För alla er som undrar hur det gick med Popsy:

Operationen gick bra, tumören är som sagt elakartad och kommer tillbaka men med lite tur så får vi ett par år till. Just nu är hon piggare än någonsin! :)

Kändes inte rättvist att avsluta med en cliffhanger.

Ha det bäst! Vi ses och hörs i andra forum.

Olika omständigheter gör att jag avslutar bloggandet. Sorry alla mina vänner!

Tack för denna tiden, ni som vill är välkomna att bli mina vänner på facebook och naturligtvis finns hemsidan www.asashundar.se och min bilddagbok http://asashundar.bilddagboken.se kvar. Och så kan ni ju maila mig... glada-hunden@hotmail.com . Eller träffas IRL över en fika eller en hundträning.

Jag kommer att låta detta monument över 2,5 år av mitt liv ligga kvar på nätet tills jag hunnit kopiera alla anteckningar och träningsloggar som jag vill spara, sedan försvinner rubbet.

Kram från mig!

Popsys testresultat från tumören kom idag. Elakartad.

Min värld står stilla.

Det är jobbigt att inte kunna träna hund så mycket som man vill inför lördag...liiite nervös är jag, och då blir jag energisk, och den extra energin får perfekt utlopp i hundträning.

Så igår fick jag en timme över innan styrelsemötet, och passade på att våldgästa Fanny Lånehunds hem för en kort träning.

Mer attitydsträning, men lite detaljer började jag smyga in. Vändningar på stället, backandet, och "krav" på snygga starter annars gör vi om. Jag växlade tiden som Fanny skulle hålla fokus innan belöning, och vilket fokus hon håller...

Timingen är A och O. Tappar hon mig så försvinner jag (vänder eller svänger eller om från början). Belöningarna kommer dels i detaljpillet (och detaljpill kommer bara när hon går bra), och dels oväntat när hon har rätt fokus och attityd. Jag började sätta kommando på frivarv (en perfekt belöning), och mycket riktigt så blev de "stulna" frivarven mer sällsynta, och de tillåtna betydligt kortare innan hon ville komma och fortsätta.

Många pauser med ligg och koppla av, för att rätta till aktivitetsnivån. Fannys bästa belöning är långa leksaksrace, och då behöver hon komma ner lite i varv efteråt...

Under leksaksracen jobbade vi också med att komma tillbaka till mig, sitta, släppa leksaken, och få en ny kastad (ibland är det svårt för Fanny att lämna leksaken ifrån sig...) Efterhand la jag till att jag skulle kunna plocka upp den gamla innan den nya kastades. fortfarande är den nya leksaken väl synlig som en hjälp, men min plan är att den så småningom ska kunna vara dold = inte nödvändig för att snabbt och enkelt få tillbaka en kastad leksak.

När hon sedan tar slut så tar hon helslut i huvudet men benen blir bara mer aktiva...jag är helt ovan vid det beteendet, men ska försöka avsluta INNAN det händer nästa gång.

Det är roligt att träna en hund som verkligen uppskattar lek mer än godis...ovant, man måste tänka på helt andra saker, mycket nyttigt!

Exakt hur Popsy lyckades ta bort dränslangen igår är ett "stängda-dörrar-mysterium". Men faktum kvarstår: när Ola kom hem efter att lämnat henne ensam i tre timmar var den snyggt utdragen, och hängde fäst i sitt enda stygn (som han klippte av). I sann Sherlock Holmes-anda så har vi konstaterat att när vi uteslutet allt som var omöjligt så måste det som återstår vara sanningen, oavsett hur otroligt. Mitt svar är alltså att Skyddsängeln som vakar över alla hundar tagit ett extraknäck. Undrar om veterinären delar min syn...

Annars har lugnet sänkt sig över mitt hem igen. Mårran är inte längre i höglöp och låter Lilla Fröken vara ifred - inget koppel behövs inomhus mer. Mademoiselle själv mår som en prinsessa, piggare för varje dag. Ola protesterar lite lamt när hon ska gosa och trycker upp tratten i hans ansikte, men skam den hund som ger sig! Hon är inte längre besatt av att slicka sig, så tratten är dessutom av mer och mer när jag har strikt uppsyn.

