubblade över KLASSISK INLÄRNING. Han lämnade sin bana som nobelprisvinnande kemiforskare, och började studera hundars salivavsöndring på allvar.

Tidigt 1900-tal trodde John Watson att Pavlovs träning var svaret på hur inlärning fungerar, och provade detta på människor.
DETTA FUNGERADE INTE!
Watson bytte spår, och uppfann istället reklam runt 1920.
1. Hitta din målgrupp
2. Samla information
3. Skapa ett behov

B. F. Skinner
Kallas ibland "fadern till operant inlärning". Detta är naturligtvis inte sant, djur har lärt sig på detta viset i miljoner år, men han var den första (eller bästa) som verkligen forskade på ämnet.
Skinnerbox: en låda där man kan ändra miljön för att kunna mäta hur råttans beteende ändras. Oftast med hjälp av mat / elchocker.
"Beteendeanalys" beskrevs första gången 1938 av Skinner.

Två av hans studenter hette Marion och Keller Breland. 1943 började de träna djur utanför laboratoriet. De skapade ett företag:
Animal Behaviour Enterprises
för att kunna arbeta med, och tjäna pengar på, djurträning.
På 40-talet började de med klickerträning.
44-46 klickertränade de jakthundar som fungerade betydligt bättre än de "traditionellt" tränade. Inga jakthundstränare var beredda att prova deras metoder!
46 började de göra "mini - djur - shower" med bl a ankor, hönor och kaniner. Dessa såldes till djurparker och små cirkusar och nöjesfält.
(Bob Bailey började jobba med Brelands, och några år efter Keller dog gifte han sig med Marion.)
Deras koncept för att lyckas byggde på:
1. Gör det bättre
2. Gör det billigare
3. Bevisa att operant inlärning med positiv förstärkning fungerar
1951 byggde Brelands den första helautomatiska djurshowen. 52 - 85 producerades flera hundra automatiska djurshower (stoppa i ett mynt så spelar kaninen gitarr / ankan piano / hönan luffarschack), och flera tusen djur tränades. De gjorde också reklamfilm och statistroller med tränade djur.
1962 började USA:s marin träna och använda delfiner (markera minor under vatttnet), kajor och fiskmåsar (hämta och lämna saker, ta bilder med kamera) och andra djur. ABE skötte träningen.
1964 öppnade Seaworld. Var hämtades kunskapen? ABE.

1984 skrev Karen Pryor "skjut inte hunden", och klickerträning började spridas till de stora massorna. "Klickerträning" blev synonymt med operant inlärning med positiv förstärkning.

IDAG
*Klickerträning har spridits över hela världen och används av i stort sett alla professionella djurtränare inom underhållningsindustrin.
* Klickerträning är MER än traditionell träning + klicker: man tränar genom att använda den operanta inlärningens principer.
* Det är en väldokumenterad vetenskap som alla kan lära sig.

06-10-2007 16:10

 Kathy Sdao: positiv förstärkning bortom godis

Vad är förstärkning?
Något som stärker, bygger upp, ger mera kraft.
Man kan förstärka:
*cement
*trupper
*arbetslag
*armbågarna på jackan
*BETEENDEN

Beteenden kan förstärkas i:
*intensitet (hunden skäller ljudligare)
*frekvens (flera skall)
*duration (varje skall håller på längre tid)

Förstärkare FÖLJER ett beteende och gör det beteendet sannolikare i framtiden. Förstärkare kan användas till att göra beteendet starkare, eller för att underhålla samma styrka.

THORNDIKES "LAG OM EFFEKT" (ni kommer ihåg från Bobs föredrag)
*Styrkan på ett beteende beror på de konsekvenser (effekter) som beteendet fått tidigare.
*Beteenden är resultat av deras konsekvenser.
*"Råttan har alltid rätt" = Om ett beteende blir starkare FINNS DET NÅGOT SOM VERKAR FÖRSTÄRKANDE även om vi inte vet vad.
*"Hundar gör det som lönar sig" (Jean Donaldson)

Att manipulera konsekvenserna
Antecedent > Beteende > Consekvens
(något tillrättalagt för svensk stavning)
Antecedent = något som kommer före beteendet
Konsekvens = något som kommer efter beteendet
Enligt Thorndike bör fokus ligga på A > B > C
Enligt mäsklig natur lägger vi fokus på A > B > C
För att bli en bättre tränare behöver man alltså ändra sitt eget fokus till Beteende > Consekvens. = HÅLL TYST, VAR STILL, LÅT HUNDEN GÖRA JOBBET!

Konsekvenser kan vara:
*Förstärkare / straff
*Positiv (lägga till något) / negativ (ta bort något)
*Medfödd, instinktiv / inlärd
*Omedelbara / avlägsna (för djurträning används endast omedelbara)
En betingad förstärkare (klicker el dyl) verkar som en tidsbrygga som binder ihop önskat beteende med en förstärkning, som då inte behöver vara omedelbar.

De fyra huvudsakliga grupperna:
1. Positiv förstärkning. Vi lägger till något trevligt; t ex ger en godisbit. = tillfredsställelse
2. Negativt straff. Vi tar bort något trevligt, t ex vår uppmärksamhet, eller en älskad leksak. = frustration
3. Positivt straff. Vi lägger till något obehagligt, t ex en smäll på nosen. = oro, ångest
4. Negativ förstärkning. Vi tar bort något obehagligt, t ex trycket på rumpan för att få valpen att sätta sig. = lättnad

Förstärkning ÖKAR beteenden, straff STOPPAR beteenden.
Klickertränare använder nästan uteslutande positiv förstärkning och negativt straff.

Förstärkning är inte samma sak som belöning!
* Belöningar är inte alltid förstärkande för beteendet. Ex: en belöning som man inte vill ha (middag med en otrevlig chef)
* Förstärkning är inte alltid trevligt. Ex: förstärkningen för att skriva är att bläck kommer ur pennan. Slutar bläcket komma slutar man skriva.
* Beteenden blir förstärkta, djur blir belönade.
DJUR BESTÄMMER SJÄLVA VAD SOM ÄR FÖRSTÄRKANDE! Råttan har alltid rätt.

Urval av förstärkare (förutom mat)

Effektiviteten hos förstärkaren varierar med:
*individen
*tid (hungrig / mätt, pigg / trött)
*vilket slutbeteende man vill ha
Vi väljer förstärkare med hjälp av:
*tidigare erfarenhet
*intuition (vad vi tror fungerar)
*experiment (presentera hunden för ett urval, se vad den väljer)

Dr David Premack
* Psykologiprofessor på Pennsylvania Universitet
* Pionjär inom chimpansforskning, forskade om huruvida chimpanser kan lära sig mänskligt teckenspråk (nej)
* Skrev 1983 "Mind of an ape" om sitt arbete, boken var banbrytande och vann flera utmärkelser

KOM FRAM TILL PREMACK-PRINCIPEN!
* Beteenden med hög sannolikhet förstärker beteenden med låg sannolikhet.
* Förstärkning är möjligheten att byta en låg-prioriterad aktivitet (ex städa) mot en hög-prioriterad (ex äta godis).
* Beteendeförstärkare = något som det är troligt att djuret kommer att göra: äta, leka, springa, nosa...Kan ändras med tiden.

Ethagram = diagram över aktiviteter som djuret utför frivilligt, och vilken prioritet dessa har för djuret. Vi kan gissa att det som djuret gör mest är det som uppskattas mest. (gäller inte människor)

Användningsområden för Premack - principen:
* Sue Ailsbury (lamauppfödare i USA) lärde sina lama - hannar att gå fint i koppel med en brunstig hona som förstärkare.
* Att gå fint i kopplet > få jaga ekorrar med matte
* Att ta ögonkontakt > kissa på trädet
* Sitta lugnt > nosa i gräset
* Vänta i korgen > din tur att få träna
Det beteende som förstärks blir ibland mera prioriterat än det som används som förstärkare!

DISTRAKTIONER är ofta kraftfulla förstärkare.
* Ger naturliga jackpots
* Är alltid verksamma, vare sig vi vill eller inte.
* Var inte rädd för att "öppna Pandoras ask". Att använda vanligtvis icke - tillåtna aktiviteter som förstärkare gör INTE hunden mer benägen att utföra dem på egen hand. Om vi lär den "det är OK att jaga ekorrar, ibland, och ENBART som belöning för att du har gått fint i kopplet" så ökar endast hundens prioritet att gå fint i kopplet för att få sin belöning. 

08-10-2007 17:31

 Bob: Principerna som styr tillämpad operant inlärning, eller "beteendeanalys".

Bob anser efter ett helt liv av att träna 140 olika arter i olika situationer med olika slutbeteenden, att operant inlärning med positiv förstärkning är den KRAFTFULLASTE och EFFEKTIVASTE metoden som finns för att ändra beteenden.

Att träna:
En mekanisk färdighet som använder koordination öga - hand, och metodik som innefattar procedurer och regler för att ändra beteenden.

Ett djurs beteende är lika viktigt som dess fysik när det gäller att överleva.
Vi skapade inte beteenden, vi observerar och ändrar dem.
Vi har inte uppfunnit inlärning, vi bara använder den.
Djur ändrade sina beteenden miljoner år innan den första klickern uppfanns.
VAR ÖDMJUK!

Operant inlärning har således varit i funktion så länge det har funnits djur på jorden. Principerna kan tillämpas:
* Av alla tränare
* På alla djur
* För alla operanta (viljestyrda) beteenden
* I alla miljöer

Beteendeekonomi = Det måste vara mödan lönt för djuret att delta i våra fåniga lekar. Djuret har ett val!

TRÄNING är vägen mellan:
1. Vad har vi? (En aggressiv hund)
2. Vad vill vi ha? (En lugn och trygg hund)
Träning är alltså allt vi gör för att ändra hundens beteende från aggressiv till lugn och trygg.

Beteenden kan vara:
*frivilliga, inlärda, viljestyrda (operanta)
eller
*automatiska (andas, blinka), medfödda, reflexer
Gränsen mellan operant och reflex är suddig.
Alla beteenden börjar som någon typ av reflexbeteende.
Reflexer är beteenden som utlöses av ett visst stimuli, vare sig vi vill eller inte (har du någonsin försökt låta bli att blinka?)
STIMULUS > RESPONS
Stimulus = lätt att ändra
Respons = svår att ändra
Det är MYCKET SVÅRT att ta bort medfödda beteenden! Ex: en retriever använder munnen mer än andra raser, det är medfött och därmed nästan omöjligt att få bort.

Fasta beteendekedjor ligger mitt emellan operant och reflex. Ex: att gå, att simma.
* Instinktiv färdighet
* Artspecifik
* En serie specifika beteenden, som alltid upprepas på samma sätt
* Vanligtvis rörande skelettmuskler
* Utlöses av ett eller flera specifika stimuli
Ex: Amerikanska gatugäng har en speciell gångstil som signalerar "gangster". För en vuxen man är det VÄLDIGT SVÅRT att jobba bort denna gångstilen, trots att han gör ett medvetet val att ändra den. Tänk er då hur svårt det är för en snabbt springande hund att ändra sin beteendekedja över A-hindret, den vet ju inte ens hur eller varför...
UNDVIK beteendekedjor som du inte vill ha genom att:
1. Lära in RÄTT första gången.
2. Öva ALDRIG en beteendekedja som hunden utför någon del av felaktigt. Ta isär, öva varje del för sig, sätt ihop igen.

Även om vi tränar operanta beteenden så "sitter Pavlov alltid på din axel". Om de medfödda beteendena blir alltför starka (hunden reagerar på rädsla, osäkerhet, sexdrift, hunger, kyla, etc) så kan hunden inte längre lära sig något.

Den operanta inlärningens principer
1. Stimulans. Djuret svarar på stimuli
2. Förstärkning. Ökar beteendets frekvens
3. Utsläckning. Minskar beteendets frekvens
4. Straff. Minskar beteendets frekvens (men kan ge andra problem)
5. Generalisering. Både stimuli och respons bör generaliseras.

Skinners grundläggande idé:
Ett djur GÖR MER av ett beteende som får TREVLIGA följder.
Ett djur GÖR MINDRE av ett beteende som INTE FÅR NÅGRA FÖLJDER ALLS (slöseri med energi), eller som får OTREVLIGA följder.

Förstärkning
Förstärkning i teorin är enkelt.
Förstärkning i praktiken kan vara komplicerat.
FÖRENKLA NÄRHELST DET ÄR MÖJLIGT!
* Förstärkningsprocessen inleds med minsta indikation på att förstärkaren är på väg, och avslutas någon gång under tiden att djuret har fått sin förstärkare och njuter av följderna.
* Förstärkning är alltså inte ögonblickskort, enstaka, allt - eller - inget.
* Vissa förstärkningar kommer inte från tränaren, vissa saker är bara roliga att göra (skälla är jätteroligt för vissa hundar).

Att lära sig av konsekvenserna som följer beteendet är inte nytt. Naturen har förstärkt beteenden i miljoner år!

En effektiv förstärkare är:
* Uppskattad!
* Omedelbar
* Värd jobbet som krävs för att få den
Värdet kan sänkas av:
* Dåliga associationer
* Alltför mycket jobb för att vara värt besväret
* Vilken tid på dagen det är (trött / mätt)
* Tävlande stimuli (löptik, kanin, etc.)
Om djuret har ett val mellan en toppenförstärkare och en lite mindre kul förstärkare, väljer den det den tycker bäst om för tillfället (naturligtvis). Hungrig hund: godis. Leksen hund: boll. Kelen hund: klapp. Pigg hund: jaktlek. Osv.

Vi måste välja VAD, VAR, NÄR och HUR vi ska ge våra förstärkare.
TIMING: förstärk hunden i rätt ögonblick
KRITERIER: hur mycket ska hunden prestera
FREKVENS: hur ofta ska den förstärkas
Detta ändras från olika träningstillfällen. Observera hunden, ändra dina förstärkningsrutiner för att få ut bästa möjliga respons HÄR OCH NU.

Utsläckning
Är ett kanske snällare sätt att få bort oönskade beteenden. Det oönskade beteendet får inga konsekvenser alls, blir ett slöseri med energi, och försvinner.

Två fenomen att känna till:
1. Utsläckningsutbrott. Något som tidigare har lönat sig gör det inte längre = djuret blir frustrerat. Strax innan beteendet försvinner helt, gör det en sista superansträngning ("det SKA fungera!").
2. Spontan återhämtning. Ett beteende man trodde var helt borta dyker plötsligt upp igen. Ofta i ett något annorlunda sammanhang. BRA om man av misstag råkat släcka ut ett beteende som man ville ha kvar.

Straff
Vare sig Bob Bailey eller Kathy Sdao har använt sig av straff mer än en handfull gånger under alla sina år. Det används ENBART för att STOPPA beteenden, aldrig för inlärning.
Observera att allt som upplevs som obehagligt av djuret är ett straff, även om VI inte upplever det som ett sådant. Råttan har alltid rätt!

Generalisering
* Är en medfödd förmåga hos alla djur
* Används ibland som ett mått på intelligens

Att generalisera beteendet betyder att man lär djuret att en viss signal betyder samma sak oberoende av:
* Var djuret finns
* Vad som händer runt omkring
* Vem som ger signalen
* Om den skiljer sig något från gång till gång (tonfall, handrörelse)

Att samla ihop eller att dela upp?
Vissa människor har en benägenhet att vilja samla ihop många små beteenden till ett stort, komplext beteende, för att träna hela på en gång. Förvirrande och oprecist för djuret!
DELA UPP beteendet i så många små bitar och steg som möjligt. Lär in alla delar var för sig. Använd shaping och kriteriestegring för att komma närmare och närmare slutbeteendet. Befäst till slut det färdiga beteendet med ett oregelbunden förstärkningsschema. Ju längre tid det tar att träna in, ju starkare sitter det till slut!
Låter ju hoppingivande...
 

10-10-2007 13:41

 Kathy: Är du säker på att du vill locka?

lockbete = en liten bit godis
*Något som lockar med löfte om nöje / belöning
*En typ av hjälpmedel
*Något som kommer före beteendet, en antecedent.

A > B > C

Hundträningens historia, mycket korta drag
1940: Hundar tränas för WWII
1980: Ian Dunbar (veterinär och hundpsykolog) forskar på hundar och klickerträning
1992: Karen Pryor och Gary Wilkes tar klickerträning till "den stora massan", d v s husdjursägarna
IDAG: "Klickerträning" är inte längre synonymt med traditionell inlärning med hjälp av klicker, utan står för ett helt koncept där man medvetet använder den operanta inlärningens principer.

KLICKERTRÄNINGENS GRUNLÄGGANDE PRINCIPER:
* Använder en precis beteendemarkör
* Positiv förstärkning / negativt straff (ge godis / ta bort godis)
* Minimerar användandet av kraft och hjälp
* Jobbar mot ett mål där hunden har "lärt sig att lära", nyinlärniong går snabbt
* Uppmuntrar närvaron av den andre. Ett växelvis givande av förstärkningar hund - ägare - hund - ägare (ägarens förstärkning är när hunden gör rätt)

Klickerträning är INTE samma sak som lockbete / muta + klicker!
Thorndike: fokus på konsekvenser A>B>C
Muta: fokus på antecedenter A>B>C

Att använda en muta fungerar alldeles utmärkt.
* hunden lär sig snabbt = förstärkande för tränaren
* snäll metod, inga straff
* känns instinktivt rätt. Vi vill "få" beteenden att hända
MEN metoden har vissa nackdelar:
* mutan kommer före beteendet: enligt Thorndikes forskning inte effektivast
* både hund och ägare fokuserar på MATEN, inte beteendet
* minimerar hundens engagemang (den behöver inte tänka)
* mutan blir en del av signalen (min hund lyder bara om jag har godis synligt)
* signalen för beteendet kopplas ihop med vissa gester hos ägaren
* hunden kan komma att kräva mer och mer innan den lyder
* kräver extra träningssteg för att "få bort" godiset och den visuella hjälpen

MUTA kommer FÖRE beteendet. FÖRSTÄRKNING kommer EFTER.

Hur man tränar in ett nytt beteende med klickerträning
1. Definiera ett precist mål.
2. Få beteendet att hända
3. Ta bort evbentuella hjälper
4. Shapa beteendet: gör det gradvis svårare tills du har nått målbeteendet
5. Lägg till en signal: döp beteendet
6. Variera förstärkningen
7. Integrera det nya beteendet i hundens repertoar

Låt hunden tänka och välja själv! Det första beteendet går sakta, men när hunden väl har "lärt sig att lära" finns det inga stopp.

Exempel från verkligheten: vanliga problem med mutor
På Seaworld bor tre valar, som en gång om dagen ska byta bassäng från sin stora till en liten, när bassängen ska rengöras. Detta görs på kommando, förstärkaren är en kastad fisk.
En av valarna, Mayuk, har slutat byta bassäng på kommandot. Istället väntar han i "fel" bassäng tills tränaren kommer med fiskhinken och lockar över honom.
Är Mayuk dum och envis? Han vet ju vad han ska göra?
Svar: visst vet han vad han ska göra! Det som är hans förstärkare är inte att få fisken när han har bytt bassäng, utan att tränaren går och hämtar hinken! Han tror att hela idén är att han ska stanna tills han får sin förstärkning = hinken hämtas, och tränas effektivt till att bli envisare och envisare. "Ingen ska lura mig att flytta mig, då hämtar ju inte min tränare fiskhinken!".

A > B, val byter plats > C
FISK A, signal > B, val väntar > C

Fisken är alltså konsekvensen (C) för att valen väntar, lika mycket som en muta (A) för att den ska byta.
Hur många gånger gör inte vi hundtränare på exakt detta sättet? Vi ger en signal, om den inte åtlyds tar vi fram en muta och lockar med, "för att hjälpa hunden". Jag har gjort så här MASSOR av gånger!
Vad ska man då göra istället?
TA EN PAUS!
Ge signalen max två gånger. Lyder inte hunden, PAUSA ca 30 sekunder, gör sedan om från början. Denna andra gång kan du backa ett steg i träningen för att få fram beteendet på första försöket. Vi får inte ofrivilligt förstärka passivitet genom att hjälpa hunden!

Mutor är effektiva när de används rätt, men bör behandlas som ett avancerat verktyg.
Lär dig och praktisera shaping på
* Olika hundar
* Olika djurarter
* På nätet
Studera beteenden!

Förberedelser för shaping
1. Observera djurets beteende Vad gör det egentligen?
2. Ha ett precist mål
3. Sätt en förnuftig första kriterienivå
Förutsättningar för att lyckas
* Förmåga att OBSERVERA beteendet
* Mekaniska färdigheter (koordination öga - hand)
* Hungrigt, tryggt djur
* Små, snabbätna, omtyckta godisar

Besök:
http://www.bbc.co.uk/science/humanbody/sleep/sheep/reaction_version5.swf
https://pantherfile.uwm.edu/johnchay/PL06/OC/OC.html
http://academic.cengage.com/cengage/student.do?product_isbn=0534633609&disciplinenumber=24 

 17-10-2007 13:55

 Kathy: cue tips / signaler

Varför lyder inte hunden mitt kommando?
1. Den är FÖRVIRRAD
2. Den är OMOTIVERAD

Är signal och kommando samma sak?
* Båda är antecedenter
* Kommando får ofta betydelsen "gör det, annars..."
* Signal = grönt ljus, "nu lönar det sig att..."

Vare sig kommandon eller signaler får beteenden att hända!
Jämför med en 100-meters löpare: vad får honom att springa, startpistolen eller tanken på guldmedaljen?
Hunden utför beteendet baserat vad konsekvenserna av beteendet tidigare har varit!
Glöm inte att en förutsättning för att man ska kunna köra iväg när trafikljuset slår om till grönt är att man redan har lärt sig köra bil...

Orsaker till att en bilförare inte kör när lyset är grönt (eller att en hund inte utför beteendet på signal)
1. Det är fysiskt omöjligt, något är i vägen. Träd över vägen (någon har kissat precis där du vill att hunden ska sätta sig)
2. Signalen var väldigt kort, och du nös / blinkade. (hunden tittade bort / fokuserade på något annat)
3. Du känner inte riktigt igen signalen, något är annorlunda. Hur reagerar vi om det gröna ljuset är högst upp? Om det blinkar? Hur stor behöver lampan vara? (Du använder inte din vanliga handsignal / ditt tonfall är annorlunda)
4. En annan signal var starkare. Ett utryckningsfordon är på väg. (En löptik har gått över planen)
5. Du blev distraherad. Barnen bråkar i baksätet, mobilen ringer, det händer något vid sidan av vägen. (Två hundar leker apport längre bort)
6. Du ser inte signalen, den blockas av något. Solen ligger på så att du inte ser vilken lampa som lyser. (Du står precis i motljus / regnet piskar i din hunds ögon)
7. Du känner dig inte trygg. En annan bil kommer i 190 från den korsande vägen. Hinner han verkligen stanna? (En annan hund stirrar hotfullt / gör utfall)
8. Bilen har gått sönder / du har slut på bensin. (Hunden är fysiskt eller mentalt uttröttad)
9. Kriterierna har ändrat. Här brukade vara enkelriktat? (Ni är på en ny plats, andra hundar i närheten / du har på dig röda skor... Hundar är DÅLIGA på att generalisera!)
10. Du är elak mot personen bakom dig...GÄLLER ENDAST MÄNNISKOR!
Alla de här anledningarna måste du eliminera INNAN du säger att hunden är "dum och envis".

Gör dina signaler tydliga
* De måste stå ut från bakgrunden
* Hunden kan använda syn / hörsel / känsel / lukt
* Ge inte hundenm en chans att "vänja sig" vid signalen innan du vill använda den till ett speciellt beteende. Om signalen är ny och lite konstig är det lättare för hunden att uppfatta den.

Bob visade olika bilder på skärmen, vi skulle räkna ut vilken symbol som var signalen för att vi skulle räcka upp händerna genom att han klickade oss när vi hade rätt. Ganska snabbt kom vi fram till att det var bilden av en bläckfisk. FEL! Det var ordet "fish" som var skrivet undertill, i grön text på grön botten...Jätteofta gör vi likadant med våra hundar, vi visar ett stort, tydligt handtecken som gör att de inte "märker" vårt signalord. Sedan blir vi förvånade när de inte lyder rösten...

Gör dina signaler olika varandra
* Gör en "ordlista" över dina signaler, hur de ser ut och vad de betyder. Signaler för beteenden som ligger nära varandra (typ kryp eller rulla runt, skälla eller viska) bör vara så olika varandra som möjligt. Om signalerna liknar varandra bör beteendena de avser vara olika varandra.
* Signalerna ska vara olika varandra FÖR HUNDEN, vad du tycker är lätt eller svårt att komma ihåg spelar mindre roll.

Var konsekvent
* Signalen ska alltid vara likadan. En hund förstår inte synonymer.
* Minimera din egen (och familjemedlemmars) variation i röstläge, intonation, intensitet, osv.
* Ha vissa "hemliga" signaler som du inte delar med andra. (t ex panikinkallning som andra, mindre noggranna tränare, lätt kan förstöra)

Minimera hjälpsignaler
* Du kan aldrig vara riktigt säker på om din hund ser fisken eller ordet "fish". Vilken signal svarar den på?
* Du riskerar att hjälpen blockerar den riktiga signalen. T ex finns det vallhundar som inte lyder om ägaren har solglasögon. Prova själv: kan din hund "sitt" om du står med ryggen mot den?