Det känns så skönt att allt har gått bra (peppar peppar)! Nu fortsätter jag fullt ut med min plan att få Sveriges äldsta hund, och tillika den äldsta aktivt tävlande hunden. :)

Jag har förresten fått ett nytt "inne-husdjur", lammet Smulan har varit och undersökt möjligheten att få flytta in flera gånger. Mårran tycker att det är en utmärkt idé, välkommen kompis, Popsy skulle nog helst se att lammet gick upp i rök...Lite gulligt är det när Smulan undersöker köket och badrummet, och hittar en mysig plats att lägga sig på. Vadå tam...

Halta Lotta växer och frodas, och skuttar runt med sina syskon lika bra på sina tre ben. Det känns som att vi tog rätt beslut om henne :)

Lamm: Smulan har utmärkt följsamhet, men position något långt bak. Hänger med fint i svängar, lite skutt i språng marsch, bra sakta marsch. Halterna däremot är under all kritik, obefintliga sneda sitt.

Unghäst: Fortfarande linförighet för att hindra självförstärkande språngmarscher runt matte. God följsamhet, fin position i svängar åt båda hållen. Raka halter, tyvärr mkt dåliga sättanden. Lite sega igångsättningar. Bra sakta marsch, språng marsch ej påbörjad.

Svarta Faran (Fanny lånehund): Tränade jag första gången igår. Jag passade på tillfället att välja en hund som är olik mina egna, med nya och intressanta problem att pyssla med. Så det blev mest testande och iakttagelse, i stil med "nu lämnar hon mig och drar tio rundor i 190. Hmmm...", eller "OK, hon har stannat, och står och tittar på mig. Kalla? Eller vänta?", eller "Nu har hon hittat köttbullarna. Note to self: stängd godisburk!".

En del tränande blev det mellan varven, på alla de olika delar som ingår i ett fritt följ, och mest på den VIKTIGASTE delen: attityd! En glad och engagerad hund är en förutsättning för mig. Det känns som att ärevarven är Fannys försvar när det blir svårt eller hon inte fattar direkt (plus att det är roligt att springa). Jag valde att ignorera henne och helt enkelt vända tvärt och gå på andra hållet. När hon tog kontakt belönade jag, och fortsatte träna som om ingenting hade hänt. Jag vill undvika att kalla, och jag vill också undvika att hindra henne från att springa eftersom jag misstänker att så fort hon själv väljer att jobba med mig så försvinner problemet av sig självt. Om jag hindrar henne så blir det inte hennes val på samma sätt, och jag riskerar överslagsbeteende i form av nosande och ouppmärksamhet. Strategin verkade fungera, ärevarven blev kortare och kortare, och hon jobbade mer och mer hos mig. Kan också vara för att hon blev trött iofs...

Fanny är leksakstokig och vill gärna äga, jag valde att jobba med två likadana leksaker och belöna släpp med ny leksak varvat med godis. Fannys matte har gjort ett mycket bra grundjobb med leksakerna, det är bara för mig att underhålla.

Jag jobbade också med avslappningspauser när hon gick upp för högt i varv, att ligga på sidan och koppla av är nyckeln till att få fortsätta jobba.

Det är ROLIGT att träna ny hund! Inte vet jag hur det fria följet kommer att se ut på lördag, men jag kommer att ha lärt mig en hel del nytt - och resten bryr jag mig inte om! Min examen går ut på att kunna prata om och visa momentets alla delar och helhet, och DET fixar jag utmärkt.

Så har jag äntligen fått hemma min PopLoppa!

Hon är hyfsat pigg, gnällig till tusen ("jag är så tööörstig...matte hämta vattenskålen till sängen..." och det gör matte), VÄLDIGT irriterad på tratten, ÄNNU MER irriterad på Mårran (som är jättelycklig över att lilla polaren är hemma igen), och framför allt väldigt glad att kunna ligga i lugn hemmamiljö i sin älskade säng. I natt har hon legat klistrad vid min sida, ömsom gnällt och ömsom suckat lyckligt. :)

Dräneringsröret ska bort på måndag, stygnen ska bort nästa fredag, och nästa lördag ska hon demonstera fritt följ! Bara skojar...:) Jag har fixat lånehund (Fantastiska svarta FannyFaran ska få hänga med). Men hon har bjudit fotposition under våra korta promenader, och är lycklig över att få "träna matte" igen.