Skaffa stimuluskontroll
* Beteendet kommer alltid när du ger signal. (sitt = hunden sätter sig)
* Beteendet kommer aldrig spontant (under träning)
* Hunden svarar aldrig med fel beteende på signalen (lägger sig när du säger sitt)
* Beteendet kommer aldrig på en annan signal (sätter sig när du säger rulla)
Kort sagt: Hunden gör det du ber den om när du ber om det och aldrig annars.

"Den mest grundläggande och viktiga principen gällande inlärning, handlar om den förutsägbara responsen...Närhelst ett stimuli mer eller mindre regelbundet föregår en respons tidsmässigt, kommer det stimulit att framkalla responsen innan den egentligen skulle uppkommit" Fritt översatt från "Learning and motivation" av Frank Logan.
Alltså: man gissar när beteendet ska komma och börjar ge signalen precis innan hunden ändå tänkte utföra det. På så sätt blir signalen hopkopplad med beteendet. Om man sedan belönar hunden för beteendet enbart när signalen har kommit innan, får man snart en hund som lyssnar efter denna speciella signalen. Signalen får då förmågan att framkalla beteendet.

Signaler kan bli förstärkare!
* Om hunden kan signalen väl
* Om den är inlärd med positiv förstärkning
signal > klick > godis
tertiär förstärkare > sekundär förstärkare > primär förstärkare

Operant inlärning
* Ändrar operanta beteenden
* Beteendet blir starkare eller svagare beroende på dess följder
A > B > C

Klassisk inlärning
* Ger en association mellan två stimuli. Stimuli 1 har ingen specifik, naturlig betydelse för hunden (ljudet av en klocka). Stimuli 2 har naturlig betydelse för djuret (mat).
A1 + A2 > B (ofta reflex)
Om hunden hör klockan och ser maten samtidigt (leder till dregel) flera gånger, räcker det snart med att den hör klockan för att börja dregla. Tänk intensivt på smaken av citroner: det vattnas i munnen (på de flesta) trots att ingen citron är i närheten.

 26-10-2007 10:30

 Bob: Vad händer om man inte förstärker?
Fortsättning: principerna som styr operant inlärning

1. Stimuli: Djuret svarar på stimulans

2. Förstärkning: ökar beteendets frekvens

3. Utsläckning: beteendet brukade förstärkas men förstärks inte längre. Beteendet försvinner gradvis. Ett svagt beteende försvinner snabbare än ett starkt.
* Utsläckningsutbrott = ett sista desperat försök att bli förstärkt för ett beteende (Hur många gånger försöker vi starta en risig bil innan vi ger upp? Mitt rekord är 60 minuter, sedan tog jag bussen...)
* Spontan återhämtning = Kanske fungerar beteendet i denna nya miljön? När matte har gröna skor? Ett beteende försvinner aldrig till 100%, men kanske räcker det med 99.9% "Good enough for government work" enligt Bob...

4. Straff: minskar beteendet. Vad som är bestraffande bestäms av individen. Även här kan man använda primärt / sekundärt straff. Sekundärt: FY! Primärt: smäll på nosen.
Det till 100% perfekta och pålitliga beteendet existerar inte!
Straff STOPPAR beteenden. Rätt använt fungerar det, men...
* man måste vara skicklig
* det ska användas SÄLLAN för att behålla sin kraft
* det undertrycker oönskade beteenden = hunden blir en tryckkokare
* det är svårt att straffa ett djur man tycker om tillräckligt effektivt för att det ska ha önskad effekt
* det generaliseras lätt till att verka på fel saker (miljön, speciell doft, andra hundar i närheten, ägaren)
* DET ANVÄNDS ALLTFÖR MYCKET!
Måste du straffa mer än tre gånger? Det är OEFFEKTIVT, byt träningsmetod.

5. Generalisering
* generalisera stimuli: liknande stimuli ger samma respons ("sitt" ger ett sättande oberoende av tonfall eller vem som säger det)
* generalisera respons: samma stimuli triggar flera liknande beteenden (delfin har lärt sig att ta en boll på nosen och kasta den genom en ring på signal "basket". Den kan istället börja använda stjärten eller fenorna till samma slutmål)
Generalisering av beteenden är SVÅRT för hundar.

Om att använda lockbeten / mutor:
Det ger snabbare resultat på en oerfaren hund, men beteendet blir svagare. Frishejping kräver fler repetitioner = fler förstärkningar.
Är det fysiskt möjligt att träna utan lockbete? Gör det.
Rekommendation: att frishejpa ett nytt beteende / månad ger en skickligare tränare (och hund).

Tävlande förstärkare
Om beteende A (leka med hund) blir mera förstärkt än beteende B (ligga plats) kommer beteende A att vinna.
* Din förstärkare måste vara bättre än omgivningen
eller
* Beteende B måste vara förstärkt mycket mer än beteende A.
Nyinlärning bör ske i kontrollerade, störningsfria miljöer.

Oregelbundet förstärkningsschema
* Bygger ett starkare beteende genom att utnyttja "enarmad bandit"-effekten. Belöning ibland.
* Kräver en lång, noggrann shapingprocess
* Kan ge mindre precision (djuret blir frustrerat)
* Man riskerar utsläckning
* Ofta onödigt, beteendet blir lika stabilt med belöning varje gång
* ANVÄND ENDAST PÅ FÄRDIGA BETEENDEN! Annars riskerar man att "fastna" i shapingen.
* Använd 80%-regeln under shapingen
* Ju enklare / mer naturligt ett beteende är, ju tidigare bör man sätta på signal.

26-10-2007 11:08

 Kathy: Att sprida kunskapen vidare
Speciellt för instruktörer, men ger nyttig kunskap även för elever

Vi tränar nya beteenden på två arter samtidigt.
* HUND: har tänder, möjligt vapen
* MÄNNISKA: intuitiv, kan ha fördomar
Steg ett: Ta bort känslomässiga spärrar. Ingen RÄDSLA, ingen PRESTIGE.

Hinder för effektiv träning
* Kaos och oväsen
* För mycket grejer att hålla reda på. Hund, koppel, klicker, godis... Prio ett: bli av med kopplet. Runt midjan, under foten, fast i väggen.
* Felaktig tro att kommandon får saker att hända.
* Ovilja att använda godis. "Hunden ska vilja efterkomma utan godis". Tja, hade du jobbat utan lön?
* Tidigare motsägande erfarenheter av hundträning (ledarskapet är svaret på allt, ryck i kopplet, bit i örat, visa vem som bestämmer)

Nackdelar med klickern
* En extra pryl att hålla rätt på. Tips: Låt tränaren "testa" klickern. "Är den trasig? Prova en gång". Första gången är alltid ovan.
* Kan skrämma hunden. Klickern ska hållas NÄRA kroppen, helst så att inte hunden ser den. Vår instinkt är att använda den som en fjärrkontroll och peka på hunden med klickern. UNDVIK!
* Högljudd i små rum. Använd i-click.
* Små barn använder den som "tortyrredskap". Lösning: ha en klick-tävling. Flest klick på 60 sekunder vinner. Sedan är "nyhetens behag" borta. OBS i ett rum utan hundar.

Mål för en klicker-klass
Människa
Slutliga mål: aktiv, problemlösande, ansvarsfull, skicklig, bejakande, har roligt
Delmål: observera hunden, klicka ofta, generös med godis, leende, dela upp beteendet, planera
Bör lära sig: OBSERVERA, klicka ofta, ge 10 godisar på 20 sekunder, kopplet och klickern i ena handen godis i andra, VÄLJA vad de ska klicka härnäst
Hund
Slutliga mål: aktiv, villig, självsäker, säker i sina responser, bred repertoar, lärt sig att lära, helt närvarande
Delmål: RÖR SIG, gå i korgen - target, ligga ner, ögonkontakt (bör inte vara det första beteendet eftersom timingen är viktig), gå mot föraren, sitt, gå fint, "ankra" framtassarna vid hälsning, fingertarget

Att lära hunden hälsa utan att hoppa:
* Klicka för framtassar i marken
* Instruktören klickar, ägaren matar BAKOM hunden
* Öva separat: luta över hunden, tala med hunden, röra vid hunden, titta på hunden
Hunden ska tänka "jag låter mig inte luras! Jag vet att enda sättet att bli belönad är att ha framtassarna superlimmade till marken."

Vanliga problem
* Tränaren "blockerar" klicket. Var TYST och STILLA när du klickar.
* Tränaren klickar passivitet. "Dead - dog - rule" = klicka ingenting som en död hund hade kunnat göra. OBS! Sena klick förstärker passiva muskler.
* För låg frekvens. Snålhet är en vana! Hunden blir frustrerad och ger upp.
* Tränaren sätter press på hunden (hand på rumpan vid sitt, skarpt "nej", osv)
* Dålig timing. Definiera ditt mål, och förutse vad hunden ska göra!

Kathy avslutade med att göra en praktisk övning. Hon skulle visa en kort video (60 sekunder) av sex persponer som kastade två bollar mellan sig. Vi skulle räkna hur många gånger en person med vit t-shirt kastade bollen. Ganska klurigt vill jag lova! Jag räknade till 14 kast och två studsar, vissa räknade 16 kast, tom upp till 20. Så frågade Kathy om vi hade sett något konstigt på videon. ????? reagerad jag. Hon bad oss titta igen, utan att räkna.

Efter ca 10 sekunder kommer det in en man i en gorillakostym och ställer sig mitt bland bollkastarna, vinkar, och går ut på andra sidan.

Otroligt! Jag kände mig lurad av min egen hjärna... Lärdom: Vi filtrerar vad vi ser, och vi kan ställa om vårat filter. Våra elever kanske inte gör rätt eftersom de faktiskt tittar på helt fel saker! För att inte tala om vad våra hundar tittar på...

Den sista föreläsningen (av Bob, handlade om djur som han hade tränat, och otroliga beteenden som de hade fått fram. Det gav mig inte mycket mer än en stark övertygelse om att inlärning med positiv förstärkning VERKLIGEN fungerar, så jag sätter punkt för seminariet här. Tack för uppmärksamheten!

04-12-2007 10:14

 Jag verkar ha blivit med en tredje hund, Vilma, Mårrans helsyster, är i djup onåd hos min svärmor och det är osäkert om hon får komma tillbaka.
Vi har ju passat henne förr, och hon passar bra i hop med mina andra hundar, så jag ser fram emot att få ännu mer fullt upp...

Vi började klickerträna redan förra året. Det har gått MYCKET sakta, dels för att jag bara har haft hand om henne sammanlagt tre veckor, och dels för att hon var väldigt rädd för klickerljudet.
Inte förren förra gången hon bodde här (fyra dagar) började hon reagera på ljudet med den glada förväntan som mina andra hundar visar.
Dessutom är det en försiktig madame, orolig över att förarga, försöker ta liten plats (vid 31 kg är det svårt), van vid att vara för sig själv utomhus tillsammans med min svärfars får.

Med tiden har vi byggt upp en riktigt fin kontakt, hon är glad (men försiktig) när vi tränar, har lärt sig att gå i koppel utan att dra, och påbörjat enkla saker som sitt och ligg.
Det som är i skriande behov är en säker inkallning, och som vanligt så börjar jag i slutet med kontakten och glädjen i att vara hos mig.
Jag vill också börja träna fotgåendet, spontana läggande, apportering, spontana ställande, och ingångar, för att kunna starta nybörjarklass till våren och kanske klass ett till hösten.

Den här tråden är tänkt att visa lite grann hur jag tränar grunderna, likadant som jag hade tränat en valp.

04-12-2007 10:23

 Planering:

Jag vill ha två olika inkallningar: en tävlingsinkallning på hit, som jag kommer att vänta ett tag med att börja lära in, och en ovillkorlig vardagsinkallning på "Villie" eller visselpipa.

Kontakten och fotgåendet tränar jag genom baklänges marsch till att börja med.

Spontana sättanden och lägganden framför mig, sedan stimuluskontroll.

Påbörjan till ingångar, här använder jag hjälp i form av en visande handrörelse i början.


En hel del energi tänker jag också lägga på att lära henne uppskatta lek och kamp, bryt och loss kommer då på köpet.

07-12-2007 12:28

 Idag har vi varit i Svalöv på klickerkursen som jag egentligen går med Mårran. Vilma är dåligt miljötränad och behöver VERKLIGEN komma ut, träffa hundar och människor.
Det gick över förväntan! Hon var lugn och försiktig (som alltid).
Eftersom hon fortfarande kan reagera negativt på klickern ibland har jag lagd in ett klick-ljud med tungan att ta till i sådana här lägen, så vi klickade kontakt och avslappnad beteende, samt att hälsa lugnt på andra (garanterat snälla) hundar.
Till att börja med rörde hon inte godiset, utan jag belönade med beröm och kel istället.
Under teorin slappnade hon av mer och mer. Jag var lite orolig för hur det skulle gå när alla började klicka sina hundar, vi är trots allt åtta hundar på en ganska liten yta, men istället för att bli rädd lystrade hon och ville ha godis. TOPPENBRA!
Jag fick fram min i-click och började träna att hon skulle slicka sig om munnen, växlat med spontana lägganden. Inte fattade hon vidare mycket (hon är lika trög som Mårran om inte värre), men hon var glad och fokuserad.
Efter ca 20 minuter ansåg jag att det var bra för idag, och tog ut henne i bilen för att vila.

Jättebra pass! Jag är mycket nöjd med henne.

09-12-2007 10:09

 Madame kan uppenbarligern öppna dörren. Jag hade glömt låsa när jag gick ut med Mårran, vips var dörren öppen och Vilma på väg ut. Vi pratar dessutom om TVÅ dörrar, innerdörren öppnas inåt...Dessutom gick grannen precis ut med sin hund, och Vilma sprang naturligtvis dit storskällande. Grannen sparkade till henne (rätt ordentligt att döma av ljudet, men jag klandrar honom inte) och Ola fick tag på henne. Inte bra för grannsämjan...
Så nu sitter där ett elstaket med fyra trådar. Jag har låtsats gå emot och skrikit och ylat ett par gånger, så de är ganska rädda för det.

För att kunna gå ut med tre hundar någorlunda enkelt krävs alltså att jag kan sätta dem, ta ner staketet, gå igenom, sätta dem på andra sidan, och ta upp staketet igen. Detta tränar jag först separat med alla hundarna innan det är "skarpt läge".
Mina "gamla" kan ju redan stanna kvar på kommando, men Vilma är lite sisådär.

Redan från början vill jag att hon ska hålla positionen även efter klicket, tills jag kommer in och belönar. Alltså: bryter hon position går jag bara lugnt tillbaka dit hon satt, väntar på att hon spontant sätter sig, innan jag ger godiset. Och skäller lite på mig själv som gick för långt ifrån för tidigt, effektivare är naturligtvis att flera gånger klicka så nära att jag hinner tillbaka INNAN hon rest sig överhuvudtaget.

Vi tränade i flexikoppel, eftersom det är vad jag kommer att använda. Svårigheter:
1. Sitta kvar i ca två minuter, med flexikopplet ikopplat och liggandes framför, medans min koncentration är på staketet.
Vi tog det stegvis. Hon var verkligen lättränad idag, målet uppnått på fem minuter! Duktig hund.

Vi passade på att träna lite fotposition, som nu börjar komma spontant så länge hon inte tänker på vad hon gör, och lite ingångar. Det är läskigt att sitta nära mig vid min sida...Jag hjälper till genom att ta ett par steg framåt för att hjälpa henne i position, och fick till flera bra reps. Hon t o m visade prov på att vilja rätta in rumpan, helt spontant! Super!
Vi avslutade med en inkallning. Jag misstänker att min svärfar har haft "tävlingsposition" (stå sträckt med armarna längst sidorna) som en omedveten inkallningssignal, för hon kom direkt...Vi bröt och gjorde om, perfekt.

Hon fattade verkligen snabbt idag! Klickern verkar äntligen ha endast positiv betydelse, så nu börjar det bli effektivt. Hon börjar också förstå att inget klick = prova något annat.
Jag ska köra lite ren frishejping under veckan, jag tror att hon börjar bli tillräckligt självsäker för att våga prova lite av varje.
Det är otroligt tydligt att hon är van vid aversiv träning och en ganska hård hand...Inget ont om mina scärföräldrar, men effektiv inlärning vet de inte så mycket om.

13-12-2007 14:17

 Vi har kört inkallning under två pass, ute i hästhagen. Löplina på för säkerhets skull, jag vill INTE riskera att hon springer på en hare.

Pass ett var et bara hon och jag. Jag klickade ett par gånger för spontankontakt, gick runt i hagen för att se om hon följde (det gjorde hon), kallade och klickade när hon kom spontant, och till slut kallade jag ett par gånger när hon stod och nosade och sprand sedan direkt i motsatt riktning. Hon kom som ett skott. Bra start!

Pass två ville jag introducera visselpipan. Jag tog med Vilma och Mårran ut i hagen, de började leka loss rejält. Jag väntade tills jag såg att Mårran kastade en blick åt mitt håll, och visslade två korta signaler. Mårran kan signalen sedan innan och kastade sig mot mig utan att tveka. Vilma såg konfunderat ut i en halv sekund innan hon hängde på.
Under ca tio minuter körde jag närmare trettio olika inkallningar av olika svårighetsgrad, belönade med lek och köttbullar. Jag växlade mellan visselpipa och röst, jag vill att hon ska svara lika bra på båda. 100% lyckade inkallningar! Det är härligt att se två hundar gå ur sin vilda jaktlek på 1/100 sekund, och istället ha kaplöpning mot mig...
Jag är noga med att sätta dem, klicka, belöna, och släppa iväg igen med "varsågod". Jag vill INTE ha "hej och hejdå", utan de ska vänta på varsågod.

 14-12-2007 17:46

 frishejping

Idag provade vi ren frishejping för första gången. Målet: att Vilma skulle hoppa upp på en stol.

Ganska snabbt fick jag henne intresserad av stolen. Hon nosade på den, la huvudet på den, knuffade den. Vis av tidigare cross-over hundar var jag noga med att hela tiden klicka aktivitet, jag vill att hon ska förstå att hon ska prova sig fram. Risken är att hon annars bara sätter sig och stirrar på mig, och väntar på att jag ska visa henne. Ett par gånger klickade jag för att hon reste sig och försökte vad som helst, för att ytterligare få igång henne.

Jag "fuskade" en liten bit, och använde hennes redan inlärda "tass" för att få henne att förså att tassarna skulle upp på stolen. Det räckte med att jag bad om tass två gånger, sedan la hon spontant upp tassen på stolen. Och med en tass var det inte långt till två...
Bakbenen var svårare, hon ville hellre fortsätta med framtassarna upp på ryggstödet. Jag började klicka minsta rörelse med bakbenen, och efter några klick stod hon bokstavligen och hoppade på golvet.

Att hoppa upp på en stol är inget egenmål för mig, och jag var nöjd med detta. Som en första lektion i att tänka själv och prova saker på egen tass (tidigare strängt förbjudet) var jag mycket nöjd med hennes försök!

17-12-2007 18:48

 Vi har tränat ganska flitigt:

Apport är en svår bit för en totalt föremålsointresserad hund. Hon är som Mårran, inte kampa, inte jaga, inte gripa. Nåväl, har jag lyckats med en hund borde jag kunna fixa en till. Vi har börjat med att "förvandla" apporten till en target. Först nos när jag håller den i handen, lätt fixat, sedan på marken. Hennes spontana svar: "är du inte riktigt klok? Varför ska jag vara intresserad av den där träbiten när du inte ens håller i den?".
Nu när intresset är väckt för träapporten (den betyder ju att det vankas godis) tänker jag träna gripande och kampande med den mjuka tyghund som vi redan har börjat med. När det funkar ska jag se om jag kan överföra gripandet på apporten, och träna vidare därifrån.

Ingångar / sitta vid sidan går ganska bra. Hon verkar ha kommit över sin osäkerhet för att sitta och ligga vid min sida istället för framför mig. Jag lockar in henne med en godis, och hjälper vid behov till med ett steg framåt. Fokus ligger på raka sättanden ganska nära mitt ben.

Fritt följ går också framåt. Bokstavligt talat...Från att ha sin position snett bakom mig, har hon spontant börjat komma fram närmre mitt vänsterben. Jag klickar för position och kastar godiset framåt, alltid i rörelse. Vi har börjat med lite vida svängar, och halter.

Stanna kvar har slutat att betyda "res på rumpan", och övergått till "stanna i den position som du har". Mycket bra framsteg! Hon börjar bli mogen för lite störningar.

Inkallning har fungerat till 100% hittills. Jättenöjd! Vi har börjat titta på tävlingsinkallningen.

Hoppet är inte det lättaste... Hon är tung och osmidig, och ser inte vitsen med att hoppa över när man kan gå runt eller igenom (har bara ett enkelt agilityhinder hemma). Jag ska köra till klubben och träna på ett vanligt lydnadshinder istället.

Det var nog allt för tillfället.

 18-12-2007 10:29

 Det här med att ta saker i munnen...
ICKE!
Jag har lekt med den där f d roliga tyghunden så jag blir alldeles anfådd. Vi har haft kapplöpning till den. Jag har imiterat Mårrans "slå med leksak på Vilmas nos tills hon tar den"-teknik. Jag har gullat med den, pratat med den, kastat den i luften, dragit den på marken...Ingenting. Nada. Noll.
OK, hon är intresserad (måttligt), men gripa? Inte en tendens.
Jag gav upp, la den på marken, och började köra targetträning med den, det är alltid nyttigt. Det funkade i alla fall riktigt bra, kanske kan jag jobba med frustration / utsläckning när hon börjar bli säkrare? Verkar mer hoppfullt än att leka upp intresset.
Hon tycker att det är kul att träna, det är ju alltid något. Svansen går som en elvisp så fort jag tittar på henne, och hon håller bra fokus. Och frishejping är ju alltid lärorikt.

21-12-2007 10:53

 Igår tränade vi vidare med tyghunden. Hon blev jätteglad när jag tog fram den, använde den som nostarget både på marken och i min hand. Jag väntade med att klicka en halv sekund, så att hennes nostouch blev intensivare. Plötsligt hände det...jag såg hennes mun öppnas en micromillimeter! Bra tajming (för en gångs skull), och jag väntade på nästa öppnande. Mycket riktigt, frustrationen satte igång någon typ av extremt svag grip-reflex.
Vi gjorde paus, och jag tog tyghunden och rörde den från henne i noshöjd. Först några klick för att hon följde den, sedan sorterande jag ut de "snufflanden" som var mer intensiva, och helt plötsligt grep hon tag om tyghundens ena öra! Jag ville tokhoppa runt och glädjeskrika, men eftersom det garanterat hade skrämt henne la jag band på mig. Ett par minuter till, sedan började hon gripa varje gång...först bara i örat, sedan om hela hunden (om än MYCKET försiktigt).
Hurra!

Idag tränade vi vidare med hindret, som inte gick så bra sist. Betydligt bättre idag. Efter en lite knagglig start, förstod hon att enda sättet att få ett klick var att hoppa ÖVER, inte genom. Vi körde lite strömhopp med fart före och efter, gick vidare till att sätta framför innan strömhoppet, och till slut en påbörjan på ettans hopp med sättande, jag gick över, kallade in, och avslutade med en ingång.
Hon börjar mycket försiktigt bjuda på en tendens till spontana ingångar, men lika ofta förlorar hon koncentrationen helt och kastar sig framför mig. Jag kör många upprepningar av bågen "bakom rumpan och upp vid sidan" med godishand, för att "sätta" rörelsen i kroppen på henne. Det känns konstigt att jobba ingångar med en hund utan bakdelskontroll...
Hon har spontant backat framför mig flera gånger, jag har fångat upp det och klickat. Snart dags för kommando, och så småningom flytta in backandet vid sidan. Det kommer att hjälpa både ingångar och vänstersvängar att hon har koll på rumpan!
Idag började vi också med "ligg kvar" lite mer strukturerat, d v s jag har lämnat hennes sida. Kriterier: Lägga sig rakt vid min sida (inte framför mig), jag går tre meter, väntar tio sekunder, klickar när jag står ute, hon ligger kvar och får sin godis. Funkade bra, 80% lyckande.

26-12-2007 12:41

 Snart är julstressen över...bara mellandagarna kvar, sedan ser mitt liv normalt ut igen.

Vi har i alla fall provat hundspelet "dog smart", med klossar som hunden ska lyfta för att komma åt godiset. SVÅRT! sa Vilma... FATTAR INTE!
Främsta syftet är att få henne att tänka och prova själv, utan att be mig om hjälp. Sedan är det ju bara en fördel att spelet bygger på att ta klossar i munnen...
Jag började med att sätta dem snett = lätta att puffa omkull. OK, rolig lek. Sedan satte jag i ett par ordentligt. Hmmmm, hur ska det här gå till? Efter försök med knuffar och tassar, och en hel del skrapande och puffande på mig om hjälp, tog hon äntligen med munnen. Klick, och så lyfte jag klossen. Efter fem minuter var hon så snurrig att ögonen gick i kors...Men hon hade greppat fyra klossar!

Idag skulle vi fortsatt, men "någon" hade stulit frolicpåsen från hyllan och ätit upp allihopa...Får fixa nytt godis först.