Tratt. Ska det vara nödvändigt? Jag kan ta bort både dränering och stygn helt själv, och mycket tidigare än veterinären tror är nödvändigt!

Mårran i sjuksängen, driver sakta Popsy till vansinne med sina omsorger...jag har henne i koppel hos mig större delen av tiden, Popsy behöver lugn och ro.

Jag startar en allmänlydnadskurs för Eslövs Brukshundklubb 6/5, där finns platser kvar om någon är intresserad eller känner någon som är intresserad. Ingen tidigare kurerfarenhet krävs. SBK-kurs, kostar 1000:- plus medlemskap i Eslövs Brukshundklubb. Anmäl direkt till mig på glada-hunden@hotmail.com eller titta in på hemsidan www.sbkeslov.se .

Vi har ett trebent lamm.

För ca en vecka sedan upptäckte vi att en av fyrlingarna inte stödde på ena frambenet. Fånga in lammet, undersöka, känna - något är väldigt konstigt i bogen och frambenet bara hänger. Missbildad från födseln? Inte omöjligt. Eller trampad på, mamma Blackie är en bra mamma men ibland lite burdus när det vankas mat.

Vad gör man? Där var ingen smärtreaktion (som vi kunde märka), hon är pigg, verkar glad, skuttar fint på tre ben, slåss om mammas spenar med de andra tre, och hänger liksom med flocken utan problem. Vi beslutade oss för att göra ingenting, och ge henne en chans. Tyvärr har vi ingen möjlighet att lägga mycket pengar på ett lamm, men förutsatt att hon fortsatte verka pigg och glad valde vi att inte avliva.

Minst var hon redan från början, och med ett flasklamm var det enkelt att sticka åt Halta Lotta lite extra mjölk när hon ändå låg och vilade. Hon är skygg och går INTE att fånga om hon inte vill (hur snabbt kan man egentligen springa på tre ben? Otroligt!), så vi har passat på morgon innan fåren släpps ut, och kväll när de kommit in.

Igår när jag matade Smulan vid femtiden kände jag plötsligt någon som kom snett bakifrån och sultade på mina fingrar på den lediga handen. Lilla Lotta har helt klart fattat att det finns en "extramamma" som delar ut mjölk...:)

Är det rätt? Att låta henne leva? Jag vet inte. Jag TROR inte att hon har ont. Jag tycker mig se livsglädje och vilja. Samtidigt gör det ont i hjärtat att se henne springa på tre ben så fort hon kan när hela flocken sätter fart, ynkligt bräkandes, för då hinner hon inte med (tack och lov händer det inte vidare ofta, mina hagar innehåller inte så många faror). Är det bara egoism att inte kunna avliva en defekt lammunge "för hon är ju så söt"? Eller hade det varit känslokallt och cyniskt att avliva henne direkt och slippa problemet?

Kanske ska undvika att börja en torsdag med att fundera över livets stora frågor...

Svaret på den brännande frågan: det blir en kelpie så småningom, om allt går vägen. Jag ser SÅÅÅ MYCKET fram emot det!

Popsy var på ny operation igår, såret gick upp så det var bara att göra om...uppenbarligen händer det ibland, utan att man riktigt kan svara på varför. Äldre hund, mindre elastisk hud, ren otur. Nu är själva bukhinnan sydd med ståltråd (som jag tyckte lät läskigt men som tydligen ska vara starkt och skonsamt mot vävnaderna) och dräneringsrör ligger på plats.

Idag är det planerat att katetern ska tas bort och hon ska kissa på egen hand, jag hoppas verkligen att det går bra! Man vet själv hur ont det gör att kissa med skadat underliv, jag lider med min vovve...

Jag försöker tänka på att varje dag blir hon lite bättre, har lite mindre ont, och kommer lite närmare att jag får ta hem henne.

Mårran blir besviken varje gång Popsy inte är i bilen när jag kommer hem, och tittar ut genom fönstret och väntar på kvällarna. Förutom det verkar hon klara sig ganska bra, det är ju inte första gången Popsy sover borta några dagar (även om hon brukar vara borta med mig).

Ny dag, ytterligare en natt av läkning avklarad, snart får hon komma hem!