29-12-2007 14:57

 Idag har vi tränat på klubben för första gången. Jag släppte henne och Mårran så att de kunde "nosa av sig", och tränade lite inkallningar med visselpipa. Första var lite tveksam, men när hon upptäckte att jag hade blodkorv blev det fart på benen!
Jag tränade henne och Mårran växelvis, och band upp emellan. Nyttig träning även för den uppbundna hunden: jag byter inte hund förren det är tyst vid staketet.
Vilma visade upp en lagom blandning av "bjuda på allt vi tränat" och "faktiskt lyssna på matte", vi tränade fritt följ, ingångar, sitt / ligg kvar, tävlingsinkallning. Om jag får behålla henne tänker jag starta nybörjarklass, så vi påbörjade läggande efter gång. Hon lägger sig snabbt men snett, position som vanligt...
Jag var väldigt nöjd med henne!

11-01-2008 14:21

 Igår var vi med i träningsgruppen. På planen, ingen Mårran, främmande hundar...Hon skötte sig över förväntan!
Vi började med en plats. Hon förstår att hon ska ligga kvar, jag gick ut fem meter ochg jobbade med position och koncentration. Hon vill gärna gå upp när jag kommer tillbaka, så det specialövades. Bra!
Ingångarna sitter hyfsat, jag har börjat lägga på kommando "på plats" och klappar på benet.
Inkallningarna kommer sig, hon siktar på höger sida istället för vänster, men i övrigt bra. Kanske svärfar har tränat henne att gå runt? Jag tränar om.
Började med lite lätta läggande efter gång. Hon förstår skillnaden på sitt och ligg även under marsch, lite mer säkerhet bara, och fokus på raka lägganden.
Efter halva passet kopplade vi loss, ingen som helst risk att hon skulle springa till någon annan! Full fokus på mig! Lite hopp över hinder (utmärkt!) och lite fritt följ (fortfarande osäker på position och svängar, men bättre) och sedan avslutade vi.
Duktig hund!

Idag har vi varit i Svalöv och tränat klicker för Maria. Fokus: apportering. Hennes svagaste moment.
Vi började med favoriten: grodan som hon fick på julafton. Ett par grepp direkt!
Paus, växla mellan att träna ingång, "hakan i handen" (nytt för idag, snabbt inlärt), ligg / sitt upp.
Mera groda, nu i rörelse för att få till ett hårdare greppande. Bingo! På Marias inrådan bytte jag snabbt till en liten träbit. Hon greppade! Hurra! Och flera gånger dessutom!
Nu var det precis som att en spärr hade släppt: vi kunde snabbt avancera till en mellanstor träapport och få till fina greppanden både stilla och i rörelse.
Min hund är fantastisk!
Och jag känner mig ganska duktig jag också...

13-01-2008 20:22

 Apporteringen har verkligen fallit på plats!
Idag kunde jag klicka för fastare grepp, hålla fast längre, och gripa från sittande både framför och vid sidan. Än så länge släpper jag inte apporten, och hon behöver inte hålla längre än en sekund.
Jag har märkt en liten tendens till tugg, får vara noga med att greppet är rätt (precis bakom huggtänderna) och att hon greppar fast redan nu. Och så tajmingen i klicken förstås.

18-01-2008 12:29

 Tränade på klubben med träningsgruppen igår, okoncentrerad och nosig...Tidigare under dagen hade hon uppfört sig RIKTIGT illa, skällt en massa, och attackerat en kille under promenaden. Fattar inte det?
Jag bad mina träningskompisar att komma fram och hälsa på henne, inga problem. Mycket konstigt.

Idag har vi avslutat klickerkursen i Svalöv.
Första övningen var att krypa under stolen som hon tidigare hoppat upp på, ren frishejping...Och hon som trodde att hon visste vad jag ville! Med hjälp av strategisk belöningsposition (under stolen) fick jag efter tio minuter henne att börja tänka om, och däeifrån lossnade det ganska snabbt.
Resten av tiden ägnade vi åt apporteringen. Idag ville jag att hon skulle greppa grodan från golvet. Ett par klick för nos, sedan höll jag inne klicket. Öppna munnen = klick. Greppa om = klick. Lyfta en cm = klick. När vi avslutade hade hon lyft den från marken och gett mig den i handen flera gånger. Succé! Otroligt att vi har kommit så långt så fort! ALLA hundar kan lära sig att apportera, det är härmed bevisat.

04-01-2008 15:41

 Sporrad av flitiga Andrea tänker jag ta tag i spårträningen med Mårran igen. Anlagsprov under 2008!
Eftersom Mårran är bastardernas drottning, så kör vi viltspår (öppet även för blandraser). Egentligen är det ganska okomplicerat att spåra, jag behöver inga figuranter, bara lite mark.

Utrustning:
Reflextäcke (istället för tjänstetecken, syns bättre)
Sele (kraftig i nylon)
Spårlina (15 meter, mjuk och ganska tunn)
Rådjursklöv
Blod i droppflaska
Mer var det inte.

Vi har spårat till och från under 1,5 år (inte vidare flitigt, typ 20 spår?) och hon ÄLSKAR att spåra. Vi har alltid samma rutin: täcke och sele på hemma, koppel i halsbandet till påsläppet, jag sätter på linan och kopplar loss. Hon får ligga en kort stund medans jag går fram och "undersöker" spåret, sedan säger jag "sök spår" och så är hon igång. Samma rutin gör att hon vet exakt vad som väntas, fokuserar på uppgiften, och kopplar på näsan direkt istället för att flänga iväg av pur iver.
Hon är metodisk, ganska långsam, och SÄKER. Även om hon inte alltid följer exakt där jag har lagt spåret, så har hon full koll! Jag är ganska lat när det gäller att snitsla, och mer än en gång har hon fått hitta klöven på rent frispår eftersom jag inte har den blekaste aning om var den är. Inte perfekt ur inlärningssynpunkt, jag hade hellre sett ett metodiskt arbete i spårkärnan, men det har lärt mig att hålla tyst och lita på hunden. Hon har faktiskt bättre koll än jag...

Så idag tinade vi upp en burk blod (den STANK! Undrar om blodet har blivit dåligt...) och la ett spår ute i hagen. Snö och blåst och får och folk på vägen...Dessutom la jag två rejäla vinklar och en serpentin, allt i medvind (annars fuskar hon och tar vindvittring direkt på klöven).
Jag lät det ligga i en timme innan jag hämtade henne.
LYCKA! Hon hoppade och skuttade runt mig på väg ut, la sig snällt på kommando, på HELSPÄNN. "Sök spår" var knappt ute ur munnen förren nosen satte igång. "Häng med matte, här är det!" Serpentinen gick hon rätt igenom, men båda vinklarna tog hon perfekt och exakt. Hon har äntligen börjat ge mig lite drag i linan, jag kunde hålla emot ganska bra stundtals...inte brydde hon sig om någon störning heller. Snabbt till slutet, där hon struntade i klöven och började spåra vidare i mina fotsteg på väg därifrån. Trots att jag hade gjort två jättehopp... Jag stod still och väntade, hon ringade lite för att se om det roliga spåret fortsatte, och bestämde sig sedan för att markera klöven. Massor av beröm, av med "kläderna" och så fick hon bära klöven hem = superbelöning.
Jag måste åka ut i skogen och lägga längre spår! Mer svårigheter i form av olika underlag och bloduppehåll. Jag får läsa på lite, och börja träna på allvar.

Öppen klass, här kommer vi!

13-01-2008 20:35

 Höglöptiken behövde något annat att tänka på, så jag la ett kort spår (ca 200 m) med planerade svårigheter i hästhagen.
1. Glesare blodat (var tredje steg)
2. Hästbajs och sankmark
3. Två skarpa vinklar, sparsamt blodade
4. Passage under eltråden (välbekant, men ändå)
5. Både fåren och hästarna vandrade över spåret innan och under tiden vi spårade
6. 3 timmars liggtid i ordentlig sidvind

Lite klurigt alltså, men ingenting som jag trodde hon skulle tveka på.
Upptaget var gräsligt, HELT åt fel håll, men hon fann sig med lite tid och utan hjälp. Hästarna var nyfiken publik, men hon var fokuserad.
Bra drag i linan, väl i spårkärnan, första vinkeln perfekt.
Då kommer en störning som jag INTE hade räknat med: grannen och hans glada beagel... Mårran tappade koncentrationen helt och hållet. Bara att sätta henne och vänta tills de var utom synhåll.
"Vadå? Spåra? Jag? Såg du inte att grannhunden gick förbi? Vi måste lära honom en läxa!"
Jag funderade på att avsluta och gå in (ingen koncentration = ingen klöv) men beslutade ändå att gå fram en bit i spåret och visa på igen. Och faktiskt, hon tog upp det! Med lite tvekan...Det fina draget i linan var borta, men hon var noga och säker. "Här är klöven, matte. Nöjd?" Jodå, det var jag. Inte det glädjestormande avslut som jag är van vid, och hon hade nog inte klarat att hålla fokus 50 meter till, men hon fick jobbet gjort. Lek med klöven, och sedan var den hennes i fulla fem minuter, att springa omkring med i hagen som hon ville. Vid ytterdörren bytte vi mot lite godis, hon var väldigt nöjd med att komma in till den andra löptiken igen...(De turas om att leka hanhund. Naturligt, ja. Men inte vidare trevligt att titta på.)

Det ska bli spännande att se hur hon beter sig nästa gång.

28-03-2007 22:01

 Mårran och jag har börjat med en ny lek: hålla apporten vid matbordet. Eftersom vi alltid äter framför TV:n med hundarna intill, har Mårran sedan valptiden lärt sig olika konster för att få smaka. Nu ignorerar jag allt, när hon är riktigt frustrerad håller jag fram apporten och låter henne hålla den upp till 10 sekunder. Fungerar perfekt!
Vi hade kommit till ett totalstopp i den "vanliga" apportträningen, så vi började för två veckor sedan med att hon överhuvud taget skulle ta den i munnen medan jag höll den, sedan ta den på kommando, sedan hålla själv en sekund, osv...
Nästa steg är att hålla den utan att "rulla" den i munnen...

02-05-2007 21:52

 Efter en månads intensiv träning lyckades vi igår med apportering på appellplanen! Både ettans och tvåans! Otroligt.
För att få Mårran att hålla hårdare började vi gå och springa med apporten i munnen, vilket gjorde att hon nu fixar ingångarna utan att släppa. Vi har också klickertränat att hålla fast trots att jag klappar henne på huvudet / rör handen framför nosen.
Nu är det dags att sätta på kommando, så att hon inte längre tar den spontant när hon ser den. Det känns som ett stort steg, jag är rädd att jag släcker ut alltihop...

06-05-2007 18:36

 Vi har varit och fått lite experthjälp. Tillsammans med Jenny och spökhunden (weimaraner) Pascal åkte vi till Svalöv och pratade med Maria Venhammar.
Mårran visade exakt vad som var problemet: hon började OK, men så fort jag satte pyttelite högre krav tröttnade hon direkt. Hon slutade ens titta åt apporten...
Marias recept: Var fokuserad på en pyttebit åt gången. Ha planeringen klar innan hunden hämtas, utför övningen (kort) som tänkt, avsluta med att binda upp henne. Ex: om jag vill träna ett resolut gripande på kommandot kraver jag inte samtidigt att hon ska sitta fot, eller hålla kvar, etc, utan ENDAST att hon griper apporten vid kommandot. Paus. Sedan kan jag träna att inte gripa apporten utan kommando, en helt annan övning. Paus. Sedan kan jag träna fasthållande med störning. Osv, osv.
Dessutom fick jag skäll för att jag har en massa kontaktsökande ovanor och "tjatar" på henne. Hon ska jobba, inte jag.
Nyttigt! Mycket att jobba vidare med...
Nu är det månadstävlingen som hägrar, målet: att inte nolla apporteringsmomentet...

21-05-2007 22:29

 Vi inte bara undvek nollan, vi fick en tia...När Mårran såg tävlingsledaren hämta apporten blev hon JÄTTEGLAD och smet bort och hoppade lite på honom. Hon visste exakt vad hon skulle göra: jag höll fram apporten (lite ovanför nosen för att inte fresta till tjuvstart), hon sökte ögonkontakt, jag kommenderade apport, hon grep, höll stilla, och släppte i min hand på loss. Jah känner mig MYCKET nöjd. Det bara bevisar: allt är möjligt...

 17-09-2007 19:08

 Vår apportering i ettan känns väl befäst.
Vi har tävlat fem gånger (klubb plus officiella), och fått betyg 7 - 10. Vi har tränat med massor av olika apporter (man lär sig något nytt varje tävling), och mycket håll fast.

Nu ska vi börja träna tvåans apport, med tilläggen spring ut och hämta apporten, spring tillbaka med apporten i munnen, gör en snygg ingång med apporten i munnen.
Vi har provat ett par gånger för att se var problemen ligger: hon väntar fint på kommando, exploderar mot apporten av pur glädje, tassdödar lite, vänder och tar den på tillbakavägen. Sedan springer hon i full fart mot mig, blir lite osäker den sista metern, och behöver lite hjälp med ingången.
Mycket träning på att gripa från marken med andra ord! Även om det är trevligt att hon gillar apporten ska hon ju helst inte "döda" den innan hon tar den...Vi ska också träna att gå fot med apport i munnen, och göra ingångar med apport i munnen.

Dessutom ska vi testa ett tips från Inger och Balder för att börja lära in metallapporten: apportera tappade bestick under middagen. Borde fungera på min tiggegris!

03-11-2007 10:30

 Yes, vi kommer framåt.
Vi har punkttränat att gripa apporten från marken, först precis framför, sedan la jag ut den (inte kastade) längre och längre bort. Det har hjälpt! Nu springer hon precis förbi den och tar den på tillbakavägen, UTAN tassar. Vi har tappat något i explosivitet, men jag tror det kommer tillbaka när hon kan momentet flytande.
Jag möter henne fortfarande ca 50% av ingångarna (ett par steg, för att hjälpa henne svänga upp), övriga 50% ger jag fotkommando och hoppas på det bästa. Det funkar!

 26-11-2007 13:16

 Var i Svalöv och tränade (egentligen rutan och ställandet, men apporten är alltid med...).
Ettans apportering brukar vi börja med, den flyter perfekt 99 ggr av 100 numera. Sedan ett gripande från marken, sedan lägger jag ut den, avslutar vanligtvis med ett par kast.
Idag gjorde hon kanonfina ingångar varje gång, men var lite seg i starten (MYCKET annat att fokusera på!) Jag ska prova lägga till "apport" precis när apporten har landat, och köra kapplöpning ett par gånger. Det borde få upp motivationen.
Idag tränade vi också gå och springa i fotposition med apport i munnen och hoppa med apport, det gick så bra att jag klämde i med ett hopp - apport ( LK 3) också. Perfekt! Jag kände mig som en lyckad tränare...(I alla fall vad gäller apporteringen).

02-12-2007 11:56

 Vi lade till en liten detalj idag, "doggie-zen kvalitetssäkring". Alltså: Mårran ska hålla kvar apporten i munnen trots att jag lockar med (i detta fallet) en åtråvärd bit mjälte. Hon klarade det perfekt, tittade på mig med en blick som sa "skojar du? Tror du att du kan lura mig att släppa?" och höll med perfekt grepp tills jag klickade.
Stolt matte!

Jag har fått för mig att lära mina hundar sändandet till rutan.
Steg ett: fundera.
Rutan är 3x3 meter stor, hunden ska sändas rakt fram, in i rutan, där den på kommando ska ställa sig i mitten och stå still i tre sekunder innan momentet är slut och hunden hämtas. Rekommenderade kommandon är "framåt, stå".
Jag vill använda en blompinne som target. På så vis riskerar jag inte att de nosar i marken, de ser inte pinnen från håll men när de kommer nära är det tydligt var mitten är.
Steg två: planera.
1. Sätt en köttbulle på pinnen, spring sedan tillsammans med hunden in i rutan, visa köttbullen, beröm. Gör om tills hunden hittar köttbullen själv.
2. Likadant, utan köttbulle. Klicka istället när hunden petar på pinnen med nosen, kasta belöningen, spring in till hunden, beröm länge, gå ut tillsammans. Jag vill inte att hunden ska lämna rutan på eget bevåg.
3. Börja sända hunden ensam till blompinnen, från kort avstånd, för att lära den hitta mitten. Om hunden nosar i marken eller på konerna, bryt och gör om. Låt hunden spontant peta på pinnen med nosen, klicka och belöna.
4. Öka avståndet till fullt avstånd. Lägg bort handtecknet genom att först säga "framåt", sedan vänta, sedan visa.
4. (jo det är rätt siffra) Parallellt träna bort petet med nosen på pinnen, och få in att hunden ställer sig vid pinnen istället, genom att ge kommandot och klicka precis innan hunden kommit fram. Godiset kastas för att hjälpa hunden till rätt position.
5. Börja bryta av pinnen och göra den mindre och mindre.

Steg 3: träna.
Första gången repeterade vi steg ett MÅNGA gånger, jag och Mårran. Vi flyttade rutan för att hon inte skulle bli bunden till en speciell plats, och varierade avståndet. Hon tyckte av det var en toppenlek!
Popsy hade tittat på, uppmärksamt, och när jag bytte hund sprang hon rakt ut till rutan och väntade på sin belöning! Praktiskt...
Obetänksamma jag hade veckan innan tränat "spring till kon" med Popsy, och en kon är ju så mycket enklare att se än en blompinne, så det är upplagt för att ge lite problem.

Andra gången (idag). Jag tog bort köttbullen från pinnen, och Mårran och jag sprang först ett par gånger tillsammans. Sedan skickade jag henne ensam ca fyra gånger, innan hennes koncentration tog slut. Hon blir verkligen trött av nyinlärning!
Popsy hade till en början bara koner i huvudet. Vi fick springa tillsammans flera gånger innan hon "kopplade om" och vi kunde avsluta med några bra skick. Däremot ställer hon sig riktigt snyggt, och går att dirigera höger - vänster - framåt.

Steg fyra: utvärdering.
Mårran ska jag fortsätta träna på samma sätt, flera pass till. Korta skick, växla mellan att det finns godis och att det inte finns godis. Max fem skick per träningstillfälle, sedan paus.
Popsy kan jag ställa lite högre krav på. Hitta pinnen, annars inget klick. Om hon går till konerna bryter jag och kallar in, om hon envisas bryter vi helt och hållet, packar ihop, och avslutar (värsta straffet...). Efter ca fem minuters olycklig paus går vi ut och fortsätter som om inget hade hänt, lite enklare, så att hon får in i huvudet vad det är som lönar sig.
Båda hundarna blir jätteglada när jag tar konerna, så redan det tyder på att vi är på rätt väg.

 19-06-2007 22:01

Bakslag!
Popsy springer glad och lycklig till alla konerna och struntar i pinnen. mårran springer inte alls, hon var rädd för skjutbanan som lät i bakgrunden.
För att få Popsy att lämna konerna ifred la jag ut hennes älskade boll, och ökade till fullt avstånd. Fungerade bra, men nu blir det ju en apportering...
För Mårran la jag ut hennes tramptarget, hon blev jätteglad när det var något hon kände igen och sprang och trampade i full galopp. En gång. Sedan tog stressen av skotten över igen, och hon lämnade inte min sida.
Jag erkände mig besegrad och tränade "nära-matte-grejor" istället.

Måste ta mig en ordentlig funderare till nästa gång...

 20-06-2007 13:08

 Bättre idag!
Tränade lite i trädgården. Jag bestämde mig för att fortsätta med tennisbollen till Popsy, sända henne flera gånger på fullt avstånd och klicka precis innan hon tog bollen. Fungerade kanon, bra tempo, inga koner. Sedan tog jag plötsligt bort bollen och skickade henne på samma sätt, men på fem meter. Bingo! Hon sprang direkt ut till mitten och fick sitt klick, och så sprang jag ikapp och gav godis. Till slut växlade vi varannan gång med, varannan gång utan boll. Hon sprang perfekt varje gång, och när inte bollen var där ställde hon sig och väntade på sitt klick.
Jag ska fortsätta med bollen i olika miljöer tills hon är helt säker, först då kommer jag att skicka henne utan boll mer än varannan gång. Just nu verkar det väldigt hoppfullt.

Mårran tänker jag fortsätta med pinnen. Korta sändanden, godis på pinnen de flesta gångerna, tills hon börjar fatta att det är mitten som gäller. Hon tröttnar jättesnabbt, så max fyra sändanden, sedan paus.
Idag fungerade det bra, hon kändes ganska säker, och vet precis var pinnen står. Det är lite konstigt att lämna mig, men hon kan ganska lätt övertygas. Mycket enkel träning framöver i olika miljöer!

24-06-2007 20:40

 Vi kämpar vidare som planerat.
Skickade Popsy första gången med bollen, för att visa platsen, sedan ca 10 gånger utan bollen. 6 gånger sprang hon ut, jag kunde klicka och kasta bollen, 2 gånger sprang hon till en kon men jag kunde dirigera henne rätt, 2 gånger sprang hon perfekt och ställde sig och väntade på sin boll. Jag skickade från 3 - 5 meter.

Mårran sprang till sin pinne (utan godis) ca 15 ggr från olika håll, på 3 - 7 meters avstånd.

Jag är nöjd med båda, de börjar bli säkrare i skicken, och leta efter mitten.

 28-06-2007 22:46

 Jätteroligt...(ironi) Jag har lärt Popsy att springa typ två meter, tvärstanna och titta uppfodrande på mig...Inte riktigt vad jag ville. Med lite tankearbete kan jag konstatera att jag inte har klickaty när hon har sprungit, utan när hon har stannat.
Man får det man klickar. Skit också!

30-06-2007 20:53

 På´t igen!
Ny strategi: musmatta som tramptarget som jag sedan klipper mindre och mindre. Jag ska också börja markera "kanterna" på rutan.

Det fungerade riktigt bra! Popsy fattade direkt, och springer i full galopp från tio meter mot mattan. Jag klickar innan hon stannar, då svänger hon genast runt och ställer sig blickstilla tills jag kommer och belönar. För att hålla fokus framåt slänger jag en godis över henne.
Nästa steg är att träna bort handsignalen på "framåt", sedan göra musmattan mindre och mindre tills den inte längre existerar, och till slut lägga till "stanna" som belöningsord istället för klicket.

Mårran får vila lite med rutan, snart är det ny tävling och det finns annat att träna på...

10-07-2007 20:46

 Måste göra någonting rätt i alla fall! Helt plötsligt har det lossnat rejält.
Jag har klippt min musmatta i hälften, börjar med att sända några gånger med mattan på plats, och tar sedan bort den helt och hållet. Utan matta börjar jag på fem meter, sedan åtta, sedan tio. Idag sprang hon t o m bättre utan matta! Hon springer snabbt, rakt, utan att sacka tills jag säger stanna. Sedan står hon blick stilla tills jag klickar och kastar en godis förbi henne.
Det går på rätt håll! Jag är nöjd.

25-07-2007 18:46

 Ett tag sedan sist, men idag lyckades Popsy övertyga mig om att rutan var det absolut roligaste att pyssla med.
Vi har slutat helt med musmattan, sänder enbart till rutan. Jag har fortfarande inte markerat rutans kanter, mer av lathet än för att det skulle vara i längden svårare att lära in (snarare tvärt om).
På fem meter är hon stensäker (åtminstone idag), på åtta meter 90%, på tio meter nere på 75%. Det händer fortfarande att hon stannar innan mitt kommando, springer till en av konerna, eller sätter sig, men det blir mer och mer sällan. Däremot måste jag fortfarande peka med hela armen, det måste jobbas bort.
Vi börjar också varva "rutan" med annan träning i samma pass, för att så småningom kunna få det rätt första gången varje gång.
Mina kriterier är rätt högt ställda: spring framåt tills annat kommando ges, bli sedan stående tills belöningen kastas. Bryter hon mot detta blir det ingen belöning, utan bara en inkallning och ett nytt försök. Misslyckas hon två gånger på rad går vi lite närmare för att få ett lyckat försök.
Jag skulle vilja säga att vi har kommit halvvägs mot målet!

23-08-2007 11:25

 Halvvägs var oxå så långt vi kom...Har stått och stampat ett litet tag nu...Hundelendet har lärt sig att hon ska stanna efter en liten stund, varför vänta på mattes kommando? Jag försökte lägga det som ett kriterium att vänta på mitt "stanna", men framgången uteblev.
Nu har jag börjat med extern belöning väl synlig på andra sidan rutan. Skicka från 10 meter, full fart rakt fram, kommando "stanna" mitt i rutan (hon stannar perfekt hittills), klicka, varsågod. Verkar funka, återkommer efter fler träningspass.

16-09-2007 10:00

 Har äntligen samlat mig för att skriva om vårt TOTALA MISSLYCKANDE med rutan på månadstävlingen.
Jag ska inte påstå att hon var vidare duktig överhuvudtaget, men rutan vat KATASTROF!
Vi satte oss, riktade in, och jag skickade. Glad oh lycklig springer Popsy i full fart till Helena, som står bredvid och filmar elendet. "Nej, stopp! Framåt!" (Visar med hela armen). Nu byter hon riktning, och springer bort och gör ett torpedhopp på tävlingsledaren. "Popsy! FRAMÅT!" (Börjar gå i riktning mot rutan). Popsy springer tillbaka till Helena, och sedan bort till domaren. "Popsy SKÄRP DIG! FRAMÅT!!!" (står nu två meter från rutan, hela min kropp pekar in i rutelendet). Nu äntligen tittar hon på mig, tittar på rutan, springer (otroligt nog) i rätt riktning. Sedan viker hon av, och springer förbi..."Popsy, HÖGER!" (något uppgiven vid detta laget, men fast besluten att få in henne i rutan om jag så ska kasta in henne handgripligen). Äntligen springer hon in i rutan, jag klämmer i med et STANNA och hon ställer sig pang, mitt i, och viftar frenetiskt på svansen (och resten av kroppen).
Skratta eller gråta? Jag gjorde någon typ av blandning...

16-09-2007 10:16

 Eftersom Mårran blev uppflyttad och jag vill tävla tvåan till våren, är det nog dags att börja träna den nu avskydda rutan med henne också.
Popsy vägrar jag träna mer tills jag kan se på henne och tänka på koner samtidigt utan att bli deprimerad.
Min plan är lite annorlunda med Mårran (förhoppningsvis har jag lärt mig något. Eller också inte.) Hon älskar sin tramptarget i form av en vit grytlapp, så jag tänker träna in rutan till perfekt utförande med target på plats, och sedan klippa sönder den.
Just nu får hon springa till den (lagd i rutan) från tre meter, från olika vinklar, ca fem gånger på ett pass (sedan tröttnar hon snabbt). Vi har inget kommando och inget ställande. 

11-11-2007 20:02

 OK, Popsy gör faktiskt rutan hyfsat bra till 80% nuförtiden...Jag har varit strikt med att inte ge kommando "stanna" om hon inte håller farten ända fram, vi har en tydlig rutin före med att vi går ca tolv meter från rutan, vänder och går mot rutan 1-2 meter innan hon sätter sig och jag skickar. Jag belönar växelvis med kastad boll över rutan och med stanna, klick och köttbulle i rutan. Jag planerar att köra fler reps där hon brara springer genom rutan och får klick och kastad boll utan ställande, så får vi nog till det sista.

Mårran har jag tränat med target med rätt dåligt resultat...
Nu ska vi försöka med att jobba med en mindre ruta (1x1 meter) och göra själva rutan till en target i sig. Vi började idag. Hon tyckte det var ganska kul, men fattade inte riktigt vad det gick ut på...men sådan är hon för det mesta när vi börjar med något nytt. Hon gick i alla fall glatt in i rutan, och var på gott humör.

20-11-2007 10:02

 "Lilla" rutan verkar funka OK, så länge jag inte skickar Mårran för många gånger. Hon vet inte riktigt vad hon ska göra i den, men visst är den väl kul...Har börjat variera belöningsplaceringen, hos mig, i rutan, kastad åt sidan, kastad över henne, och försöker klicka medans hon är i rörelse för att undvika samma problem som med Popsy (stanna och snurra för tidigt).

Popsy ja...hon har helt slutat springa till rutan sedan jag la om hrennes belöningsrutiner, det är som om hon inte känner igen momentet längre. Vet inte om det är bra eller dåligt? Jag har ju i alla fall brutit hennes "stanna och snurra" beteende, hon vet bara inte än vad hon ska göra istället...Tror jag plockar in target ett par gånger för att få tillbaka intresset för själva rutan. Bara för att se vad som händer (intressant med flera tekniker på gång samtidigt). Popsy är min försökskanin, med Mårran vill jag få momentet tävlingsmässigt.

23-11-2007 14:16

 Helt slut efter att ha varit i Svalöv på klickerkurs...Mårran och jag fick lite specialhjälp efter kursen med just rutan.
Maria lade ut en "riktig" ruta för att se vad som hände. Svar: ingenting. Mårran betedde sig som om hon aldrig sett koner förut.
Vi gjorde rutan mindre, som vi har tränat hemma. Mårran försökte apportera konerna.
Maria satte upp plankor runt den lilla rutan, så att det blev som små hinder. NU hände något! Hinderplankorna kände hon igen, och hoppade glatt över och in i rutan flera gånger.
Äntligen något att verkligen jobba vidare med!

Popsy fick stanna hemma, fram med rutan på gårdsplan. Jag lade ut tennisbollen som target ett par gånger för att få lite drag GENOM rutan, funkade perfekt (som väntat). Nästa steg var att sända henne från olika avstånd utan bollen, klicka för rörelsegenom rutan och fokus framåt, kasta bollen. Inga ställanden, inga vändningar. Ska köra vidare med det ett tag och se vad som händer. Efter Mårran är det tacksamt att jobba med en bolltokig träningsnarkoman!

13-12-2007 18:24

 Det går framåt, faktiskt. Rutan är förstorad till 1,5 x 1,5 meter, och plankorna är istället ett rep som jag har lagt om.
Mårran springer dit spontant och på kommando "rutan", än så länge så belönar jag båda. Jag skickar varierat från 2 - 5 meter, från olika vinklar, ca 5 - 8 gånger innan vi slutar.
För tillfället har hon hängt upp sig på att gå nära främre högra konen och sedan ut, så all belöning slängs ut till vänster. Snart kommer mitt kriterie att bli "stanna i rutan tills klicket kommer", men än så länge klickar jag bara hon rör sig mitt i, oavsett vart hon är på väg.
Det går sakta, men på rätt håll...

17-12-2007 18:52

 Genombrott?
Tränade i fårhagen (nytt ställe, massor av lukter) med en ovanligt inspirerad Mårran. För första gången gallopperade hon till rutan! Det tyder väl på att hon börjar förstå? Hon är fortfarande fixerad vid den främre högra konen, så jag skickade henne diagonalt ett par gånger. Hon verkar faktiskt förstå vad jag vill!
Jag t o m ställde henne en gång, för att se vad hon skulle göra: hon stannade och stod perfekt. Bra, då vet jag att det fungerar och behöver inte träna det förren rutan börjar bli "klar".

 29-12-2007 15:07

 Tränade på planen idag, det var ett tag sedan.
Jag la ut min ruta 1,5x1,5 m som vanligt: Mårran låtsades inte se den. OK, vad göra? Om från början: 1x1 m, plankor runt. Hurra! sa Mårran.
Efter ett par klick la jag ner plankorna. Fortfarande OK. Sedan ökade jag sakta rutan, 1 dm i taget, tills den såg ut som hemma. Fungerade fortfarande. HURRA och paus.
Flyttade rutan och gjorde om från början, två klick på varje "nivå". Paus. Flyttade en tredje gång, likadant. Jodå, hunden verkar ha fattat, TACK OCH LOV!
Jag avslutade med att bygga upp den "lilla" rutan igen, och skicka ett par gånger från 7 meter, från rörelse. Funkade det med, inte galopp som jag hade hoppats på, men rask trav.
Fixeringen vid konen verkar ha börjat släppa, jag fortsätter kasta godiset antingen genom rutan eller ut till vänster. Jag har också klickat henne flera gånger för att bara stå i rutan idag, hon verkade ovillig att gå in i den överhuvudtaget till att börja med. Inte helt ovanligt på planen. Hmmm...undrar vad det beror på?

Jag är ärligt talat inte vidare nöjd med Mårrand prestation, men jag är nöjd med hur jag löste situationen och med resultatet som jag fick.

Ibland går träningen framåt så saaaakta...

 01-01-2008 17:57

 Vi har introducerat gula koner. Hon verkade inte se någon skillnad. Fungerade ovanligt bra, faktiskt...

 18-01-2008 12:41

 JAG HATAR RUTAN!
Det verkar som att jag har lärt Mårran att markera en kon, inte springa till någon j-la ruta. Det som fungerade så bra hemma föll samman som ett korthus när vi kom till planen igår. Jag blir knäpp!

Kanske borde jag lära henne att springa GENOM rutan istället. Stanna kan hon ju...Att "alla andra" dessutom gjorde perfekta rutskick igår gör ju inte saken bättre.

Back to basic...Bättre belöningar (börjar få slut på fantasi), färre reps, bättre träningshumör. Jag menar, hur svårt kan det vara? (ironisk)

02-11-07

Mårran är en lättstressad varelse. Hon är osäker på andra hundar och går lätt in i "resa ragg, dra i kopplet, skälla som en idiot". Vi har tränat mycket, och för det allra mesta fungerar hon idag utmärkt.

Förra året så skaffade då Lysia, som ligger mitt emot där jag bor, en vakthund. Det enda nöje den stackars valpen hade när den var lämnad ensam var att skälla på folk, och hundar, som gick förbi. "Det är bara en valp" tänkte jag. "Hon vänjer sig" (menade då Mårran, som redan började visa osäkra tendenser). Alla andra hundar som vi träffar på promenaden har vi lärt oss samexistera med, varför skulle detta vara annorlunda?
Som vi alla vet växer valpar, så även denna. Jag började ta med mig godis när jag gick förbi, för att Mårran skulle göra kopplingen Lysia = godis, håll kontakt med matte. Popsy kunde jag lika gärna haft lös, hon var lugn som en filbunke. Mårran blev OK, lite stressad, men hanterbar.

Då skaffade de en hund till.
Antagligen ett syskon till den första. Nu är det alltså TVÅ rätt stora hundar som kommer springande vilt skällandes när vi går förbi. Lysia-hundarna är säkert mycket lyckliga och tycker livet är toppen, de visar inga aggressiva signaler, men skäller, springer och hoppar. Mårran blev hysterisk.

Lite mer tid, tänkte jag. Jag började lägga ut godiset på marken (jo, hon tog fortfarande godis, så hur stressad kunde hon egentligen vara?) så att hon skulle sänka huvudet = bli lugnare. Klickern gav ingen som helst respons, så jag använde bara röst och godis. Min man slutade ta den promenaden eftersom Mårran var så jobbig, men jag är ju envis...Och Popsy var ju lugn!

Jag bytte halsbandet mot ett halti för att hindra hennes nu vilda hopp och ryck i kopplet. Hon verkade inte arg, det var mera gläfs än skall, och raggen var bara halvvägs uppe. Lite mera tid och träning bara...
Jag provade (naturligtvis, jag är ju mänsklig) alla varianter av ryck i kopplet, smällar på nosen, skrikande, dragande i päls och svans, kastkedjor, skrammelburkar...Behöver jag säga att det inte fungerade? Fy vad jag skäms när jag skriver detta...

Visst, ni vet alla vad jag EGENTLIGEN gjorde...Ibland är det svårt att se sina egna misstag. För varje gång vi gick förbi och hon kastade sig ut skällande, blev det beteendet starkare. Jag byggde effektivt en fast beteendekedja som såg ut "Se hundarna, stressa upp sig lagom mycket, skälla som en idiot, lugna sig något, få godis, gå hem". Jag bröt mot regel ett: låt inte hunden upprepa ett beteende som du inte vill ha.

Ju längre tid som gick, ju mer pinsamt blev detta dessutom i mitt huvud...här berättar jag för folk hur de ska aggressionsträna sina hundar, och så beter sig min egen som ett monster?
Till slut tog jag mig själv som elev. Jag tänkte igenom precis vad som är problemet, vad jag gör och vad hunden gör, och sedan låtsades jag att det handlade om någon helt annan som jag skulle ge råd. Det hjälpte!

Handlingsplan:
1. Inga fler promenader med två hundar förbi Lysia. En hund = full fokus.
2. Alltid halti, inget dragande i kopplet.
3. Alltid supergodis. Frolic räcker inte till.
4. Börja så långt ifrån att hon INTE börjar skälla.
5. Jobba med klickern. Lyssnar hon inte på den är hon för stressad.
6. Lär in "vänder vi!" som signal för att vända tvärt och gå på andra hållet.  

01-11-07 Pass 1.
Lysia ligger på andra sidan E22:an, så vi började en söndagmorgon utan så mycket trafik. Lysiahundarna är ute till ca 9.30, så först gick jag en vanlig runda med båda hundarna, sedan tog jag köttbullar och halti och dumpade Popsy hemma.
Mårran gillar att träna så hon blev glad och förväntansfull när jag tog ut henne igen. På vägen (ca 50 meter innan vi kommer till E22:an) klickade jag kontakt och började träna vändningar.

Jag hade redan innan bestämt att om jag missbedömde situationen och hon började skälla, skulle jag bara vara helt passiv, kanske sakta backa, tills hon blev tyst (om så bara en sekund) och då klicka, belöna och gå hem och slå huvudet i väggen samtidigt som jag skulle upprepa "STYGG tränare!". Ansvaret för att lyckas var mitt, eftersom det var jag som hade problem med vad hon gjorde. Hon hade nog lika gärna fortsatt skälla.

Vi började med att stå på andra sidan vägen, ca 30 meter från Lysia. Vi gjorde ingenting, bara stod och tittade. Med jämna mellanrum klickade jag och gav köttbulle för att belöna tystnaden. Sakta la sig raggen och kroppen slappnade av.
Nästa steg var att gå över vägen, och stanna 15 meter bort. Samma sak. Varje gång någon hund skällde klickade jag. Mårran började spontant ta kontakt, Hurra! Vi vände och gick hem.

Lyckad första träning!

  
 02-11-07  Pass 2

Lite mer på alerten på promenaden dit, så jag tog lite extra tid för att träna kontakt och vänd.
Vi stannade kort på andra sidan vägen, helt lugn.
Väl över vägen stressade hon lite, men började söka kontakt redan efter någon minut. Vi tränade vändningar, gick fem meter mot, vände (innan hon hann reagera på de skällande hundarna), klickade och belönade. Raggen var nere, kroppen avslappnad, blicken på mig.

Pecis när vi skulle avsluta hände något oväntat: en annan hund kom från vänster. Samtliga hundar (inklusive Mårran) började skälla. Precis som planerat backade jag så långt jag kunde, och var annars helt passiv. Efter den främmande hunden kom tte människor gående. I Mårrans läge var det fullt tillräckligt för att hon skulle fortsätta skälla, nu sittande vid min sida. Jag log och hälsade glatt. När de hade gått förbi tystnade hon ÄNTLIGEN och vi kunde gå hem.

Och det som började så bra...

 04-11-07, Pass 3
Vändningarna börjar fungera riktigt bra. Hundarna var inte ute, så vi gick över för att träna lite vändningar precis utanför deras gård. De första 30 sekunderna var hon lite spänd, men sedan glad och fokuserad. Mitt i träningen kom den ena hunden ut! Vi vände SNABBT!
Mårran gnällde lite upphetsat, men lugnade sig igen, och vi kunde fortsätta träna några vändningar till bara 10 meter från Lysiahunden! Mycket lyckat. Idag lyckades jag också sluta i tid och gå hem medans hon var lugn, innan något oförutsett inträffat.

Mycket nöjd!

06-11-07, Pass 4

Succé!
Vi tränade vändningar på vägen dit, jättebra, och klickade för spontankontakt fem steg. Ett par klick vid macken, sedan över vägen. Hon reste raggen något (båda Lysiahundarna skällde och sprang), men skällde inte. Klickade ett par gånger för passivitet, raggen la sig igen.
Vi gick till sju meters avstånd, och tränade vändningar längs med Lysias staket istället för gå mot-vända-gå ifrån. Varje gång hundarna skällde klickade jag, samt för kontakt i tre steg, och vändningar. Vi närmade oss sakta till fem meter, och höll oss där.
Ett par gånger "fixerade" hon Lysiahundarna, men vi bröt snabbt med en vändning och ett klick. Hon gjorde ett halvhjärtat försök att hoppa ut i kopplet, jag klickade INNAN hon han sätta igång sin "stressa-upp-sig-kedja", och hon bröt DIREKT och kom till mig.
Den sista minuten (vi höll på ca fem minuter = fem köttbullar i små, små bitar, kanske 30 klick) gick hon med full fokus på mig och slappnade av helt i munnen. Hon t o m fick lite "lekmin", det här var ju kul!
Fantastiskt. Otroligt nöjd.

09-11-07, Pass 5
Det går snabbt framåt...
Jag hade lite bråttom idag dock. Istället för att klicka ett par gånger för passivitet på 10 meter, ville jag gå närmare direkt. Hon blev spänd och reste ragg. Dessutom var jag lite ouppmärksam, och hon hann börja skälla ett par gånger (två - tre skall, sedan bröt hon själv). Slarvigt!
Efter att ha klickat ett par gånger för "titta på hund utan att skälla" och tränat lite vändningar sjönk både ragg och svans igen.
Dagens "mål" var att kunna gå förbi ena hörnan på inhägnaden längs vägen, vilket innebär att vara max två meter från staketet utan möjlighet att kunna vända bort (där är en å ivägen) under en sträcka på en meter. Vi närmade oss hörnan under full kontakt, MYCKET hög belöningsfrekvens typ varannan sekund. Mårran hade stenkoll på mig och ansträngde sig verkligen för att ignorera de två skällande hundarna. Hon var avslappnad, även om öronen var strukna och hon tog godiset lite häftigt. Vi gick förbi hörnan, vände och gick tillbaka, vände igen och gick förbi, vände en sista gång, avslutade och gick hem. Det hade ALDRIG gått för bara två veckor sedan.

Tänk på till nästa gång: börja inte kräva för mycket för fort! Jag vet inte vad som gjorde henne mer spänd till en början idag, men jag måste läsa henne bättre så att det inte tar en minut att få henne lugn.

DUKTIG HUND! som verkligen ansträngde sig, höll kontakt med mig, och struntade i två hotande hundar bara två meter längre bort.
Exakt denna nivån ska vi upprepa ett par gånger till innan vi går vidare. Träningstid fem minuter + promenad dit och hem.
Nu är hon helt slut och sover i sin korg...

 11-11-07, Pass
Idag var inte hundarna ute. Och vi som hade förberett oss så bra, med mycket kontakt på vägen dit och många köttbullar...Passade i alla fall på att gå över och träna lite lydnad, så att själva platsen skulle bli mindre laddad. I början tittade hon in på gården och väntade sig att de skulle komma, men vi tränade lite fot, lite vänd och lite ligg med bra utföranden.
Något av en besvikelse...Och hon som var så lugn och fokuserad. Kanske visste hon redan på vägen dit att de inte var ute, och det var därför hon var så lugn? Det får jag aldrig veta.

 16-11-07, Pass 7
Ett litet tag sedan sist, så jag laddade ordentligt. På morronpromenaden var hon VÄLDIGT kontaktsökande trots både katt och rådjur som sprang mitt framför nosen.
När vi kom hem släppte vi in lilla hunden och plockade fram haltin som vanligt. För första gången stack hon själv in nosen och höll still så jag kunde knäppa. Fortfaranade lite strukna öron, men hon slappnade snabbt av.
Hennes "älskling" på macken var väldigt upprörd och skällde, men honom har hon aldrig brytt sig om. Lysiahundarna var inte ute idag heller! Sover de månne inne nu när det har blivit kallt? Vi gick över och tränade kontakt och fot i alla fall. Hon verkar inte längre tro att de ska komma farande, utan var helt avslappnad och fokuserad.
Vi fortsatte upp en bit på vägen till nästa hus, där en lös hund (inget staket) brukar skälla tills vi försvinner. Det har inte varit något större problem med Mårran, visst har hon brytt sig och kanske skällt till och gjort ett kort utfall om den kommit för nära, men det har varit hanterbart. Dessutom har det i mitt huvud varit mer OK med en reaktion eftersom här inte finns något staket, utan hunden faktiskt kan komma fram om den vill.
Den hunden var i alla fall ute, och mötte oss som vanligt. Döm om min förvåning när Mårran efter ett kort gnäll GENAST tog kontakt med mig och vi kunde klicka oss förbi utan en blick på den andra hunden! Lite stolt var jag! Vi vände för att gå förbi igen, men då hade ägaren tagit in sin hund, och hundar som skäller genom fönstret bevärdigas inte med en blick.

DUKTIG HUND som generaliserade sitt nya beteende vid hundmöten till en ny plats.
DUKTIGA JAG som var beredd med klicker och köttbullar.

 27-11-07, Pass 8
De elendiga hundarna är ju fortfarande inte ute...Jag bestämde mig för att gå dit ändå och träna utanför. Mårran var avslappnad och fokuserad. Vi gick vidare till nästa hus där Amy (jag tror att hon heter det, hennes matte skriker det ibland) var ute på bakgården. Hon syntes inte men hon skällde bra. Mårran var kolugn och tittade nästan demonstrativt åt andra hållet. Jag bestämde mig för att klicka varje ny serie skall, för att så småningom få en klassisk betingning skall = godis. Det tog bara två klick, sedan började Mårrans öron spetsas när hon hörde nästa serie skall: hon förväntade sig helt klart ett klick. Ett par gånger till så började hon ta ögonkontakt när hon hörde skallen, och aktivt vänta på klicket. Det kändes lite som ett "hallelujah-moment"...
Vi fortsatte vå promenad, och när vi kommit till macken igen DÅ var minsann Lysia-hundarna ute och igång! Där gick förbi en schäfer, så det var full fart på samtliga hundar. Mitt godis var slut så jag ville inte gå över, utan jag lät Mårran vara kopplad i halsbandet och vi gick och satte oss och bara tittade på spektaklet. Hon var lite spänd, men med låg svans och ingen ragg. När vi närmade oss tittade hon förtjust på mig: "ska vi gå över och äta godis?". Även om det inte var mycket till träning så kändes det ändå som jackpot i det ögonblicket. Hurra för klickerträning!

 07-12-07, Pass 9
Två nya kriterier:
1. Kvällstid och mörkt ute.
2. halsband, inte halti.

Egentligen hade vi bara tänkt ta en kort promenad, men eftersom Lysiahundarna ÄNTLIGEN var ute så passade vi på. Lite oförberedda, men klickern låg i fickan och lite rester av lammstek hade jag med mig.
Hundarna var ganska lugna när vi gick över, Mårran likaså, kunde klicka för avslappnat beteende och fokus.
Sedan bröt helvetet loss...Lysiahundarna var som vansinniga (säkert pga mörkret), det här var inga lekskall!

Mårran var lugn.
Vi gick naturligtvis inte så nära att jag riskerade att misslyckas, men ändå fem meter ifrån. Hon tog godisarna med viss frenesi (tandmärken i fingrarna), men förutom ett ensamt voff var hon lugn, och fokuserad på mig. Hon såg ut att tycka att det hela var rätt ball...

Efter ett par minuter var mitt godis slut, så vi vände och tog en annan väg för vår promenad. Hon gick perfekt vid min vänstra sida resten av promenaden, uppenbarligen mycket nöjd med sig själv.

DUKTIGA MÅRRAN! som klarade av de nya kriterierna.
DUKTIGA JAG! som läste henne rätt och höll lagom avstånd och hög belöningsfrekvens.

 09-12-07, Pass 10
Inspirerad av förra gången var vi nu bättre förberedda. Målet: att kunna gå förbi "lätta" hörnan, och att kunna gå framför på gräsmattan avslappnat.

Mårran tog glatt på sin halti, och vi gick iväg. Lysiahundarna såg oss på långt håll och började morra och skälla. Lite dåligt samvete har jag för deras skull, men jag inbillar mig att de blir lugnare efterhand...Nu börjar jag kunna komma nära, jag ska ta med köttbullar och kasta till dem. Förhoppningsvis fattar de så småningom att jag och Mårran = mat, och ändrar attityd.

Mårran var glad, lite upphetsad. Vi gick ganska rätt på istället för att serpentina oss fram, jag lyckades klicka i exakt rätt ögonblick, och fick hennes fulla uppmärksamhet.
Sedan höll vi på i nästan tio minuter, gick fram och tillbaka, förbi lätta hörnet flera gånger. I början kastade jag godiset på marken för att undvika skadade fingrar, men efter några minuter slappnade hon av i munnen och tog fint ur handen. Jag drog ner på frekvensen och klickade bara antingen när de skällde extra livligt, när vi var extra nära, eller hon gick perfekt fot.
Mårran verkade ha hur kul som helst!

På vägen hem mötte vi vår andra granne och hans Effie, Mårran vek inte från min sida. DUKTIG HUND!

------------------------------------------------------------------------------------------------

 22-01-08

Så är vi äntligen igång igen, löpet har klingat av, julen är slut, livet återgår till normalt. Och vi börjar träna aggressivitet.

Vi tog en promenad förbi för två veckor sedan, både jag och Ola, med alla tre hundarna (otroligt vad man kan övertalas till!). Katastrof - så klart. Med det i huvudet var jag lite orolig för om det vara att börja om från början igen...
Vi startade med att träna fot utanför macken, vänstersvängarna går sådär, så vi fokuserade på det medans Lysiahundarna skällde på andra sidan vägen.
Över vägen satte vi oss och bara tittade lite på dem (ca 20 meter ifrån). Mårran var ganska lugn, och framför allt: varje gång de skällde till lite extra studsade hon till och tittade direkt på mig, förväntansfullt.
Vi började gå närmre (de var verkligen på pissigt humör), gjorde ett par vändningar. Mårran var fokuserad. Jag började dröja lite med klicket, för att ge henne tid att välja beteende: skall eller kontakt? Hon valde kontakt (som jag visste till 99%, annars hade jag inte provat). Ännu närmare. Hon började nu bita i mina fingrar när hon tog godiset, men visade inga andra stresstecken. Förbi "lätta" hörnan. Tillbaka igen, förbi hela staketet på 2 meters håll, förbi "svåra" hörnet. Här blir hon lite trängd av att ha en å på ena sidan, men vi klickade förbi (inget uppehåll innan klicket nu). Kort paus på långt koppel, sedan vände vi och gick hela vägen tillbaka.
Inte ett skall! Inte ett utfall!

Jag känner mig otroligt stolt. 11 koncentrerade pass har vi kört, jag önskar att jag hade filmat oss före och efter eftersom det känns som att vi har gjort något omöjligt.
Visst, vi har en bra bit kvar, men hittills övereträffar hon alla förväntningar!